Jag fick precis veta att min essä, ’Towards a Critique of Corporate Governance Research’, spridd genom FUS’s Lazy Paper Series (https://svencollin.se/lazy-paper) och Social Science Research Network (SSRN) (https://doi.org/10.2139/ssrn.4411637 ) citerades av en artikel publicerad i Abasyn Journal of Social Sciences, vilket är en journal publicerad av Abasyn University, lokaliserad i Pakistan.
Min essä är på 53 sidor och är en personlig, nästan impressionistisk kritik av företagsstyrningsforskningen (corporate governance). Den skulle inte bli accepterad för publikation i de vetenskapliga tidskrifter jag känner till, delvis för dess storlek, 53 sidor och 20000 ord, delvis för kvalitetssynpunkter. Ingen jag känner bjöd in mig att skriva ett bokkapitel, vilket ofta kan vara en plats för sådana essäistiska texter. Kvar stod för mig att låta den ligga hos mig, eller att försöka sprida skriften via Internet, där jag valde FUS och SSRN. Och idag fick jag ett tecken på att spridningen lyckats, inte över måttan, som en tidskriftspublikation skulle kunna göra, men att min text nått ända till Pakistan.
De professionella vetenskapliga tidskrifterna har ett granskningsförfarande av insända artikelförslag, där mellan 1-3 vetenskapligt kvalificerade, varav någon kan vara kvalificerad i det ämne som artikelförslaget tar upp, granskar förslaget.
Ett motiv till granskningen är att blott publicera artiklar som håller vetenskaplig standard, dvs att tidskriften är en vakthund gentemot artiklar som driver ideologi, lögner, vidskepligheter etc. Den funktionen riktar sig emellertid knappast till tidskriftens vanliga läsare, dvs forskare, eftersom de är kapabla att själv göra den värderingen. Några sentida tidskriftsskandaler visar också att tidskrifter inte är immuna mot vetenskapsskojeri, där en artikel, som blott var en omskrivning av ett kapitel från Hitlers ’Mein Kampf’, publicerades i en förment vetenskaplig tidskrift med granskningsförfarande.
Ett annat motiv, som är mer uppskattat bland forskare, är att gallra ut de artiklar som förvisso kan hålla vetenskaplig standard, men där kvaliteten på artikeln är låg och kanske inte erbjuder någon nyhet värd att ta del av. Det motivet hotas idag av att antalet tidskrifter har formligen exploderat, varför forskare idag inte kan använda tidskrift som utgallringsmekanism, utan gallrar tidskrifter som beaktas genom att använda tidskriftens ranking, som avgörs av citeringar till dess artiklar, som urvalsmekanism, för att på så sätt slippa behöva ägna månader av att sålla bland artiklar. I Sverige använder vi ofta den sk Norska listan (https://kanalregister.hkdir.no/publiseringskanaler/Forside ) för att se vilken standard tidskriften håller. I den rankas tidskrifter som tveksamma, med ett X, eller som acceptabla, där kvaliteten anges genom kategori 1 eller 2. Tidskriften som refererade min essä har kvaliteten 1, dvs accepterad, med den lägre kvalitetsgraden.
Ett problem med tidskrifter och dess ranking, är att kvalitetskriterierna också riskerar att rymma paradigmatisk lydnad, dvs att artikeln följer de paradigmatiska standards som tidskriften och dess vetenskapliga bedömare har. Jag skickade mitt paper om förtroendets betydelse för ekonomiska utbyten (The brotherhood of the Swedish sphere: A third institutional form for economic exchange) till en tidskrift, där den blev förkastad, bl a med argumentet den rymde tanken att människor socialiseras. Det bryter mot en snäv föreställning i det ekonomiska paradigmet, där människor är rationella atomer, varför något så irrationellt som socialiseringen inte har någon plats. Idag har den artikeln 42 citeringar.
För att undkomma den paradigmatiska lydnaden kan man använda floran av tidskrifter med låg ranking, som publicerar i stort sett vad de får in, eller att, som jag, helt undvika vetenskaplig granskning genom publicering via internet i egna kanaler (FUS) och i kanaler som har en mycket låg granskning (SSRN). Fördelen med dessa kanaler är att vilda idéer, som kan ha vetenskaplig betydelse, men som inte är anpassad till någon paradigmatisk lydnad, kan spridas. Men det sker till priset av att blandas upp med lågkvalitativa artiklar, varför det är oerhört tidsödande som läsare att gallra och finna guldkornen.
Idag, då publiceringspressen är mycket stor, har en rationellt agerande publicerande forskare inte tid att ägna sig åt den gallringsverksamheten, varför de rationella tenderar att bortse från, inte bara de fria kanalerna, utan även den stora flora av tidskrifter som finns, där de vilda idéerna kan förekomma. För de som önskar göra en god akademisk karriär gäller att själv publicera i högrankade tidskrifter, varför den paradigmatiska lydnaden väger tyngre än den intellektuella innovationen.
Mitt val av spridningskanal kan förklaras med en lättja, att jag inte ville ägna mig åt att retoriskt anpassa mig paradigmatiskt genom att underkasta mig en välrenommerad journals granskning. Men mitt val kan också förklaras med att jag lämnat den akademiska karriären, och därför inte behöver publicera i acceptabla tidskrifter.
Det framstår onekligen som något paradoxalt och absurt, att genuint akademiskt arbete, att fritt ta del av idéer och fritt utveckla idéer och pröva dem, lättare kommer till stånd när man lämnat det akademiska yrkeslivet. Det tycks som om den paradigmatiska lydnaden är priset vi får betala för att vi saknar en gemensam mekanism som gallrar bort obetydligheter. Kvar står att envar får hålla sig med en egen gallringsmekanism, där de goda akademikerna sitter om nätterna och går igenom de enorma mängder av artiklar som publiceras i lågrankade tidskrifter eller på fria internetsajter, som FUS och SSRN.
