Högskolelagens paragraf 5, säger: ”Högskolorna ska i sin verksamhet främja en hållbar utveckling som innebär att nuvarande och kommande generationer tillförsäkras en hälsosam och god miljö, ekonomisk och social välfärd och rättvisa. I högskolornas verksamhet ska jämställdhet mellan kvinnor och män alltid iakttas och främjas.”
Innebär detta att varje lärare skall främja en hållbar utveckling och iaktta jämställdhet mellan kvinnor och män?
En lärare vid en högskola skall vara en professionell akademiker. En sådan kan hävda att till professionens normer hör de Humboldtska idealen, uttryckta som akademisk frihet: Lehrfreiheit, vilket är lärarens rätt att undervisa enligt sin professions normer. Lernfreiheit, vilket är studentens rätt att fritt välja vad den vill studera. Freiheit der Wissenschaft, vilket är att fritt få utföra den forskning som forskaren finner relevant.
Högskolelagens femte paragraf är motsatsen till akademisk frihet, då den säger att högskolan, och därmed dess lärare, skall främja hållbarhet och jämställdhet, vilket innebär att läraren inte fritt får undervisa eller forska, utan det måste ske inom ramarna av hållbarhet och jämställdhet.
Problemet för akademikern är att den slits mellan att sig statens lag eller professionens norm.
Jag skulle hålla en kurs i corporate governance, dvs en kurs hur bolagens strategi och verksamhet styrs, på Högskolan Kristianstad. Eftersom Högskolan Kristianstad har antagit FN:s initiativ att låta utbildningen penetreras av FN:s Agenda 30, innebär det min kurs borde penetreras av FN:s hållbarhetsideologi.
Jag blev därför anmodad att ta in en lärobok om hållbarhet. Jag tittade på kursboken och fann att den okritiskt behandlade hållbarhet som något önskvärt, dvs var en ideologisk lärobok. Jag betackade mig från att ändra min litteraturlista. Då föreslogs att den som var hållbarhetsansvarig på institutionen,, dvs den som skulle säkerställa att utbildningen penetrerades av FN:s agenda, skulle vara med på en case-genomgång jag skulle ha, där bolags utsatthet för institutionella krafter, vari självfallet ingår hållbarhet som institutionellt tryck, skulle analyseras. Den hållbarhetsansvarige skulle säkerställa att hållbarhet betonades i case-diskussionen.
Professionellt fann jag givetvis förslaget oacceptabelt. Jag muttrade, men blott för mig själv, att jag minsann gjort mer forskning och publicerat fler artiklar om hållbarhet än den hållbarhetsansvarige, som mindre var akademiker i ämnet utan som för mig mer framstod som en politisk kommissarie som skulle säkerställa ideologins riktiga penetration i verksamheten (där jag såg framför mig den politiske kommissarien i Doktor Zjivago (https://www.youtube.com/watch?v=E6raF7kcJJs), en politruk som lanserade hållbarhetsideologin och inte vetenskaplig kunskap om hållbarhet i samhället. Jag ansåg, dock under tystnad, att jag var bättre och mer professionellt skickad att hantera hållbarhet på kursen. Men jag accepterade förslaget, för att visa en god sida, eller snarare, för att undgå möjliga repressioner p g a att jag då skulle framstå som ’följsam’, vilket var ett uttryck som flitigt användes vid den tiden, vilket på svenska betyder ’lyda’.
Strax innan lektionen meddelade hållbarhetsansvarige mig att hon tyvärr inte kunde komma. På case-diskussionen kunde vi därför diskutera olika former av institutionellt tryck, vilket studenterna hade funnit i sin genomgång av årsredovisningar, där social redovisning, det som var så populärt på 70-talet saknades, medan däremot hållbarhetsredovisning upptog många sidor. Det önskvärda och föredömliga i hållbarhet diskuterades inte, vilket det sannolikt hade gjorts om politruken hade varit med på case-lektionen. Ty mina kurser är inte politiska, utan vetenskapliga, där vi diskuterar den vetenskapliga kunskapen om institutionellt tryck som en styrmekanism.
Den som hävdar lagen framför professionen måtte mena att den hållbarhetsansvarige självklart skulle vara med, på det att paragraf fem följs. Den som hävdar professionen framför lagen menar att hon inte hade på case-diskussionen att göra, ty den professionelle i ämnet, jag, tillika professor i ämnet, presenterade och diskuterade institutionella krafter, vari ingår hållbarhet, utifrån sin vetenskapliga kompetens.
Således hävdar jag professionens försteg framför staten lagar.
Paragraf fem, som gemenligt kallas Goebbelsparagrafen, då den underordnar universitetet politiska värden, kan inte accepteras och följas av en professionell akademiker. Den går hellre i fängelse, där den kan se sitt ansikte i fängelsets spegel, än underkastar sig lagen, och undviker sitt ansikte i hemmets spegel.
