Igår skrev jag om att en akademisk lärare som blott utför en eller några av de akademiska plikterna, att undervisa, att forska, att delta i samhället samt att bära ansvarspositioner på högskolan, är inte medelmåttiga utan opportunistiska. Jag spekulerade i att orsaken till att dessa opportunister finns på akademiska läroanstalter var lärarbrist och korruption. Idag framför jag en trolig förklaring till hur dessa faktorer kan existera, vilket är den yttersta förklaringen till opportunisternas existens.
Akademierna har blivit Företag där opportunisterna, eller snarare en viss grupp av opportunisterna, de sk cheferna, har erövrat, inte bara inflytande, utan avgörande makt. Modellen för högskolan är inte längre Akademin, med lärare som utför de fyra akademiska plikterna och styr genom kollegiet. Modellen för högskolan är Företaget, där en Tayloristisk arbetsdelning har genomförts, med plikterna som utförs av personal som är specialiserade på endera av plikterna. Man har lärare som inte själva gör regressionsanalyser eller tematiska kategoriseringar, dvs forskar, medan man har forskare som publicerar i prestigejournaler, men som inte deltar i ledningen av institutionen. Och så vidare. Man har, hart när, fyra personalkategorier, lärare, forskare, samhällsdeltagare (vilka är sällsynta) och sk chefer, där de senare, inte sällan med svaga akademiska meriter, är de som skapar och värnar Företaget.
Företagets modell är hierarki och den därmed följande lydnaden, det som jag den hårda vägen lärt mig kallas, med den moderna högskolans nysvenska, för följsamhet och lojalitet. Denna modell möjliggörs och upprätthålls genom tayloristisk arbetsdelning, där de specialiserade kommer i konflikt med varandra, speciellt avseende resurser, och, istället för att storma mot de sk cheferna, stormar mot varandra. De undervisande förkunnar med darr på stämman att de bär institutionens grundläggande funktion, utbildningen av studenterna, på sina utarbetade axlar, medan forskarna blott exploaterar högskolan genom att ledigt sitta på sina rum, om de ens är på plats, och där i lugn och ro fundera och äta brödet från utbildningens bord. De forskande, som är mer vana att högljutt argumentera och som har prestigefyllda titlar, använder sin invanda vokabulär från teoriernas värld och hävdar med lärd röst att det är de, som genom sina publiceringar, förlänar högskolan legitimitet som akademisk anstalt, och därigenom möjliggör resurserna.
Resurserna, som alla tayloristiska arbetare önskar få, t ex timtilldelning till kurserna, kursansvar och forskningsutrymme, är i händerna på de sk cheferna, som ger ut dem till de personer som lydigast, dvs med nysvenskans term följsammast följer de sk chefernas beslut.
Konflikterna mellan de specialiserade, som den tayloristiska principen leder till, hanteras bakom stängda kontorsdörrar, där de sk cheferna bedyrar sitt stöd till varje grupp. Ty konflikten mellan grupperna är inte blott en organisk effekt av taylorismen, utan är också en grund för chefernas makt, varför konflikten måste underhållas.
Däremot, om någon i lärarlaget vänder sig mot de sk cheferna och deras beslut, dvs skapar en konflikt, inte inom hierarkin, utan mot hierarkin, då underhålls inte konflikten så som den görs när den finns mellan grupperna, utan då kommer repressionen. Sådan konflikt får inte förekomma eftersom den går emot organisationsmodellen Företaget, och utgör ett hot mot de sk chefernas självklara rätt att styra och behärskar resurserna. Den konflikten kallas med nysvenskans ord för bristande lojalitet och bristande följsamhet, eller det som vi med vanlig svenska kallar bristande lydnad i hierarkin.
Då startar repressionen. Först som sk samtal. Sedan som avlövande degradering, där den opponerande förlorar sina kursansvar, sina interna forskningsmedel och sin undervisning på sina käraste kurser och t o m beläggs med yppandeförbud. Därefter kopplas HR, dvs human repression-avdelningen in och deltar i korrigeringssamtal. Det utdelas varningar och slutligen kommer utköp, dvs en form av avsked.
