​Bo Rothstein m fl har kritiserat samhällsvetarna för att inte ha studerat t ex klanväldet i Sverige. Dessa kritiker av vetenskapssamhället har menat att forskarna varit styrda av sina egna ideologiska föreställningar, eller kanske av en rädsla att utmålas som Sverigedemokrater, och därigenom bli sociala persona non grata. De tycks ha varit styrda av en ideologi och en egoistisk omsorg, men inte av vetenskapens nyfikenhet.

Det är en intressant kritik eftersom den tycks ställa akademisk frihet, dvs forskarens rätt att själv välja sitt forskningsobjekt och sina metoder, mot en akademisk skyldighet, att studera fenomen som är av relevans för samhället.

Samhället, både de med pengarna och de med normstyrningen, ger resurser och bifall till de som ägnar sig åt det som anses riktigt. Idag är det i samhällsvetenskapen främst hållbarhet och gender, men det senare i en begränsad inriktning. Skamkulturen, förtrycket av alla tonåriga flickor som skall vakta på sig och inte ge sig i kast med pojkar, är inte omhuldade områden. Trots att vi haft en regering med feministisk regering, med feministisk utrikespolitik, dvs feministisk politik för utlandet, men inte för inlandet, där skamkulturen verkar på de unga flickorna.

Har sociologer en akademisk skyldighet att studera skamkulturen? Har jag, som ekonom i ämnet företagsstyrning, en akademisk skyldighet att studera hur kapitalistiska skolor påverkar skolresultaten och t ex den sociala mobiliteten? Har jag en akademisk skyldighet att studera hur styrning av företag påverkar fördelningen av det välstånd som företaget skapar?

Är akademisk frihet delvis en säkerhetsutgång för de politisk rädda, som inte vill bli förskjutna från det sociala livet p g a att de studerar vad som stämplas som rasism, homofobi, islamofobi, kommunism etc? Erbjuder akademisk frihet möjligheten att vara i säkra rum, där lugnet och den sociala acceptansen råder?

En professor, som sannerligen sällan kännetecknades av oro, satt på Pågatågets obekväma stol, på väg till Köpenhamn och var orolig. Han skulle presentera mycket intressanta resultat om företags prestationsförmåga. Hans oro kom av att han, i sin regressionsanalys, kontrollerade för styrelsens könsfördelning. Att kontrollera innebär att man beaktar variabler, som visat sig ha samband med den beroende variabeln, där man önskar ta bort effekten av variabler som inte är de som man fokuserar, så att man kan se hur den faktor man är intresserad av, varierar med den beroende variabeln. Hans oro kom över att kontrollvariabeln könsfördelningen i styrelsen, var signifikant negativ, dvs högre representation av kvinnor i styrelsen var korrelerat med lägre avkastning. Forskarvärlden är fylld av forskare som publicerar artiklar som visar på att högre andel kvinnor i styrelsen ger högre avkastning. Samhället är fylld av människor som hävdar att så är det. Hans regressionsanalys skulle bli ifrågasatt, inte utifrån dess kvaliteter, utan för att den gick emot vad som var vedertaget. Och önskvärt.

Det tycks därför som om akademisk frihet förvisso ger möjligheter att fritt söka kunskap, men det ger också möjlighet att undvika forskning som kan ge forskaren smärta, t ex genom social exkludering.

Därför måste vi förvisso värna akademisk frihet, men vi måste också diskutera akademisk skyldighet. De som ställer sig mot diskussionen om akademisk skyldighet hävdar, förvisso med korrekthet, att det innebär ideologiska inslag i forskningen. Men då akademisk frihet också innebär ideologisk anpassning, så kan akademikern aldrig svära sig fri från det ideologiska inslaget.

​Den 12 juli 2023
Sven-Olof Yrjö Collin 

​Mona Sahlins far var sakkunnig hos Ingvar Carlsson och hennes mor hade hand om ett Folkets hus. Hon gick tidigt med i SSU. 1982 fick hon riksdagspost. Hon var vice statsminister 1994-95, och partiordförande 2007-2011. Det finns ett foto jag gärna tittar på, från 1982, där hon står med Gunnar Sträng.
( https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/J13lvj/mona-sahlin--ar-for-ar )

Hon borde vara marinerad i svensk socialdemokrati och i den pragmatiska demokratiska socialismen som partiet företräde, där målet var politisk, social och demokratisk demokrati, med folkhemstanken som bärande idé, dvs att vi alla satt i båten och skulle ta hand om varandra, där omhändertagandet gjordes genom att folkrörelseorganisationer, men främst staten stod för ombesörjandet, en stat som socialdemokratin, i ur och skur, försökte kontrollera, även om det innebar samarbeten med andra.