Ty, professionen står över staten, och professionens normer står över lagen.
Den 23 augusti 2022
Sven-Olof Yrjö Collin
Innebär detta att varje lärare skall främja en hållbar utveckling och iaktta jämställdhet mellan kvinnor och män?
En lärare vid en högskola skall vara en professionell akademiker. En sådan kan hävda att till professionens normer hör de Humboldtska idealen, uttryckta som akademisk frihet: Lehrfreiheit, vilket är lärarens rätt att undervisa enligt sin professions normer. Lernfreiheit, vilket är studentens rätt att fritt välja vad den vill studera. Freiheit der Wissenschaft, vilket är att fritt få utföra den forskning som forskaren finner relevant.
Högskolelagens femte paragraf är motsatsen till akademisk frihet, då den säger att högskolan, och därmed dess lärare, skall främja hållbarhet och jämställdhet, vilket innebär att läraren inte fritt får undervisa eller forska, utan det måste ske inom ramarna av hållbarhet och jämställdhet.
Problemet för akademikern är att den slits mellan att sig statens lag eller professionens norm.
Jag skulle hålla en kurs i corporate governance, dvs en kurs hur bolagens strategi och verksamhet styrs, på Högskolan Kristianstad. Eftersom Högskolan Kristianstad har antagit FN:s initiativ att låta utbildningen penetreras av FN:s Agenda 30, innebär det min kurs borde penetreras av FN:s hållbarhetsideologi.
Jag blev därför anmodad att ta in en lärobok om hållbarhet. Jag tittade på kursboken och fann att den okritiskt behandlade hållbarhet som något önskvärt, dvs var en ideologisk lärobok. Jag betackade mig från att ändra min litteraturlista. Då föreslogs att den som var hållbarhetsansvarig på institutionen,, dvs den som skulle säkerställa att utbildningen penetrerades av FN:s agenda, skulle vara med på en case-genomgång jag skulle ha, där bolags utsatthet för institutionella krafter, vari självfallet ingår hållbarhet som institutionellt tryck, skulle analyseras. Den hållbarhetsansvarige skulle säkerställa att hållbarhet betonades i case-diskussionen.
Professionellt fann jag givetvis förslaget oacceptabelt. Jag muttrade, men blott för mig själv, att jag minsann gjort mer forskning och publicerat fler artiklar om hållbarhet än den hållbarhetsansvarige, som mindre var akademiker i ämnet utan som för mig mer framstod som en politisk kommissarie som skulle säkerställa ideologins riktiga penetration i verksamheten (där jag såg framför mig den politiske kommissarien i Doktor Zjivago (https://www.youtube.com/watch?v=E6raF7kcJJs), en politruk som lanserade hållbarhetsideologin och inte vetenskaplig kunskap om hållbarhet i samhället. Jag ansåg, dock under tystnad, att jag var bättre och mer professionellt skickad att hantera hållbarhet på kursen. Men jag accepterade förslaget, för att visa en god sida, eller snarare, för att undgå möjliga repressioner p g a att jag då skulle framstå som ’följsam’, vilket var ett uttryck som flitigt användes vid den tiden, vilket på svenska betyder ’lyda’.
Strax innan lektionen meddelade hållbarhetsansvarige mig att hon tyvärr inte kunde komma. På case-diskussionen kunde vi därför diskutera olika former av institutionellt tryck, vilket studenterna hade funnit i sin genomgång av årsredovisningar, där social redovisning, det som var så populärt på 70-talet saknades, medan däremot hållbarhetsredovisning upptog många sidor. Det önskvärda och föredömliga i hållbarhet diskuterades inte, vilket det sannolikt hade gjorts om politruken hade varit med på case-lektionen. Ty mina kurser är inte politiska, utan vetenskapliga, där vi diskuterar den vetenskapliga kunskapen om institutionellt tryck som en styrmekanism.
Den som hävdar lagen framför professionen måtte mena att den hållbarhetsansvarige självklart skulle vara med, på det att paragraf fem följs. Den som hävdar professionen framför lagen menar att hon inte hade på case-diskussionen att göra, ty den professionelle i ämnet, jag, tillika professor i ämnet, presenterade och diskuterade institutionella krafter, vari ingår hållbarhet, utifrån sin vetenskapliga kompetens.
Således hävdar jag professionens försteg framför staten lagar.
Paragraf fem, som gemenligt kallas Goebbelsparagrafen, då den underordnar universitetet politiska värden, kan inte accepteras och följas av en professionell akademiker. Den går hellre i fängelse, där den kan se sitt ansikte i fängelsets spegel, än underkastar sig lagen, och undviker sitt ansikte i hemmets spegel.
Ty, professionen står över staten, och professionens normer står över lagen.
Den 23 augusti 2022
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
