I början av juni rusar unga ut, med vit mössa på huvudet och sjunger om studentens vår. Sedan åker de på flak, åker hem till varandra och dricker varandra till, tills morgonens ankomst.
Det är ett rejält festande, medan föräldrarna knölar över kostnaden, men är glada för sina telningars skull.
Men vad är det att festa för? Vad är det man firar? Prestationen eller avslutningen?
Festen kommer från den tiden då det fanns en gymnasieexamen, som kom efter att eleven vägts på guldvåg i mängder av examinationer. Några blev godkända, och fick rusa ut på skolans framsida. En del blev underkända och fick lomma ut på dess baksida. Då festade man prestationen. Studentexamen var en prestation.
Idag finns det ingen som går ut på baksidan. Jag vet, ty om det hade varit enligt den gamla tiden, skulle jag, med mitt genomsnittsbetyg klart under 3, på en 5-gradig skala, med det ståtligt lägsta betyget, 1, i engelska, franska och tyska, och med 2:a i samhällskunskap, det ämnet som rymde det ämnet som jag sedan blev professor i, skulle jag fått lomma ut på baksidan. Men jag gick ut på framsidan, ty alla gick ut på framsidan, med vit mössa. Festen var egentligen en fest för att det var slut.
Det liknar på det sättet konfirmationen. Förvisso blev man förhörd i kyrkan, men det var inte en examination, och oaktat hur man svarade, fick man dela vinet och brödet. Därefter festade man och fick presenter. Konfirmationen har en kyrklig betydelse, men den folkliga betydelsen för länge sedan innebar att man blev vuxen, medan under min tid var det ett tecken på att man inte längre var barn, utan ungdom. Konfirmationen var en initieringsrit. Studentfesten kan därför ses som en initieringsrit som visar att man har blivit vuxen.
Det som är grunden för dagens undring är att jag tycker mig minnas presenter och fester vid konformationen och studenten. Men kandidatexamen, som jag fick med goda betyg, långt från gymnasiets lågvattenmärke, och tillräckliga för att kunna bli antagen till en forskarutbildning, borde därför ha festats enormt. Byn där hemma borde ha stannat upp, ty jag var nog den första i byn med akademisk examen. Familjen borde ha stannat upp och skjuta skott från den illegala bössan. Jag borde gå runt i Lund, några dagar, i ett behagligt rus över att ha avslutat utbildningen med flaggan…nästan i topp (trots allt fanns det några kurser jag inte fått spets på).
Men jag minns inget firande. Bara en irritation att examensbeviset tog tid att få. Sedan kom det. Inte som det informella examensbeviset jag fick i domkyrkan, efter att ha doktorerat, med pompa och stått. Det kom som vilket brev som helst, i min postlåda på Parentesen. Jag vill minnas att jag tog det till biblioteket, för att kopiera det, så att jag kunde skicka iväg det med ansökningarna jag gjorde för diverse jobb.
Kandidatexamen tycks inte rymma initiering. Trots att det egentligen är en initiering, ty med kandidatexamen var det dags att lämna skolan och gå ut i arbetslivet. Att lämna det ingenmansland som studentlivet var, där man varken var ungdom eller vuxen, utan student, med rätt att söka sin framtid.
Dock var det riktigt av mig att inte fira, att inte uppmärksamma initieringen. Ty för mig blev det ingen initiering eftersom jag fortsatte leva i ingenmanslandet, men då som doktorand.
Idag uppmärksammas dock kandidat- och magisterexamen av många högskolor, som håller festligheter och delar ut diplom. Det har stor likhet med gymnasieexamen, dvs man firar, inte prestation, utan avslutning. Även om de, som får de symboliska diplomen, men som har kurser kvar, och, till skillnad från studenterna som för alltid lämnar gymnasiet, får lomma tillbaka till högskolan och tentera av de kurser de har kvar som underkända.
Idag tycks det blott vara doktorsexamen som uppmärksammas som prestation och inte som avslutning. Den som gått igenom doktorandutbildningen, men som inte klarat alla kurser och fått en avhandling godkänd, deltar inte i domkyrkan. Den får inte motta ens det symboliska diplomet man får i domkyrkan. Det hålls ingen fest blott för att utbildningen är avslutad. Men, den doktorand som inte blir doktor behöver inte gå ut bakvägen och försvinna i dimman. Istället kan den, i alla fall i företagsekonomi, fortfarande, på många högskolor, få anställning som adjunkt och meddela den undervisning som doktorer i företagsekonomi borde meddela. Dock sannolikt till lägre lön. Därmed har också här kommit ett moment av att det inte är prestation, utan avslutning.
Om utvecklingen fortsätter, där konfirmation, student och kandidatexamen ges fest som avslutning, inte som prestation, kan vi därför förvänta oss fester efter avslutad doktorandutbildning, oaktat prestation.
