I byn jag kommer från, kunde man inte se på människorna vilka värderingar de hade, ty ingen bar en symbol för sin världsåskådning. T o m prästen lade undan sin vita krage och gick i byn som en vanlig människa, utan demonstration, så som de gamla prästerna gjort, med vit krage och svart rock. Den enda klädesdemonstration som fanns var kepsen bönderna fått när de köpte utsäde eller en hacka, varför de signalerade Skånska Lantmännen när de körde genom byn i sina traktorer.
Det var först när jag kom till Lund som student, som jag blev varse klädesplagg som demonstrationer av värderingar. Seglarskor signalerade högervärderingar, medan palestinaschalen signalerade vänstervärderingar, till vänster om socialdemokrati. Det var några år i en laddad ideologisk miljö, med de konflikter som symbolerna kunde skapa och bära, vilka uttrycktes som debatt och syrliga ord.
Men det var en väl inkapslad ideologisk miljö, utan större betydelse, och utan spridning i samhället. Det var vitt och svart, mycket lätt, antingen på israels sida eller på Palestinas sida. Likt en fotbollsmatch, när man tjabbade en stund, så länge matchen höll på, och därefter kunde övergå till att vara som människor i stort, där kärleken var saligen blind för symbolerna, varför jag, som var socialdemokrat och därför stödde Palestina men utan att bära palestinaschal, kysste min första kvinnliga student, som hade seglarskor.
Jag tror att mina upplevelser går att generalisera till att svensken hade en tradition att inte bära symboler för sin världsåskådning. Kanske det var uttryck för den konfliktundvikande kultur som vi haft, där konsensus söks och eftersträvas och där olikheter undertrycks.
Judarna, med sin kippa och diverse andra symboler, men också med sin oerhörda, ja beundransvärda kulturella smidighet, undvek att bära sina symboler när de var i samhället, varför jag hade, visade det sig, kamrater som var judar, som bar sin kippa i familjen och vid judiska sammankomster, men aldrig så att jag såg dem med sina symboler, varför jag inte visste att de var judar.
Idag finns muslimer som starkt bryter mot den svenska konfliktundvikande traditionen att inte manifestera sin världsåskådning genom att bära den muslimska schalen. De har inte läst av den svenska kulturen, eller så anstränger de sig inte, likt judarna, att smälta in i det svenska samhället. De har inte heller blivit sanktionerade i sitt brott mot traditionen.
Detta brott mot den svenska kulturen har lett till en ökad konfliktnivå i samhället, precis det som döljandet av åskådningen tidigare avsåg. Konflikten har fått ett eget namn, islamofobi, som egentligen borde reserveras för det som det betyder, en irrationell rädsla för islam, men som i realiteten kanske främst är en rimlig reaktion mot brottet mot den svenska kulturen. Det som kallas islamofobi är sannolikt mindre en reaktion mot islam som religion, utan mer en reaktion mot dess intolerans mot den svenska kulturen av att undvika konfliktsituationer genom att bära sina värderingar i hjärtat och inte på kroppen.
Islamofobi är därför en sanktionerande reaktion mot ett kulturbrott.
Men opinionsledare och opinionspratare, som vi kan kalla etablissemanget, reagerar med hårda sanktioner, inte mot kulturbrottet, utan mot de som reagerar mot kulturbrottet, där en sanktion är att benämna dem rasister, vilket i svensk kultur är en oerhörd anklagelse.
Men även vanligt folk reagerar, inte som etablissemanget, mot islamofobin, utan med acceptans av muslimernas kulturbrott, sannolikt för att de som bryter mot kulturen tillhör de lägst stående i samhället, de muslimska kvinnorna. Där ger en annan kulturnorm sig tillkänna, solidariteten med de förtryckta. Även om de muslimska kvinnorna bryter mot en kulturnorm, attackeras de inte, ty de är de mest förtryckta i samhället och får därför vår sympati och solidaritet. Det är således en solidaritet som inte riktar sig vare sig till den värdering som uttrycks genom symbolen, eller till symbolen, utan till den stackaren som bär symbolen.
