Katerina Ivakina bor i ett sönderbombat hus i en stadsdel i Kharkiv, nära gränsen till Ryssland i Ukraina. Om henne kan du läsa i Svenska Dagbladet (https://www.svd.se/a/pWoL2V/mustafa-can-i-ukraina-hon-ar-saltivkas-marilyn-monroe)
Hon frågar volontärerna om schampo, eftersom hon vill vara vacker, helt oaktat att hon är 82 år och lever i en krigszon. Volontärerna tycker det är märkligt att hon inte i första hand önskar makaroner.
Hon börjar dagen med att se ut vilken av hennes klänningar hon skall bära. När det valet är gjort, kan hon bestämma sig för vilken parfym hon skall ha. Hon, som lever i ett 6-våningshus som är så utbombat att blott hon lever i det.
Hon har några mycket visa ord att ge oss, varför jag citerar ett längre stycke: ”Jag synade mig själv i spegeln och först när dressen var vald parfymerade jag mig. Det var stunder av… värdighet. Där satt jag i sängen med min Marilyn Monroe och katten och var… ja, lycklig och lättad samtidigt. För mina bästa år är åren jag lever. Skulle jag dö – vilket jag inte fruktar eftersom Kristus vakar över mig – skulle jag i alla fall bli ett vackert lik. Det finns alltid plats för skönhet. Inte får kriget förändra min natur. Det är upp till människan att låta det mänskliga besegra det omänskliga.”
Hon för sin strid, för att överleva, inte som kropp, utan som människa, som en värdig människa.
Hon lever ensam i huset, men hon är inte ensam, säger hon. Hon har alla de klassiska bokverken, mestadels ryska eller sovjetiska författare, och säger att runt henne finns alla de som finns i böckerna.
Hon vill att journalisten skall ändra ringsignalen på hennes telefon, ty det låter som ett oljud. Journalisten säger att det är en bit av en sång, ’Baby don’t hurt me’. Hon tycker inte det låter som kärlek, och säger: ” Jag föredrar nåt av Sjostakovitj eller Stravinskij men Tjajkovskij och Rachmaninov går också an.”
Hon bär sin ryska, delvis sovjetiska kultur, utan problem. Det är en del av det som gör henne till en värdig människa. Medan ryssarna bombar hennes bostadsområde, hennes stad och hennes land.
Vi brukar säga att hoppet är det sista som överger människan. Kanske vi skall lägga till värdigheten? Det som gör oss till människor, intill sista stunden, är vår värdighet som människa.
Den 18 augusti 2022
Sven-Olof Yrjö Collin
Hon frågar volontärerna om schampo, eftersom hon vill vara vacker, helt oaktat att hon är 82 år och lever i en krigszon. Volontärerna tycker det är märkligt att hon inte i första hand önskar makaroner.
Hon börjar dagen med att se ut vilken av hennes klänningar hon skall bära. När det valet är gjort, kan hon bestämma sig för vilken parfym hon skall ha. Hon, som lever i ett 6-våningshus som är så utbombat att blott hon lever i det.
Hon har några mycket visa ord att ge oss, varför jag citerar ett längre stycke: ”Jag synade mig själv i spegeln och först när dressen var vald parfymerade jag mig. Det var stunder av… värdighet. Där satt jag i sängen med min Marilyn Monroe och katten och var… ja, lycklig och lättad samtidigt. För mina bästa år är åren jag lever. Skulle jag dö – vilket jag inte fruktar eftersom Kristus vakar över mig – skulle jag i alla fall bli ett vackert lik. Det finns alltid plats för skönhet. Inte får kriget förändra min natur. Det är upp till människan att låta det mänskliga besegra det omänskliga.”
Hon för sin strid, för att överleva, inte som kropp, utan som människa, som en värdig människa.
Hon lever ensam i huset, men hon är inte ensam, säger hon. Hon har alla de klassiska bokverken, mestadels ryska eller sovjetiska författare, och säger att runt henne finns alla de som finns i böckerna.
Hon vill att journalisten skall ändra ringsignalen på hennes telefon, ty det låter som ett oljud. Journalisten säger att det är en bit av en sång, ’Baby don’t hurt me’. Hon tycker inte det låter som kärlek, och säger: ” Jag föredrar nåt av Sjostakovitj eller Stravinskij men Tjajkovskij och Rachmaninov går också an.”
Hon bär sin ryska, delvis sovjetiska kultur, utan problem. Det är en del av det som gör henne till en värdig människa. Medan ryssarna bombar hennes bostadsområde, hennes stad och hennes land.
Vi brukar säga att hoppet är det sista som överger människan. Kanske vi skall lägga till värdigheten? Det som gör oss till människor, intill sista stunden, är vår värdighet som människa.
Den 18 augusti 2022
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
