Det generella argumentet: Det är barbariskt att bränna böcker. Det är lätt att instämma i det generella argumentet, ty en bok är intet, blott en sammanställning av papper och trycksvärta. Att bränna en bok är att spöka ut boken till en aktör, till något som har självständig betydelse. Däremot är det skillnad att göra bokbål, ty det är inte riktat mot boken, utan mot författarna och avser att rensa ut böckerna. Det är dock lika barbariskt som att bränna en bok. Men jag vill gärna lägga till här att det är än mer barbariskt att göra som muslimer gör och som kristna har gjort, att bränna människor.
Det specifika argumentet har en kvantitativ del, miljoner anhängare, och en kvalitativ del, heligheten.
Det kvantitativa argumentet: En bok får inte brännas om det finns tillräckligt antal som håller en bok som betydelsefull, då boken skall visas aktning. Det innebär att min avhandling, som kanske numer blott jag finner betydelsefull, kan man bränna, medan en bok som många håller för viktig, t ex Maos lilla röda, skall visas aktning. Det är ett märkligt argument ty då skulle Hitlers bok, Min Kamp, ha visats aktning 1941, eftersom så många tyskar höll den högt, medan den idag inte behöver visas aktning då blott ett litet antal nynazister håller den för märkvärdig. Att tvingas visa aktning 1941 för Hitlers bok, p g a antalet beundrare, skulle nog te sig lika motbjudande som vi anser att aktning mot Maos lilla röda skulle vara.
Det kvalitativa argumentet: Boken är en helig bok. Det argumentet kan avvisas med ’Min Kamp’-argumentet, ty även om nazister håller boken för helig, ger det inga skäl att visa aktning till boken.
Det går också att anföra barbari-argumentet som jag gav tidigare, ty att deklarera en bok som helig är att förmänskliga den, att ge den subjektskraft, vilket är barbariskt och primitivt.
Det religiösa kvalitativa argumentet: Boken är helig p g a att boken är en utomjordisk guds fantastiska ord. Det är evigheten som talar i böckerna. Texterna är heliga, ty de är ord av gudar.
Det argumentet är dock sämre än det förra, ty då hävdar man att man skall visa aktning till en trosföreställning om en allsmäktig gud som talar genom en bok. Det är blott och enbart vidskeplighet. Somlig vidskeplighet kan man lättare föredra, som att Tomten finns, vilket är en barnslig vidskepelse med blott goda konsekvenser, speciellt för unga människor. Svårare är det med allsmäktiga gudar, som historien har visat är en livsfarlig form av vidskeplighet. Att visa aktning till heliga böcker, där heligheten kommer från den allsmäktige guden, är att bejaka totalitär vidskeplighet, med alla de risker för mänskligt liv som den har medfört.
Det omtänksamma argumentet: Om någon håller en bok för helig eller viktig, så i omsorg om den människans känslor förstör man inte boken eftersom den människan då blir ledsen och upprörd och kränkt. Det innebär att man skall visa omsorg om människor genom att inte visa dem vad jag anser om deras heliga bok, t ex Min Kamp, och tankarna däri. Nazistens känslor inför min behandling av Min Kamp, ankommer mig inte. Mot nazisten kan jag inte visa den typen av omsorg.
Till detta kan läggas den grundläggande frihetstesen, att en individs frihet slutar där en annans frihet börjar. Om en individ har en personlig upplevelse av mitt fria agerande, då är det den personen som har ett problem som den bör beakta. Dennes själsliv, att den känner sig kränkt, kan inte utsträckas till mig och ges rätt att påverka mitt agerande. Det är den kränkta personen som har ett problem som den bör reflektera över och ta konsekvenserna av. Andras människors själsliv kan inte tillåtas begränsa mitt handlande. Den kränkte får rannsaka sitt själsliv utan att på något sätt involvera mig, än mindre hindra mig.
Det förnuftiga argumentet: Det finns intellektuella, förnuftsmässiga skäl att visa aktning till boken som sådan. En bok skall visas aktning om den, p g a sitt innehåll, är värd aktning, oaktat vem och hur många som beundrar den. Men det argumentet innehåller också sin negation, att en bok skall visas missaktning om den har ett innehåll som är våldsam, speciellt om den uppmanar till våld.
Två böcker har min största aktning. Charlotte Brontë’s bok ’Jane Eyre’ och Georg Wilhelm Friedrich Hegel’s bok ’Andens fenomenologi’. För mig är dessa de främsta böcker mänskligheten har skapat. I ’Jane Eyre’ finns plikten och den lilla människans oerhörda storhet som bärande tema. I ’Andens fenomenologi’ finns dialektiken och människans utveckling genom självmedvetandet som bärande tema.
toran, bibeln och koranen, med små bokstäver för att visa missaktningen, har förvisso sina goda sidor, men de har också så onda, grymma, omänskliga sidor, varför min slutvärderingen av dessa skrifter är att de är vedervärdiga böcker som sannerligen inte kan eller skall visas aktning utan blott missaktning.
Min missaktning av dessa böcker är däremot inte ett argument och ett skäl för att bränna dem. Det är precis tvärtom. Man skall läsa dem, på det att läsaren skall inse dess ondska och därför hysa samma missaktning som jag hyser.
Bränn inte böcker, vilka de än är, utan läs dem, gärna högt för andra, och utvärdera dem utifrån förnuftet och den mänskliga etiken. Så skall böcker hanteras.
Den 21 juli 2023
Sven-Olof Yrjö Collin