Medan vanligt folks solidaritet med de muslimska kvinnorna kan begripas av mig, kan jag inte begripa etablissemangets acceptans av kulturbrottet. En socialdemokrat kan förvisso ha sin solidaritet till de undanskuffade, men kan knappast uttrycka sig som ledande socialdemokrater idag uttrycker sig, att de aldrig skulle kritisera islam och att de har den högsta respekten för islam.
En egentlig socialdemokrat är ju antifascistisk, och tar därför avstånd från fascistiska ideologier, likt nazism, kommunism och islam, vilka alla är ideologier som accepterar våld för att realisera sin ideologi. En egentlig socialdemokrat kommer därför i bryderi inför schalen, ty den bärs av de undanskuffade, som skall ha socialdemokratens solidaritet, men symboliserar en fascistisk idé, islam, som skall ha socialdemokratens avståndstagande. Samtidigt borde alla svenskar vända sig mot muslimernas oförmåga eller ovilja att acceptera den konfliktundvikande svenska kulturen, där man inte manifesterar sina värderingar med synliga symboler.
Kanske vi numer får acceptera att den svenska kulturen blivit mer konfrontationistisk, mer konfliktaccepterande? Politiken gentemot invandrarna, som en gång i tiden var assimilation, har snabbt gått förbi integration som strategi, och i stället blivit en strategi för mångkultur, där olika folkslag och grupper isolerar sig i grupper, och manifesterar sin isolation genom synliga symboler.
Men mångkulturen är ännu inte etablerad som kultur, ty jag har ännu inte sett ett apoteksbiträde med kippa på huvudet, eller en bilmekaniker med SD-keps, eller en bonde på sin traktor i min by, med en keps där det står Centerpartiet.
Jag önskar att de muslimska kvinnorna visar tolerans mot den kulturen som de lever i och tar av sig sin konfliktladdade åsiktsdemonstration och blir som vanligt folk, på det att konfliktnivån i samhället går ner och vi kan återgå till det som är så svenskt, som varit vår framgångshistoria, en social fred.
Den 26 augusti 2022
Sven-Olof Yrjö Collin
Det var först när jag kom till Lund som student, som jag blev varse klädesplagg som demonstrationer av värderingar. Seglarskor signalerade högervärderingar, medan palestinaschalen signalerade vänstervärderingar, till vänster om socialdemokrati. Det var några år i en laddad ideologisk miljö, med de konflikter som symbolerna kunde skapa och bära, vilka uttrycktes som debatt och syrliga ord.
Men det var en väl inkapslad ideologisk miljö, utan större betydelse, och utan spridning i samhället. Det var vitt och svart, mycket lätt, antingen på israels sida eller på Palestinas sida. Likt en fotbollsmatch, när man tjabbade en stund, så länge matchen höll på, och därefter kunde övergå till att vara som människor i stort, där kärleken var saligen blind för symbolerna, varför jag, som var socialdemokrat och därför stödde Palestina men utan att bära palestinaschal, kysste min första kvinnliga student, som hade seglarskor.
Jag tror att mina upplevelser går att generalisera till att svensken hade en tradition att inte bära symboler för sin världsåskådning. Kanske det var uttryck för den konfliktundvikande kultur som vi haft, där konsensus söks och eftersträvas och där olikheter undertrycks.
Judarna, med sin kippa och diverse andra symboler, men också med sin oerhörda, ja beundransvärda kulturella smidighet, undvek att bära sina symboler när de var i samhället, varför jag hade, visade det sig, kamrater som var judar, som bar sin kippa i familjen och vid judiska sammankomster, men aldrig så att jag såg dem med sina symboler, varför jag inte visste att de var judar.