Men trots mötet med Sträng, och trots de vindar som fanns i SSU i slutet på 70-talet, där man ivrigt diskuterade hur individerna skulle kunna få större inflytande, inte på bekostnad av staten, utan på bekostnad av kapitalet, anslog hon en högerinriktning, och blev en av de första att anamma nyvänstern och dess nyrasism. Hon blev omtalad för följande uttalande:      
”Jag har ofta fått den frågan men jag kan inte komma på vad svensk kultur är. Jag tror att det är lite det som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana ”töntiga” saker.” (2002)

Det erbjuder en oöverstiglig svårighet att förstå hur Sahlin kan undvika att se den starka svenska kulturen. Konsensus, vilket gör att vi inte söker konflikt utan samförstånd, vilket medför att vi pratar tyst och ser med förfäran på människor som gapar och skriker. Jämställdhet och jämlikhet, vilket yttrade sig genom att en kulturforskare beskrev svensk kultur som feminin, och med den lägsta gini-koefficienten, dvs med minst spridning på inkomster. Positiv etatism, att staten var och skulle vara stark och fick ansvar för folkets välbefinnande, och erhöll ett oerhört stort förtroende. Tilliten på andra människor, där svensken, i alla enkäter, svarar mycket högt på frågan om man har tillit till andra människor.

Vad Mona Sahlin ser, är däremot tofskulturen, dvs folkdräkter, folkmusik och folkhelger, där hon dömer ut midsommarafton som ’töntig’. samtidigt som hon identifierar invandrarnas olika subgrupper som grupper med identitet och samhörighet. Subgrupper som inte sällan var bärare av kulturer med starkt patriarkala drag, med kvinno-apartheid och förakt för andra folkgrupper, t ex antisemitism.

Sahlin hade anammat nyvänsterns ideologi, som innebar ett fränt angrepp på den svenska kulturen, vari ingick ett angrepp på den starka, gemensamma staten. Hon blev också bärare av nyvänsterns nyrasism, vilket framkommer i detta citat: ”Titeln till rapporten säger vad man egentligen borde göra. Att inte se bristen på så kallade utländska svenskar i SSU och partiet som ett problem, utan att vi den vita majoriteten är så många. Och det är vi som måste förstå att vi är problemet, och vi måste ändra vårt sätt att vara”
https://www.youtube.com/watch?v=0MeJIP-4neU

Visst var invandrargrupperna underrepresenterade, men att lägga orsaken i den underrepresentationen hos människor med vit hudfärg var att ansluta sig till nyvänsterns angrepp på majoritetssamhället, och att lägga orsaken enbart i majoritetssamhällets påstådda diskriminering, och undvika att se hur hennes omhuldade etniska grupper agerade splittrande istället för assimilerade, och hur de rymde kulturelement som stod i direkt strid mot den svenska kulturen, t ex en del gruppers kvinnoapartheid.

Mona Sahlin är därför ett uttryck för och har varit ett verksamt element i att vrida socialdemokratin från en solidarisk samhällskraft som bygger ett folkhem, till en splittrande kraft som skapar ett mångkulturellt samhälle med etniska konflikter, nu senast synligt genom koranbrännandets våld och debatt.

Samtidigt med Mona Sahlin växer en kraft fram, som hon, nyrasisten som pratar om vita människor, betecknar som rasistisk. Sverigedemokraterna ser ut att ta över de alienerade Socialdemokraterna, de med de svenska normerna om en folkgemenskap, till stor del genom en stark stat. De alienerade Socialdemokraterna får minsann veta vilka de är, ty de förskjuts och döms ut som rasistiska vita män. Vid det laget är den gamla socialdemokratin begravd. Palme dog 1986 och Sträng dog 1992.