Igår pekade jag på lärarbristen som ett skäl till opportunistens existens. Lärarbrist kan hanteras genom att utbildningar, där man saknar akademisk personal, läggs ner. Men att lägga ner utbildningar innebär färre resurser till de sk cheferna att kontrollera och att utnyttja för att få lojalitet hos lärarna. De sk cheferna i Företaget behåller således utbildningar, oaktat att man saknar kvalificerad personal till dem, för att de ger en stor institution, dvs status till de sk cheferna, och för att de ger större intäkter som kan delas ut till de följsamma. Opportunisterna behålls, ty opportunisterna vet mycket väl att deras opportunism möjliggörs och underhålls av de sk cheferna, varför opportunisterna får en lojalitet till de sk cheferna. Lärarbristen är således inte en oönskad effekt, utan ett verksamt medel för de sk cheferna att underhålla Företaget, dvs hierarkin.
Den andra faktorn jag pekade på igår, korruptionen, är en integrerad del i hierarkins sätt att få lojalitet, genom att ge lärartjänster till de som inte är meriterade, ja, inte ens kvalificerade som akademiker, och som därför får en tacksamhetsskuld till de som anställer dem och låter dem behålla sin anställning, trots sin opportunism. Att det kan förekomma lärare som handledare på uppsatskurser som inte har metodkunskap, beror inte enbart på lärarbrist, utan också på att den metodmässigt inkompetenta opportunisten ges en prestigeundervisning, som tack för lojalitet och för att underhålla lojaliteten gentemot tilldelaren, den sk chefen.
Korruptionen och lärarbristen är således inte några olyckliga effekter, utan de är högst verksamma medel för att upprätthålla en hierarki som utmärks av hög chefseffektivitet, dvs en god förmåga att underhålla de sk cheferna och deras makt. Det som borde vara högskolans effektivitet, dvs förmåga att leva upp till det som borde vara dess mål, en god akademisk utbildning, ger man satan. Följsamma lärare är så oerhört mycket viktigare än välutbildade studenter.
Oppositionella köps ut, medan opportunister belönas.
Den 19 juli 2023
Sven-Olof Yrjö Collin
Akademierna har blivit Företag där opportunisterna, eller snarare en viss grupp av opportunisterna, de sk cheferna, har erövrat, inte bara inflytande, utan avgörande makt. Modellen för högskolan är inte längre Akademin, med lärare som utför de fyra akademiska plikterna och styr genom kollegiet. Modellen för högskolan är Företaget, där en Tayloristisk arbetsdelning har genomförts, med plikterna som utförs av personal som är specialiserade på endera av plikterna. Man har lärare som inte själva gör regressionsanalyser eller tematiska kategoriseringar, dvs forskar, medan man har forskare som publicerar i prestigejournaler, men som inte deltar i ledningen av institutionen. Och så vidare. Man har, hart när, fyra personalkategorier, lärare, forskare, samhällsdeltagare (vilka är sällsynta) och sk chefer, där de senare, inte sällan med svaga akademiska meriter, är de som skapar och värnar Företaget.
Företagets modell är hierarki och den därmed följande lydnaden, det som jag den hårda vägen lärt mig kallas, med den moderna högskolans nysvenska, för följsamhet och lojalitet. Denna modell möjliggörs och upprätthålls genom tayloristisk arbetsdelning, där de specialiserade kommer i konflikt med varandra, speciellt avseende resurser, och, istället för att storma mot de sk cheferna, stormar mot varandra. De undervisande förkunnar med darr på stämman att de bär institutionens grundläggande funktion, utbildningen av studenterna, på sina utarbetade axlar, medan forskarna blott exploaterar högskolan genom att ledigt sitta på sina rum, om de ens är på plats, och där i lugn och ro fundera och äta brödet från utbildningens bord. De forskande, som är mer vana att högljutt argumentera och som har prestigefyllda titlar, använder sin invanda vokabulär från teoriernas värld och hävdar med lärd röst att det är de, som genom sina publiceringar, förlänar högskolan legitimitet som akademisk anstalt, och därigenom möjliggör resurserna.
