Jag tågluffade när jag 21 år, 1978. Jag hade varit på Yttre Hebriderna, men hade sedan rest till Paris. Obstinat som jag då var, vägrade jag röra mig mot Eiffeltornet. Men jag var tvungen att se Mona Lisa. De andra tavlorna i Louvren brydde jag mig inte om. Jag hade blott ett mål, Mona Lisa.
När jag kom fram till den berömda tavlan blev jag oerhört besviken. Liten och liksom skrynklig. Inte alls som de vackra reproduktioner jag sett.
Jag lommade ut ur Louvren och tillbringade resten av veckan i Paris på dess gator, för att erfara det levande livet. Jag bär fortfarande med mig minnet av besvikelsen, vilket gör att jag är tveksam till att försöka se den andra magnifika tavlan i mänsklighetens historia, Venus födelse, i Uffiziernas palats i Florens. Jag vill inte ha en sådan besvikelse till. Tänk om reproduktionerna av Venus födelse är bättre än originalet?
En reproduktion kan således vara vackrare än originalet. Det är goda nyheter för de som inte reser, av vilken anledningen det än månde vara, att de inte vill eller att de inte har råd med en resa.
Corona har inneburit att mängder av personliga möten blivit videomöten, där man förvisso träffar en person, men i en två-dimensionell form, och med en bakgrund som kan vara ett slott eller bara en grå vägg. Vi har tvingats få erfarenhet av den formen för interaktion. Det innebär emellertid att vi har ökat vår möjlighet att göra ett rationellt val, resa för personligt möte eller kontakt via video. Ja, kanske mötet via video är likt reproduktionen, mer givande än originalet, dvs det personliga mötet?
Men det finns en skillnad mellan dessa två exempel. Tavlan och reproduktionerna förändras inte. Den enda interaktion som finns är den som du står för, där du kan vara besviken över dess litenhet. Men i interaktionen mellan två människor, påverkas relationen av bägge, och av det medium som är valt, personligt eller med en TV-skärm som medium.
Hur skall man välja mellan TV-skärm och personligt möte? Jag har precis skrivit till dig och menat att du inte behöver åka till Paris för att se Mona Lisa, ty tavlan är sämre än reproduktionen. Men, jag är jag och du är du, och du kanske upplever tavlan på annat sätt än jag, dvs mitt råd får bli att du måste se Mona Lisa för att bilda dig en egen uppfattning.
Om det rådet är allmängiltigt, då innebär det, överfört till det andra exemplet, att du alltid får ta dig omaket att möte den andra personer eller personerna, för att bilda dig en uppfattning om originalet är bättre än reproduktionen, dvs om den personliga träffen är bättre än träffen via dataskärmen.
Det innebär att organisationer inte kan ha generella rekommendation att t ex tillgripa TV-skärmen för att t ex minska miljöpåverkan genom resor. Teknologin för möten kan endast avgöras av de ingående individerna, inte av generella regler.
Det innebär att jag måste ta mig till Uffizierna för att se tavlan, ty jag kan inte veta något om min upplevelse, ty varje tavla är unik.
Således, min besvikelse av Mona Lisa kan inte tas som grund för en policy om mötesteknologi. Individerna, inte en policy, får avgöra valet av mötesteknologi.
Den 21 augusti 2022
Sven-Olof Yrjö Collin
När jag kom fram till den berömda tavlan blev jag oerhört besviken. Liten och liksom skrynklig. Inte alls som de vackra reproduktioner jag sett.
Jag lommade ut ur Louvren och tillbringade resten av veckan i Paris på dess gator, för att erfara det levande livet. Jag bär fortfarande med mig minnet av besvikelsen, vilket gör att jag är tveksam till att försöka se den andra magnifika tavlan i mänsklighetens historia, Venus födelse, i Uffiziernas palats i Florens. Jag vill inte ha en sådan besvikelse till. Tänk om reproduktionerna av Venus födelse är bättre än originalet?
En reproduktion kan således vara vackrare än originalet. Det är goda nyheter för de som inte reser, av vilken anledningen det än månde vara, att de inte vill eller att de inte har råd med en resa.
Corona har inneburit att mängder av personliga möten blivit videomöten, där man förvisso träffar en person, men i en två-dimensionell form, och med en bakgrund som kan vara ett slott eller bara en grå vägg. Vi har tvingats få erfarenhet av den formen för interaktion. Det innebär emellertid att vi har ökat vår möjlighet att göra ett rationellt val, resa för personligt möte eller kontakt via video. Ja, kanske mötet via video är likt reproduktionen, mer givande än originalet, dvs det personliga mötet?
Men det finns en skillnad mellan dessa två exempel. Tavlan och reproduktionerna förändras inte. Den enda interaktion som finns är den som du står för, där du kan vara besviken över dess litenhet. Men i interaktionen mellan två människor, påverkas relationen av bägge, och av det medium som är valt, personligt eller med en TV-skärm som medium.
Hur skall man välja mellan TV-skärm och personligt möte? Jag har precis skrivit till dig och menat att du inte behöver åka till Paris för att se Mona Lisa, ty tavlan är sämre än reproduktionen. Men, jag är jag och du är du, och du kanske upplever tavlan på annat sätt än jag, dvs mitt råd får bli att du måste se Mona Lisa för att bilda dig en egen uppfattning.
Om det rådet är allmängiltigt, då innebär det, överfört till det andra exemplet, att du alltid får ta dig omaket att möte den andra personer eller personerna, för att bilda dig en uppfattning om originalet är bättre än reproduktionen, dvs om den personliga träffen är bättre än träffen via dataskärmen.
Det innebär att organisationer inte kan ha generella rekommendation att t ex tillgripa TV-skärmen för att t ex minska miljöpåverkan genom resor. Teknologin för möten kan endast avgöras av de ingående individerna, inte av generella regler.
Det innebär att jag måste ta mig till Uffizierna för att se tavlan, ty jag kan inte veta något om min upplevelse, ty varje tavla är unik.
Således, min besvikelse av Mona Lisa kan inte tas som grund för en policy om mötesteknologi. Individerna, inte en policy, får avgöra valet av mötesteknologi.
Den 21 augusti 2022
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