Den stora forskningsfrågan, som vetenskapen får undersöka, är om den rasistiska nyvänstern skapade förutsättningen för den främlingskritiska nyhögern, eller om de två växte fram i symbios. I en ny bok 'Kritik av underdogmetafysiken’, av Johan Söderberg, tycks hävdas att nyvänstern grundlade marken för nyhögern, dvs att Mona Sahlin med anhang har varit en verksam kraft i att skapa Sverigedemokraterna.

Fortfarande idag och kanske än mer idag, då nyvänsterns folk idag besitter betydelsefulla positioner i Sverige, tycks förnekelsen av och förtöntandet av den svenska kulturen vara fullt utslagen och etablerad.     
https://www.gp.se/ledare/f%C3%B6rminskande-av-svensk-kultur-frodas-p%C3%A5-v%C3%A5ra-myndigheter-1.103599530

Det mest absurda i denna samhällsutveckling är att de stora förlorarna på denna samhällsutveckling är de unga, som tillhör de grupper som Mona Sahlin beundrade för sin kultur, flickorna och skoleleverna i utanförskapsområdena. Mona Sahlin och hennes anhang har att bära en stor del av skulden för att dessa är dubbelt marginaliserade i det Sverige som skulle ha kunnat erbjuda dem en plats i hemmet.

​Den 11 juli
Sven-Olof Yrjö Collin

​Marginalkramare är de som värnar om de som anses vara marginella i samhället. HBTQi-rörelsen är bland de främsta objekten för marginalkramarna. Idag, när debatten om koranbrännandet går hög, kommer marginalkramarna fram och stödjer muslimernas rätt att inte bara vara känna sig förnedrade, utan stödjer också de marginellas krav på att förbjuda brännande av deras skrift. Det finns förvisso en rad skäl till att vara stödjande, men ett skäl är att man vill försvara en minoritet, de marginella, de som behandlas som marginella, t ex genom att man inte bryr sig om de marginellas känslor.

Med marginell avses att vara maktlös, att vara undanskuffad, betydelselös. Det är lätt att förstå behovet hos omtänksamma människor att värna om de marginella. Det är lätt att själv vara marginalkramare.

Men att hävda att muslimer är marginella i det svenska samhället rymmer en del empiriska svårigheter. Muslimer har getts rättigheten att bryta mot den svenska normen att inte demonstrera sin världsåskådning på arbetsplatser genom acceptansen av hijaben, t o m på poliser, som annars skall bära uniform, dvs tydligt symbolisera staten och endast staten. Medan veganerna kan ha problem att få genomslag för sina matpreferenser på dagis, är muslimens krav på mat utan griskött oproblematiskt accepterat.

Å andra sidan blir muslimer, med arabiska namn, utsatta för diskriminering vid t ex bostadssökande. Många muslimer bor i utanförskapsområdena, som är platser med social oro och våld. Mot det kan å andra sidan anföras att muslimer kanske bor där p g a människans tendens att ’lika söker lika’.

Men de marginaliserade ägnar sig också åt marginalisering, åt utstötning och repression av grupper.

Marginalkramarna är förvånansvärt tysta när muslimer har demonstrationer där antisemitism uttrycks och judarna generöst erbjuds diverse dödshjälp.

Vad som med all tydlighet visas idag, då marginalkramarna debatterar sida upp och sida ner till förmån för deras marginella grupp, muslimer, är den öronbedövande tystnad som marginalkramarna riktar mot en grupp som marginaliseras av de marginella, flickorna i mestadels muslimska hem i utanförskapsområden. Som jag skrev i tre blogginlägg (https://doncollin.weebly.com/blogg/skammen-i-botkyrka-i-de-fortryckta-i-sverige ) är en stor del av flickor med föräldrar från utomnordiska länder utsatta för skamkulturens repression. Merparten av dessa föräldrar är säkert muslimer, om än inte praktiserande, men sprungna ur en muslimsk kultur. Deras repressiva, marginaliserande agerande har stöd i islam. Likt dödshoten mot Lars Vilks och våldet mot den danska koranbrännaren.

Marginalkramarna har så stora svårigheter att hantera de marginellas egen marginalisering, att de antingen helt bortser från den genom att tiga, eller att de attackerar den som tar upp de marginaliserades marginalisering som rasism, där uppmärksamheten på de marginaliserades marginalisering är uttryck för rasism, med avsikt att brännmärka de marginaliserade.