Resurserna, som alla tayloristiska arbetare önskar få, t ex timtilldelning till kurserna, kursansvar och forskningsutrymme, är i händerna på de sk cheferna, som ger ut dem till de personer som lydigast, dvs med nysvenskans term följsammast följer de sk chefernas beslut.
Konflikterna mellan de specialiserade, som den tayloristiska principen leder till, hanteras bakom stängda kontorsdörrar, där de sk cheferna bedyrar sitt stöd till varje grupp. Ty konflikten mellan grupperna är inte blott en organisk effekt av taylorismen, utan är också en grund för chefernas makt, varför konflikten måste underhållas.
Däremot, om någon i lärarlaget vänder sig mot de sk cheferna och deras beslut, dvs skapar en konflikt, inte inom hierarkin, utan mot hierarkin, då underhålls inte konflikten så som den görs när den finns mellan grupperna, utan då kommer repressionen. Sådan konflikt får inte förekomma eftersom den går emot organisationsmodellen Företaget, och utgör ett hot mot de sk chefernas självklara rätt att styra och behärskar resurserna. Den konflikten kallas med nysvenskans ord för bristande lojalitet och bristande följsamhet, eller det som vi med vanlig svenska kallar bristande lydnad i hierarkin.
Då startar repressionen. Först som sk samtal. Sedan som avlövande degradering, där den opponerande förlorar sina kursansvar, sina interna forskningsmedel och sin undervisning på sina käraste kurser och t o m beläggs med yppandeförbud. Därefter kopplas HR, dvs human repression-avdelningen in och deltar i korrigeringssamtal. Det utdelas varningar och slutligen kommer utköp, dvs en form av avsked.
Igår pekade jag på lärarbristen som ett skäl till opportunistens existens. Lärarbrist kan hanteras genom att utbildningar, där man saknar akademisk personal, läggs ner. Men att lägga ner utbildningar innebär färre resurser till de sk cheferna att kontrollera och att utnyttja för att få lojalitet hos lärarna. De sk cheferna i Företaget behåller således utbildningar, oaktat att man saknar kvalificerad personal till dem, för att de ger en stor institution, dvs status till de sk cheferna, och för att de ger större intäkter som kan delas ut till de följsamma. Opportunisterna behålls, ty opportunisterna vet mycket väl att deras opportunism möjliggörs och underhålls av de sk cheferna, varför opportunisterna får en lojalitet till de sk cheferna. Lärarbristen är således inte en oönskad effekt, utan ett verksamt medel för de sk cheferna att underhålla Företaget, dvs hierarkin.
Den andra faktorn jag pekade på igår, korruptionen, är en integrerad del i hierarkins sätt att få lojalitet, genom att ge lärartjänster till de som inte är meriterade, ja, inte ens kvalificerade som akademiker, och som därför får en tacksamhetsskuld till de som anställer dem och låter dem behålla sin anställning, trots sin opportunism. Att det kan förekomma lärare som handledare på uppsatskurser som inte har metodkunskap, beror inte enbart på lärarbrist, utan också på att den metodmässigt inkompetenta opportunisten ges en prestigeundervisning, som tack för lojalitet och för att underhålla lojaliteten gentemot tilldelaren, den sk chefen.
Korruptionen och lärarbristen är således inte några olyckliga effekter, utan de är högst verksamma medel för att upprätthålla en hierarki som utmärks av hög chefseffektivitet, dvs en god förmåga att underhålla de sk cheferna och deras makt. Det som borde vara högskolans effektivitet, dvs förmåga att leva upp till det som borde vara dess mål, en god akademisk utbildning, ger man satan. Följsamma lärare är så oerhört mycket viktigare än välutbildade studenter.
Oppositionella köps ut, medan opportunister belönas.
Den 19 juli 2023
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