Idag finns muslimer som starkt bryter mot den svenska konfliktundvikande traditionen att inte manifestera sin världsåskådning genom att bära den muslimska schalen. De har inte läst av den svenska kulturen, eller så anstränger de sig inte, likt judarna, att smälta in i det svenska samhället. De har inte heller blivit sanktionerade i sitt brott mot traditionen.
Detta brott mot den svenska kulturen har lett till en ökad konfliktnivå i samhället, precis det som döljandet av åskådningen tidigare avsåg. Konflikten har fått ett eget namn, islamofobi, som egentligen borde reserveras för det som det betyder, en irrationell rädsla för islam, men som i realiteten kanske främst är en rimlig reaktion mot brottet mot den svenska kulturen. Det som kallas islamofobi är sannolikt mindre en reaktion mot islam som religion, utan mer en reaktion mot dess intolerans mot den svenska kulturen av att undvika konfliktsituationer genom att bära sina värderingar i hjärtat och inte på kroppen.
Islamofobi är därför en sanktionerande reaktion mot ett kulturbrott.
Men opinionsledare och opinionspratare, som vi kan kalla etablissemanget, reagerar med hårda sanktioner, inte mot kulturbrottet, utan mot de som reagerar mot kulturbrottet, där en sanktion är att benämna dem rasister, vilket i svensk kultur är en oerhörd anklagelse.
Men även vanligt folk reagerar, inte som etablissemanget, mot islamofobin, utan med acceptans av muslimernas kulturbrott, sannolikt för att de som bryter mot kulturen tillhör de lägst stående i samhället, de muslimska kvinnorna. Där ger en annan kulturnorm sig tillkänna, solidariteten med de förtryckta. Även om de muslimska kvinnorna bryter mot en kulturnorm, attackeras de inte, ty de är de mest förtryckta i samhället och får därför vår sympati och solidaritet. Det är således en solidaritet som inte riktar sig vare sig till den värdering som uttrycks genom symbolen, eller till symbolen, utan till den stackaren som bär symbolen.
Medan vanligt folks solidaritet med de muslimska kvinnorna kan begripas av mig, kan jag inte begripa etablissemangets acceptans av kulturbrottet. En socialdemokrat kan förvisso ha sin solidaritet till de undanskuffade, men kan knappast uttrycka sig som ledande socialdemokrater idag uttrycker sig, att de aldrig skulle kritisera islam och att de har den högsta respekten för islam.
En egentlig socialdemokrat är ju antifascistisk, och tar därför avstånd från fascistiska ideologier, likt nazism, kommunism och islam, vilka alla är ideologier som accepterar våld för att realisera sin ideologi. En egentlig socialdemokrat kommer därför i bryderi inför schalen, ty den bärs av de undanskuffade, som skall ha socialdemokratens solidaritet, men symboliserar en fascistisk idé, islam, som skall ha socialdemokratens avståndstagande. Samtidigt borde alla svenskar vända sig mot muslimernas oförmåga eller ovilja att acceptera den konfliktundvikande svenska kulturen, där man inte manifesterar sina värderingar med synliga symboler.
Kanske vi numer får acceptera att den svenska kulturen blivit mer konfrontationistisk, mer konfliktaccepterande? Politiken gentemot invandrarna, som en gång i tiden var assimilation, har snabbt gått förbi integration som strategi, och i stället blivit en strategi för mångkultur, där olika folkslag och grupper isolerar sig i grupper, och manifesterar sin isolation genom synliga symboler.
Men mångkulturen är ännu inte etablerad som kultur, ty jag har ännu inte sett ett apoteksbiträde med kippa på huvudet, eller en bilmekaniker med SD-keps, eller en bonde på sin traktor i min by, med en keps där det står Centerpartiet.
Jag önskar att de muslimska kvinnorna visar tolerans mot den kulturen som de lever i och tar av sig sin konfliktladdade åsiktsdemonstration och blir som vanligt folk, på det att konfliktnivån i samhället går ner och vi kan återgå till det som är så svenskt, som varit vår framgångshistoria, en social fred.
Den 26 augusti 2022
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