Marginalkramarnas förringande av de marginaliserades marginalisering medför att vi idag har en enorm debatt om rätten att bränna tre sidor i en bok, medan flickors rätt i Sverige att fritt vandra i staden och fritt få välja sin kärlek, ligger i totalt mediamörker.

Marginalkramarna är således inkonsekventa, ty de är sannerligen inte marginalkramare. De klarar inte av att samtidigt solidarisera sig med de marginella och med de som de marginella marginaliserar.

Skälet är att den första gruppen marginella görs marginella av majoritetssamhället, vilket då blir de onda, medan de som marginaliseras av de onda blir blott offer. Att dessa offer i sin tur skapar offer genom sitt marginaliserande av t ex flickor och judar, är inte möjligt att uppmärksamma. Ett offer är blott och enbart ett offer.

Möjligen kan marginalkramarna erkänna att dessa offer för marginalisering gör onda saker, som t ex gängkriminalitet. Men detta onda är blott en reaktion på de marginellas marginalitet. Gängkriminella blir kriminella p g a att de är uteslutna, varför deras onda handlingar blott är en förståelig reaktion på deras marginella tillvaro. Ondskan i deras agerande kommer inte från dem själva utan från den djävulska marginaliseringsprocessen.

Majoritetssamhället är därför det onda, ty inte nog med att det marginaliserar en grupp, utan det stimulerar, eller tvingar fram ondskefulla handling av de marginella. Majoritetssamhället är därför dubbelt skyldig, till marginaliseringen och till de marginaliserades ondskefulla handlingar.

På toppen av majoritetssamhället finns jag! Den vite mannen. Den som ytterst är ansvarig för skotten och bomberna i Rosengård. Där finns också den vite mannens politiska uttryck, Sverigedemokraterna, där man påminns om järnrörsskandalen 2012, då Sverigedemokraternas grund i fascismen materialiserades med att en man bar ett järnrör.

​Det tycks stört omöjligt i Sverige idag att hävda en kritik mot Sverigedemokraterna och marginalisering av invandrare, samtidigt som man hävdar en kritik mot de marginaliserades hängivenhet till en totalitär, förtryckande ideologi, och därmed sammanhängande marginalisering av andra folkgrupper, som judar och flickor.

Den 10 juli 2023
Sven-Olof Yrjö Collin
PS Aningen inspirerat av min egensinniga läsning av Johan Söderbergs bok 'Kritik av underdogmetafysiken' DS

​Hanna Ouchterlony startade Frälsningsarmén i Sverige. Hon blev major i frälsningsarmén i England och startade upp frälsningsarmén i Sverige 1882.

Det kan man hånle åt, eftersom välgörenhet, helst med kristna tecken, var överklasskvinnornas enda meningsfulla samhällstjänst, med visst fog hånat av Strindberg i Röda Rummet. 

Men frälsningsarmén bedrev inte ren välgörenhet. De hade soppkök, men för att låta de fattiga behålla värdigheten, betingade soppan ett pris. Förvisso litet, men ändock var det inte den rikes förödmjukande gåva.

Till detta kommer att Hanna var ledaren för denna armé. Hanna var tydligt och klart en kvinna. En kvinna som var major.

Till detta kom det oerhörda, att de gick klädda i uniform. En kvinna i uniform var något oerhört i slutet på 1800-talet.

Frälsningssoldaterna, de kvinnliga, möttes ofta av glåpord och förakt.

Men det slutade inte vid detta. De hade, i sin början, innan de fått ihop kapital till egna lokaler, sammankomster i lokaler som kunde samla många människor, inte sällan lokaler där mycken synd skapades. För frälsningssoldaterna var detta manna, ty var skall frälsningen ske, om inte där synden finns?

Men det slutar inte vid detta. Frälsningsarmén i England hade noterat att många människor lyssnade på syndig musik. Då tar man den musiken och ger den det riktiga, kristna innehållet. Således gjorde de om populära sånger till att bli frälsande sånger.

Frälsningsarmén penetrerade samhället, tog till sig delar av samhället och befann sig i samhället, för att där genomföra sin kristna handling. De bröt mot traditioner genom att kvinnor var ledare och var klädda i den manliga uniformen.