Den 28 juli 2023
Sven-Olof Yrjö Collin
Min essä är på 53 sidor och är en personlig, nästan impressionistisk kritik av företagsstyrningsforskningen (corporate governance). Den skulle inte bli accepterad för publikation i de vetenskapliga tidskrifter jag känner till, delvis för dess storlek, 53 sidor och 20000 ord, delvis för kvalitetssynpunkter. Ingen jag känner bjöd in mig att skriva ett bokkapitel, vilket ofta kan vara en plats för sådana essäistiska texter. Kvar stod för mig att låta den ligga hos mig, eller att försöka sprida skriften via Internet, där jag valde FUS och SSRN. Och idag fick jag ett tecken på att spridningen lyckats, inte över måttan, som en tidskriftspublikation skulle kunna göra, men att min text nått ända till Pakistan.
De professionella vetenskapliga tidskrifterna har ett granskningsförfarande av insända artikelförslag, där mellan 1-3 vetenskapligt kvalificerade, varav någon kan vara kvalificerad i det ämne som artikelförslaget tar upp, granskar förslaget.
Ett motiv till granskningen är att blott publicera artiklar som håller vetenskaplig standard, dvs att tidskriften är en vakthund gentemot artiklar som driver ideologi, lögner, vidskepligheter etc. Den funktionen riktar sig emellertid knappast till tidskriftens vanliga läsare, dvs forskare, eftersom de är kapabla att själv göra den värderingen. Några sentida tidskriftsskandaler visar också att tidskrifter inte är immuna mot vetenskapsskojeri, där en artikel, som blott var en omskrivning av ett kapitel från Hitlers ’Mein Kampf’, publicerades i en förment vetenskaplig tidskrift med granskningsförfarande.
Ett annat motiv, som är mer uppskattat bland forskare, är att gallra ut de artiklar som förvisso kan hålla vetenskaplig standard, men där kvaliteten på artikeln är låg och kanske inte erbjuder någon nyhet värd att ta del av. Det motivet hotas idag av att antalet tidskrifter har formligen exploderat, varför forskare idag inte kan använda tidskrift som utgallringsmekanism, utan gallrar tidskrifter som beaktas genom att använda tidskriftens ranking, som avgörs av citeringar till dess artiklar, som urvalsmekanism, för att på så sätt slippa behöva ägna månader av att sålla bland artiklar. I Sverige använder vi ofta den sk Norska listan (https://kanalregister.hkdir.no/publiseringskanaler/Forside ) för att se vilken standard tidskriften håller. I den rankas tidskrifter som tveksamma, med ett X, eller som acceptabla, där kvaliteten anges genom kategori 1 eller 2. Tidskriften som refererade min essä har kvaliteten 1, dvs accepterad, med den lägre kvalitetsgraden.
Ett problem med tidskrifter och dess ranking, är att kvalitetskriterierna också riskerar att rymma paradigmatisk lydnad, dvs att artikeln följer de paradigmatiska standards som tidskriften och dess vetenskapliga bedömare har. Jag skickade mitt paper om förtroendets betydelse för ekonomiska utbyten (The brotherhood of the Swedish sphere: A third institutional form for economic exchange) till en tidskrift, där den blev förkastad, bl a med argumentet den rymde tanken att människor socialiseras. Det bryter mot en snäv föreställning i det ekonomiska paradigmet, där människor är rationella atomer, varför något så irrationellt som socialiseringen inte har någon plats. Idag har den artikeln 42 citeringar.
För att undkomma den paradigmatiska lydnaden kan man använda floran av tidskrifter med låg ranking, som publicerar i stort sett vad de får in, eller att, som jag, helt undvika vetenskaplig granskning genom publicering via internet i egna kanaler (FUS) och i kanaler som har en mycket låg granskning (SSRN). Fördelen med dessa kanaler är att vilda idéer, som kan ha vetenskaplig betydelse, men som inte är anpassad till någon paradigmatisk lydnad, kan spridas. Men det sker till priset av att blandas upp med lågkvalitativa artiklar, varför det är oerhört tidsödande som läsare att gallra och finna guldkornen.
Idag, då publiceringspressen är mycket stor, har en rationellt agerande publicerande forskare inte tid att ägna sig åt den gallringsverksamheten, varför de rationella tenderar att bortse från, inte bara de fria kanalerna, utan även den stora flora av tidskrifter som finns, där de vilda idéerna kan förekomma. För de som önskar göra en god akademisk karriär gäller att själv publicera i högrankade tidskrifter, varför den paradigmatiska lydnaden väger tyngre än den intellektuella innovationen.
Mitt val av spridningskanal kan förklaras med en lättja, att jag inte ville ägna mig åt att retoriskt anpassa mig paradigmatiskt genom att underkasta mig en välrenommerad journals granskning. Men mitt val kan också förklaras med att jag lämnat den akademiska karriären, och därför inte behöver publicera i acceptabla tidskrifter.
Det framstår onekligen som något paradoxalt och absurt, att genuint akademiskt arbete, att fritt ta del av idéer och fritt utveckla idéer och pröva dem, lättare kommer till stånd när man lämnat det akademiska yrkeslivet. Det tycks som om den paradigmatiska lydnaden är priset vi får betala för att vi saknar en gemensam mekanism som gallrar bort obetydligheter. Kvar står att envar får hålla sig med en egen gallringsmekanism, där de goda akademikerna sitter om nätterna och går igenom de enorma mängder av artiklar som publiceras i lågrankade tidskrifter eller på fria internetsajter, som FUS och SSRN.
Den 28 juli 2023
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
