Socialdemokraterna är ett anti-fascistiskt och anti-rasistiskt parti. Så vill de beskriva sig själva. De vill inte samarbeta med Sverigedemokraterna, som är det rakt motsatta, med rötter i nazism och uttalat rasistiska.
Löfven och Wallström, fd partiordförande och fd utrikesminister, sade att de har den största respekt för islam och kommer aldrig att kritisera islam. Jomshof, Sverigedemokraternas partisekreterare, säger att islam är en vidrig ideologi.
När jag skriver detta har Salman Rushdie blivit överfallen och tilldelats livslånga skador. Överfallaren var en muslim och skälet var sannolikt en bok Rushdie skrev för länge sedan. Rushdie kan vara tacksam, ty han lever. Det gör inte Lars Vilks, som indirekt mördades av muslimer, då hans bil körde av vägen i en olycka, där han och hans livvakter dog. Många är de som dött p g a det fascistiska draget i islam, att mörda de som inte underkastar sig islam.
Minns nu att Sverigedemokraterna, i alla fall dess partisekreterare, beskriver islam som en vidrig ideologi, medan Socialdemokraterna lyser frid över islam. De som kritiserar fascism idag, är partiet som sägs ha rötter i fascismen, medan de som en gång i tiden var anti-fascister, lyser tystnad över det fascistiska draget i islam.
Så ser den upp-och nervända världen ut idag.
Strandhäll, klimat- och miljöminister, skrev i ett tweet, angående partiledarbytet i Liberalerna: ”Att man bytt ut en färgad kvinna mot en vit äldre jovialisk man har ju inte direkt förändrat att det är det man nu gör”.
Så talar en människa där hudfärg är av relevans. Det är ett uttalande som rymmer en tydlig och tveklös rasism.
Men Strandhäll är inte Sverigedemokratisk rasist, utan Socialdemokrat (-isk rasist…). Det är emellertid de senare som hävdar att de förra är rasister. Här kan man säga, som man sade när man var liten: Den som sa det, var det. Det är Strandhäll som uttalar sig med rasism som meningsbärare.
Så ser den upp-och nervända världen ut idag.
Socialdemokraterna har tappat sin version av anti-rasism. Den som egentligen borde kallas icke-rasism, eftersom dagens anti-rasister är, likt Strandhäll, sådana som identifierar hudfärg som meningsbärande beskrivningskategori. De har också tappat sin, som jag trodde, nästan genetiska anti-fascism. Samtidigt som Sverigedemokraterna, partiet som har rötter i fascism, och som sägs vara rasistiska, är det parti som tydligt kritiserar fascismen, och där ledande Sverigedemokrater, vad jag hört, inte använder hudfärg som meningsbärande kategori i sina uttalanden.
För den som likt mig är demokratisk socialist och uppväxt under Palme-tiden, förefaller Sverigedemokraterna vara det naturliga partiet för röstsedeln, ty de framstår som anti-fascister och gammaldags anti-rasistiska, dvs med modernt språkbruk, icke-rasister.
Sverigedemokraterna har tagit över Socialdemokraternas attityder, medan Socialdemokraterna vandrat in i en rasistisk och fascistisk dimma, där de gamla, starka värderingskompasserna inte syns, eller kanske inte ens fungerar.
En vän till mig hävdar att Socialdemokraterna är populister. Det är inte korrekt om man med populism avser de som hävdar att de står på folkets sida mot etablissemanget. Där befinner sig fortfarande Sverigedemokraterna, ty de pekar ut olika eliter, t ex journalister på SvT, som bristande i att återspegla folket.
Men, om man med populism avser en frän väljarorientering som inte besväras av en krävande ideologi, då är onekligen Socialdemokraterna populister.
De vet att många muslimer i de socialt oroliga områdena, likt Gamlegården i Kristianstad, röstar på dem. Att säga som Jomshof, att islam är en vidrig ideologi, vore att punktera ett stort väljarstöd. Socialdemokraterna väljer rösterna från muslimerna framför deras forna anti-fascistiska hållning.
Deras erkännande av Palestina ligger också i linje med populism riktad till muslimer. Socialdemokraterna har förvisso alltid varit positiva till den palestinska saken, men att erkänna Palestina som nation, när Palestinaområdet Gaza domineras av muslimska terrorgrupper som Hamas och Islamiska Jihad, medan Fatah eller PLO, som fick de forna Socialdemokraternas stöd, styr på Västbanken, visar att Socialdemokraterna gör sig aktivt blinda för muslimsk fascism.
Däremot är jag inte lika säker på att deras antirasism, i stället för den traditionella socialdemokratiska icke-rasismen, är väljarorienterat. Muslimer är ju ofta rasister, med antisemitiska attityder. Deras antirasism är sannolikt mer ett uttryck för att ledande socialdemokrater är ridna av de populära identitetsföreställningarna, där rasismen frodas i form av antirasism. Här är Socialdemokraterna mer av antipopulistiska då de väl ansluter till etablissemangets antirasism.
Oavsett graden av populism, är världen upp-och nervänd för en traditionell socialdemokrat. Därför finner sig traditionella socialdemokrater inför det absurda, att finna skäl att lägga sin röst hos Sverigedemokraterna, eftersom de, för den traditionella socialdemokraten, framstår som socialdemokratiskt antifascistiska och icke-rasistiska.