Så verkar sanna, pragmatiska revolutionärer. Hanna Ouchterlony var en pragmatisk revolutionär som visar att man kan bryta mot och samtidigt utnyttja institutioner. Hanna Ouchterlony borde vara ett föredöme för feminismen. Men även för alla som vill förändring.

​Den 9 juli 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Yttrandefrihetsfundamentalister är oerhört toleranta gentemot uttryck. De accepterar brännande av koranen och av svenska flaggan, om det är brännarens egen koran eller flagga. Inte om det är, t ex en svenska flagga på kommunens flaggstång. Men blott om det förekommer på allmän plats, på torgen. Vi tror att alla uttryck, som inte skadar andra, skall få förekomma. De som tar illa upp, får finna sig i det, ty torget är öppet för den gemensamma debatten.

Sedan finns det de som är mindre toleranta, som t ex den svenska regeringen, NATO:s generalsekreterare, ett organ i FN, påven (som ju tillhör en organisation som har stor erfarenhet av brännande, men inte av böcker utan av människor) samt många i det svenska etablissemanget. Och, som en ny enkät visar, bortåt 60% av kvinnorna och 40% av männen i Sverige. De kan säkert tolerera bränning av diverse saker, men inte sk heliga skrifter, som t ex koranen.

Sedan finns det de som är än mindre toleranta, de protesterande muslimerna, som, likt ovanstående, vill göra intoleransen till lag och förbjuda brännande av koranen.

Muslimer är, precis som andra anhängare av de semitiska religionerna, i grunden intoleranta.

Den snällaste intoleransen står Jesus för, där han i Lukas 15:1-7, bemöter fariséernas klagan på att han umgås med syndare, dvs tolererar dem genom umgänge. Han berättar då om det förlorade fåret och om glädjen att återfinna det. Syndare tolereras egentligen inte, utan skall återbördas hem. Därför lämnar fåraherden sina 99 får, för att finna den, som egentligen skall vara i flocken. Tanken att fåret lämnat flocken av egen vilja och inte önskar vara i flocken, dvs tolerans, finns inte hos Jesus, ty alla syndare skall återvända till flocken.

Judarna, med delvis även de kristna, är strängare i sin intolerans. När folket lät göra en guldkalv och avgudade den, sade guden till Moses: ”Låt mig nu vara, så att min vrede kan brinna mot dem och förtära dem.” (2 Moseboken 32:7), varvid Mose gick till avgudadyrkarna, slängde stentavlorna med de tio buden i marken, lät bränna guldkalven, blandade stoftet i vatten och tvingade folket dricka vattnet. Därefter lät han avrätta 3000 män av folket. Så ser den judiska intoleransen ut, en intolerans som egentligen delas av de andra semitiska religionerna.

Muslimerna är på samma våglängd, eftersom de anmodar att man skall avrätta avgudadyrkarna. Deras koran är fylld av uppmaningar att avrätta dessa. Och, om det inte skulle räcka, om någon skulle undslippa avrättningarna, har muslimernas gud försäkrat sig om att de skall brinna i helvetet. Elden, som de förvägrar koranbrännarna, använder de själva, men inte på böcker eller guldkalvar, utan på människor.

I verkliga livet visar muslimernas sin intolerans på olika sätt. T ex skall kvinnorna bära sin hijab, men inte blott på torget, utan även på sina arbetsplatser och på institutioner som enligt svensk tradition varit konfessionsfri, t ex sjukhus och polisen. De tolererar inte griskött och räkor, och begär att mat som de serveras, t ex vilken mat deras barn får i förskolor, skall vara underkastade deras matregler. De får själva inte avbilda profeten, och kräver, i sin intolerans, att även andra skall omfattas av det förbudet, vilket Lars Vilks och tecknarna på Charlie fick plikta sina liv för. Somliga är så extrema i sin intolerans att de inte låter sina flickor och kvinnor bada i en vattensamling där det finns män. Det finns de som vägrar följa seden att hälsa med handen och kräver att andra skall acceptera deras sed, att mannen inte berör en kvinna, inte ens hennes hand.

Dessa intoleranta har sedan mage att begära att deras intolerans skall tolereras. Resultatet blir att toleransen i samhället minskar. Idag diskuteras, på fullt allvar och utan tanke på konsekvenserna, att brännande av koranen skall förbjudas. Det som är deras intolerans skall anammas av samhället genom lagstiftning. På så sätt tar samhället ytterligare ett steg mot intolerans.

