I Svenska Dagbladet fanns en artikelserie om medelmåttan. Där berättar en person så här: ”Nog är jag en medelmåtta, en äkta sådan. Jag blev inget stort, ville inte ens doktorera trots att jag fick möjligheten. Jag ville bara undervisa och förkovra mig. Prestigefattigt tyckte ledningen och jag hamnade i skaran av akademins medelmåttor utan ambitioner och vidare löneökningar.”
Nej, det är inte en medelmåtta som berättar detta. På en akademi är det ingalunda medelmåttigt att inte doktorera och att bara undervisa och förkovra sig. Det är inte prestigefattigt.
Det är arbetsvägran. Det är ett smitande från sin plikt, från sitt uppdrag. Det är att uppfylla det mörka antagandet om människan som en del ekonomiska teorier har, att hon är opportunistisk, dvs att hon arbetar för sitt egenintresse och är villig att bedra och lura och smita från förpliktelser, när det är möjligt.
Den som jag citerade är inte medelmåttig utan opportunistisk.
En akademisk lärare har plikten att undervisa, att forska, att delta i samhället samt att bära ansvarspositioner på högskolan. Ingen av dessa plikter är möjliga att lägga åt sidan, ty de stödjer varandra, är varandras intima förutsättningar och möjliggör akademin. Förvisso är det så att man är olika bra på dessa fyra uppgifter, vilket kan innebära att man gör mer av någon eller några. Men alla måste utföras. Förvisso kan man inte heller göra dessa samtidigt, men det innebär enbart att de är spridda över tiden, inte att man bortser från en av dem.
Att sådana arbetsvägrare, att sådana opportunister finns på akademiska institutioner beror, utifrån min erfarenhet, på två situationer, korruption och lärarbrist. (I morgon visar jag hur dessa två är verksamma medel i högskolans organisationsprincip, Företaget)
Lärarbrist innebär att en institution tvingas anställa en icke-kvalificerad person. Dock, en ansvarstagande akademisk institution ser då över sitt utbildningsutbud i syfte att minska det så att utbudet överensstämmer med tillgången på akademiska lärare.
Men lärarbrist uppstår också när en institution väljer att behålla en lärare som var kvalificerad vid anställningstillfället, men som sedan övergått till opportunistiskt beteende, dvs blott fullgöra några av sina fyra uppgifter.
Det senare för in mig på de andra situationen, korruption, där personer anställs, trots att de inte är kvalificerade men, inte sällan, p g a att de har ett socialt kapital på institutionen, speciellt relativt de som behärskar institutionen. Jag har sett för mycket av doktorander som misslyckats med att disputera, och därför är okvalificerade som akademiska lärare, men som detta till trots fått anställning. Samma korruption har jag erfarit när det gällt de som var kvalificerade, men som sedan övergått till opportunistiskt beteende, där det vanligaste opportunistiska beteendet är att göra det som jag citerade ovan, att blott undervisa.
Bakom dessa faktorer, lärarbrist och korruption, döljer sig en grundläggande orsak som visar att de två inte är olyckliga konsekvenser, utan verksamma medel i högskolans moderna organisationsprincip, Företaget. Om den spekulerar jag imorgon.
Den 18 juli 2023
Sven-Olof Yrjö Collin
Nej, det är inte en medelmåtta som berättar detta. På en akademi är det ingalunda medelmåttigt att inte doktorera och att bara undervisa och förkovra sig. Det är inte prestigefattigt.
Det är arbetsvägran. Det är ett smitande från sin plikt, från sitt uppdrag. Det är att uppfylla det mörka antagandet om människan som en del ekonomiska teorier har, att hon är opportunistisk, dvs att hon arbetar för sitt egenintresse och är villig att bedra och lura och smita från förpliktelser, när det är möjligt.
Den som jag citerade är inte medelmåttig utan opportunistisk.
En akademisk lärare har plikten att undervisa, att forska, att delta i samhället samt att bära ansvarspositioner på högskolan. Ingen av dessa plikter är möjliga att lägga åt sidan, ty de stödjer varandra, är varandras intima förutsättningar och möjliggör akademin. Förvisso är det så att man är olika bra på dessa fyra uppgifter, vilket kan innebära att man gör mer av någon eller några. Men alla måste utföras. Förvisso kan man inte heller göra dessa samtidigt, men det innebär enbart att de är spridda över tiden, inte att man bortser från en av dem.
Att sådana arbetsvägrare, att sådana opportunister finns på akademiska institutioner beror, utifrån min erfarenhet, på två situationer, korruption och lärarbrist. (I morgon visar jag hur dessa två är verksamma medel i högskolans organisationsprincip, Företaget)
Lärarbrist innebär att en institution tvingas anställa en icke-kvalificerad person. Dock, en ansvarstagande akademisk institution ser då över sitt utbildningsutbud i syfte att minska det så att utbudet överensstämmer med tillgången på akademiska lärare.
Men lärarbrist uppstår också när en institution väljer att behålla en lärare som var kvalificerad vid anställningstillfället, men som sedan övergått till opportunistiskt beteende, dvs blott fullgöra några av sina fyra uppgifter.
Det senare för in mig på de andra situationen, korruption, där personer anställs, trots att de inte är kvalificerade men, inte sällan, p g a att de har ett socialt kapital på institutionen, speciellt relativt de som behärskar institutionen. Jag har sett för mycket av doktorander som misslyckats med att disputera, och därför är okvalificerade som akademiska lärare, men som detta till trots fått anställning. Samma korruption har jag erfarit när det gällt de som var kvalificerade, men som sedan övergått till opportunistiskt beteende, där det vanligaste opportunistiska beteendet är att göra det som jag citerade ovan, att blott undervisa.
Bakom dessa faktorer, lärarbrist och korruption, döljer sig en grundläggande orsak som visar att de två inte är olyckliga konsekvenser, utan verksamma medel i högskolans moderna organisationsprincip, Företaget. Om den spekulerar jag imorgon.
Den 18 juli 2023
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