Den 17 augusti 2022
Sven-Olof Yrjö Collin
Löfven och Wallström, fd partiordförande och fd utrikesminister, sade att de har den största respekt för islam och kommer aldrig att kritisera islam. Jomshof, Sverigedemokraternas partisekreterare, säger att islam är en vidrig ideologi.
När jag skriver detta har Salman Rushdie blivit överfallen och tilldelats livslånga skador. Överfallaren var en muslim och skälet var sannolikt en bok Rushdie skrev för länge sedan. Rushdie kan vara tacksam, ty han lever. Det gör inte Lars Vilks, som indirekt mördades av muslimer, då hans bil körde av vägen i en olycka, där han och hans livvakter dog. Många är de som dött p g a det fascistiska draget i islam, att mörda de som inte underkastar sig islam.
Minns nu att Sverigedemokraterna, i alla fall dess partisekreterare, beskriver islam som en vidrig ideologi, medan Socialdemokraterna lyser frid över islam. De som kritiserar fascism idag, är partiet som sägs ha rötter i fascismen, medan de som en gång i tiden var anti-fascister, lyser tystnad över det fascistiska draget i islam.
Så ser den upp-och nervända världen ut idag.
Strandhäll, klimat- och miljöminister, skrev i ett tweet, angående partiledarbytet i Liberalerna: ”Att man bytt ut en färgad kvinna mot en vit äldre jovialisk man har ju inte direkt förändrat att det är det man nu gör”.
Så talar en människa där hudfärg är av relevans. Det är ett uttalande som rymmer en tydlig och tveklös rasism.
Men Strandhäll är inte Sverigedemokratisk rasist, utan Socialdemokrat (-isk rasist…). Det är emellertid de senare som hävdar att de förra är rasister. Här kan man säga, som man sade när man var liten: Den som sa det, var det. Det är Strandhäll som uttalar sig med rasism som meningsbärare.
Så ser den upp-och nervända världen ut idag.
Socialdemokraterna har tappat sin version av anti-rasism. Den som egentligen borde kallas icke-rasism, eftersom dagens anti-rasister är, likt Strandhäll, sådana som identifierar hudfärg som meningsbärande beskrivningskategori. De har också tappat sin, som jag trodde, nästan genetiska anti-fascism. Samtidigt som Sverigedemokraterna, partiet som har rötter i fascism, och som sägs vara rasistiska, är det parti som tydligt kritiserar fascismen, och där ledande Sverigedemokrater, vad jag hört, inte använder hudfärg som meningsbärande kategori i sina uttalanden.
För den som likt mig är demokratisk socialist och uppväxt under Palme-tiden, förefaller Sverigedemokraterna vara det naturliga partiet för röstsedeln, ty de framstår som anti-fascister och gammaldags anti-rasistiska, dvs med modernt språkbruk, icke-rasister.
Sverigedemokraterna har tagit över Socialdemokraternas attityder, medan Socialdemokraterna vandrat in i en rasistisk och fascistisk dimma, där de gamla, starka värderingskompasserna inte syns, eller kanske inte ens fungerar.
En vän till mig hävdar att Socialdemokraterna är populister. Det är inte korrekt om man med populism avser de som hävdar att de står på folkets sida mot etablissemanget. Där befinner sig fortfarande Sverigedemokraterna, ty de pekar ut olika eliter, t ex journalister på SvT, som bristande i att återspegla folket.
Men, om man med populism avser en frän väljarorientering som inte besväras av en krävande ideologi, då är onekligen Socialdemokraterna populister.
De vet att många muslimer i de socialt oroliga områdena, likt Gamlegården i Kristianstad, röstar på dem. Att säga som Jomshof, att islam är en vidrig ideologi, vore att punktera ett stort väljarstöd. Socialdemokraterna väljer rösterna från muslimerna framför deras forna anti-fascistiska hållning.
Deras erkännande av Palestina ligger också i linje med populism riktad till muslimer. Socialdemokraterna har förvisso alltid varit positiva till den palestinska saken, men att erkänna Palestina som nation, när Palestinaområdet Gaza domineras av muslimska terrorgrupper som Hamas och Islamiska Jihad, medan Fatah eller PLO, som fick de forna Socialdemokraternas stöd, styr på Västbanken, visar att Socialdemokraterna gör sig aktivt blinda för muslimsk fascism.
Däremot är jag inte lika säker på att deras antirasism, i stället för den traditionella socialdemokratiska icke-rasismen, är väljarorienterat. Muslimer är ju ofta rasister, med antisemitiska attityder. Deras antirasism är sannolikt mer ett uttryck för att ledande socialdemokrater är ridna av de populära identitetsföreställningarna, där rasismen frodas i form av antirasism. Här är Socialdemokraterna mer av antipopulistiska då de väl ansluter till etablissemangets antirasism.
Oavsett graden av populism, är världen upp-och nervänd för en traditionell socialdemokrat. Därför finner sig traditionella socialdemokrater inför det absurda, att finna skäl att lägga sin röst hos Sverigedemokraterna, eftersom de, för den traditionella socialdemokraten, framstår som socialdemokratiskt antifascistiska och icke-rasistiska.
Den 17 augusti 2022
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