Den 13 juli 2023
Sven-Olof Yrjö Collin
Det är ett rejält festande, medan föräldrarna knölar över kostnaden, men är glada för sina telningars skull.
Men vad är det att festa för? Vad är det man firar? Prestationen eller avslutningen?
Festen kommer från den tiden då det fanns en gymnasieexamen, som kom efter att eleven vägts på guldvåg i mängder av examinationer. Några blev godkända, och fick rusa ut på skolans framsida. En del blev underkända och fick lomma ut på dess baksida. Då festade man prestationen. Studentexamen var en prestation.
Idag finns det ingen som går ut på baksidan. Jag vet, ty om det hade varit enligt den gamla tiden, skulle jag, med mitt genomsnittsbetyg klart under 3, på en 5-gradig skala, med det ståtligt lägsta betyget, 1, i engelska, franska och tyska, och med 2:a i samhällskunskap, det ämnet som rymde det ämnet som jag sedan blev professor i, skulle jag fått lomma ut på baksidan. Men jag gick ut på framsidan, ty alla gick ut på framsidan, med vit mössa. Festen var egentligen en fest för att det var slut.
Det liknar på det sättet konfirmationen. Förvisso blev man förhörd i kyrkan, men det var inte en examination, och oaktat hur man svarade, fick man dela vinet och brödet. Därefter festade man och fick presenter. Konfirmationen har en kyrklig betydelse, men den folkliga betydelsen för länge sedan innebar att man blev vuxen, medan under min tid var det ett tecken på att man inte längre var barn, utan ungdom. Konfirmationen var en initieringsrit. Studentfesten kan därför ses som en initieringsrit som visar att man har blivit vuxen.
Det som är grunden för dagens undring är att jag tycker mig minnas presenter och fester vid konformationen och studenten. Men kandidatexamen, som jag fick med goda betyg, långt från gymnasiets lågvattenmärke, och tillräckliga för att kunna bli antagen till en forskarutbildning, borde därför ha festats enormt. Byn där hemma borde ha stannat upp, ty jag var nog den första i byn med akademisk examen. Familjen borde ha stannat upp och skjuta skott från den illegala bössan. Jag borde gå runt i Lund, några dagar, i ett behagligt rus över att ha avslutat utbildningen med flaggan…nästan i topp (trots allt fanns det några kurser jag inte fått spets på).
Men jag minns inget firande. Bara en irritation att examensbeviset tog tid att få. Sedan kom det. Inte som det informella examensbeviset jag fick i domkyrkan, efter att ha doktorerat, med pompa och stått. Det kom som vilket brev som helst, i min postlåda på Parentesen. Jag vill minnas att jag tog det till biblioteket, för att kopiera det, så att jag kunde skicka iväg det med ansökningarna jag gjorde för diverse jobb.
Kandidatexamen tycks inte rymma initiering. Trots att det egentligen är en initiering, ty med kandidatexamen var det dags att lämna skolan och gå ut i arbetslivet. Att lämna det ingenmansland som studentlivet var, där man varken var ungdom eller vuxen, utan student, med rätt att söka sin framtid.
Dock var det riktigt av mig att inte fira, att inte uppmärksamma initieringen. Ty för mig blev det ingen initiering eftersom jag fortsatte leva i ingenmanslandet, men då som doktorand.
Idag uppmärksammas dock kandidat- och magisterexamen av många högskolor, som håller festligheter och delar ut diplom. Det har stor likhet med gymnasieexamen, dvs man firar, inte prestation, utan avslutning. Även om de, som får de symboliska diplomen, men som har kurser kvar, och, till skillnad från studenterna som för alltid lämnar gymnasiet, får lomma tillbaka till högskolan och tentera av de kurser de har kvar som underkända.
Idag tycks det blott vara doktorsexamen som uppmärksammas som prestation och inte som avslutning. Den som gått igenom doktorandutbildningen, men som inte klarat alla kurser och fått en avhandling godkänd, deltar inte i domkyrkan. Den får inte motta ens det symboliska diplomet man får i domkyrkan. Det hålls ingen fest blott för att utbildningen är avslutad. Men, den doktorand som inte blir doktor behöver inte gå ut bakvägen och försvinna i dimman. Istället kan den, i alla fall i företagsekonomi, fortfarande, på många högskolor, få anställning som adjunkt och meddela den undervisning som doktorer i företagsekonomi borde meddela. Dock sannolikt till lägre lön. Därmed har också här kommit ett moment av att det inte är prestation, utan avslutning.
Om utvecklingen fortsätter, där konfirmation, student och kandidatexamen ges fest som avslutning, inte som prestation, kan vi därför förvänta oss fester efter avslutad doktorandutbildning, oaktat prestation.
Den 13 juli 2023
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