​Den 8 juli 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

Det finns de som liknar koranbränningen vid nazisternas bokbål, och vill utreda om koranbränning är hets mot folkgrupp.

Liknelsen är ett osmaklig utnyttjande av Förintelsen, ty medan koranbrännandet omfattar en bok, koranen, och därmed kan antas vara riktat mot islam, var bokbålet inriktat på en folkgrupp, judarna, ty man brände inte judendomens bok, Toran, utan böcker författade av judar.

De som hävdar att koranbränning är hets mot en folkgrupp, muslimer, anser sig ha stöd för sin misstanke genom att de tolkar att brännarens motiv är att uppröra muslimer, vilket bekräftas genom de våldsamma reaktioner som brännandet gett.

Frågan är om hets mot folkgrupp skall ha subjektiva rekvisit, där man antingen ser om utföraren avser att hetsa eller om en folkgrupp upplever sig hetsade, eller objektiva rekvisit, där man relaterar handlingen till en folkgrupp och försöker utröna om handlingen objektivt innebär hets eller förödmjukelse av folkgruppen.

John Cleese sade en gång: ”Varför har fransmännen så många inbördeskrig? Så de kan vinna ett då och då.” Det är en uppenbar brittisk förödmjukelse av fransmän, som rider väl och glatt på antagonismen mellan de två länderna. Vi svenskar har skämtet: ”Hur sänker man en norsk ubåt? Man sjösätter den.” Det är en lika uppenbar förödmjukelse av norrmännen, baserat på vår gamla antagonism. Dock något dum i sig eftersom norrmännen kan undra hur långt vårt regalskepp Wasa seglade.

Ett objektivt rekvisit är onekligen svårt, eftersom det riskerar att angripa de handlingar av kärlek som förödmjukande skämt kan utgöra.

Det subjektiva rekvisitet avseende intentionen hos utföraren liknar domstolars dömande mellan dråp och mord, där mord innebär att ha uppsåt att döda. Jag vet inte hur domstolar kan fastslå uppsåt. Det är oerhört svårt att fastslå vilken intention en individ har vid en handling, både för en annan person och för individen. Individen kan också hävda en intention, men individens hävdande kan inte tas som bevis för intentionen. Hyckleri, lögn och bristande självinsikt är alla inslag som gör det svårt att fastställa den faktiska intentionen.

Det andra subjektiva rekvisitet, en folkgrupps upplevelse av hets, tillhör identitetsföreställningens grumliga vatten. En identitetsföreställning om en människas kön idag är inte baserat på individens fysiska kön eller på vilket kön samhället identifierar, utan vilket kön individen identifierar sig med. Identitetsföreställningen avseende hets mot folkgrupp hävdar att hets föreligger om en grupp upplever en handling som hets. Det innebär att folkgruppen avgör utgången i domstolen. Lars Vilks teckning, som bröt mot islams avbildandeförbud, skulle därmed kunna lagföras och fällas. Inte för att avbildning är förbjuden i svensk lag, utan i islam. Lagen blir därmed inte Sveriges lag, utan ett valfritt folks upplevelse av sin lag eller norm. Att folk känner sig kränkta bör inte vara en fråga för domstolen.

Om jag bränner Mein Kamp och hävdar att jag gör det för att visa att nazismen är en fruktansvärd ideologi, varvid ett antal nazister går i taket och känner sig kränkta, skall jag då fällas för hets mot folkgruppen nazister?

Till detta kommer problemet att fastställa vad ett folk är. Hur många som upplever sig som kränkta krävs för att de skall vara ett folk, och hur mycket gemenskap hos människorna i gruppen som upplever sig som kränkta krävs för att de skall betecknas som ett folk?

Om jag bränner boken ’Lillebror och Karlsson på taket’, som en protest mot den egoism som Karlsson på Taket visar upp, utanför portarna till Astrid Lindgrens Värld, och två sörmlänningar boende i Skara upplever det som en kränkning, skall jag dömas för hets mot folkgrupp, definierad som två sörmlänningar boende i Skara?

Hets mot folkgrupp borde istället se till ursprunget för lagen, den trovärdiga våldshets som nazisterna utsatte judarna för. Det visar på att det bör vara det trovärdiga våldet i hetsandet som är det viktiga.

Det räcker inte med att man med hets anför ringaktning av en folkgrupp, ty det drabbar t ex koranen hårt, som ju ringaktar avgudadyrkare, och i den bemärkelsen hetsar mot avgudadyrkarna.   

Med koranen som exempel räcker det inte heller med våldshets, eftersom koranen uppmanar till våld mot avgudadyrkarna (t ex 9:5). Koranen skulle därmed fällas i domstol, vilket varken muslimer eller vi yttrandefrihetsfundamentalister vill.

Hotet om våld måste vara trovärdigt och tydligt riktat mot en identifierbar grupp av individer. Då är hetsen inriktat på att skapa underkastelse och skräck i en folkgrupp. Där går gränsen för yttrandefriheten. Att ingjuta rädsla i en folkgrupp eller hos individer genom trovärdiga våldsuppmaningar mot folkgruppen, borde vara förbjudet. Då är det hets mot folkgrupp och mot individer.

Men även det rekvisitet innebär problem för koranen. I koranens vers 4:34 står följande: ”MÄNNEN SKALL ha ansvar för och omsorg om kvinnorna med [den styrka och] de andra företräden som Gud har gett dem, och i egenskap av [kvinnornas] försörjare. Rättfärdiga kvinnor förrättar ödmjukt sin andakt [inför Gud] och döljer [för andra] det som Gud har dolt. Om ni ser tecken på illvilja hos dem, förmana dem då och varna dem och [om detta inte hjälper] håll er borta från deras nattläger och [som sista utväg] tillrättavisa dem handgripligen. Om de sedan visar sig medgörliga, sök då inte sak med dem. Gud är upphöjd, stor [i försvaret av de svagare]”

Med den texten kan man hävda att folkgruppen kvinnor har en berättigad rädsla för att våld kan komma att utövas i äktenskapet. Därför borde koranen fällas för hets mot folkgruppen kvinnor, där hetsen består i uttrycket ’… tillrättavisa dem handgripligen’.

Jag hävdar således att hets måste avse trovärdigt våld mot en folkgrupp, oaktat hetsarens avsikter och oaktat folkgruppens reaktioner.

Men även en så restriktiv definition innebär problem för islam eftersom det innebär att koranen, och dess vers 4:34, borde prövas i svensk domstol, där domstolen skall granska om hotet inger rädsla i folkgruppen kvinnor. Att en sådan domstolsprövning inte sker beror på vad jag skrivit mycket om tidigare här, att religioner, speciellt de med många anhängare, har fått en moralisk amnesti från ordinära, humana, mänskliga moraliska normer.

Den 7 juli 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​En av mina vänner, Yulia, gifte sig för någon vecka sedan. Jag har sett fotona från bröllopet. Det är typiska foton från hennes värld, där mannen är stilla, beskyddande och klädd på ganska diskret sätt, medan hon är livlig och oerhört vacker.

Inte mycket att prata om, ty bröllop tillhör ju människornas liv. Bröllop är en del i människans vardag, något som sker, även om själva bröllopet i sig inte är vardagligt.

Deras bröllop är en stark manifestation av människans okuvliga vilja att leva sitt liv.

Bröllopet ägde rum i Sumy, som ligger i Ukraina, några mil från ryska gränsen. Sumy har varit mål för ryska bombardemang. Yuliya och hennes nya man har tillbringat timmar och timmar i källare. Där har de suttit, förälskade, medan krevaderna har skrämt dem och de andra i källaren.

De bestämde sig för att inte låta kriget och Putin kuva dem. De tog skydd i källaren, men de skulle inte gömma undan sina liv, i väntan på att kriget skulle sluta. De skulle inte trycka på pausknappen och vänta på att få leva.

De bestämde sig för att leva livet, så som liv levs. Är man förälskad och lever ett liv, då gifter man sig.

Deras bröllop och deras bröllopsfoto är ett magnifikt, vackert angrepp på det ryska angreppskriget. De säger, genom sitt bröllop, att de inte böjer sig, att de inte pausar, att de inte inställer sina liv i väntan på freden. De uttrycker sig klart och tydligt, att de lever sina liv. 

Mot kärleken har Putin inga vapen.

​Den 6 juli 2013
Sven-Olof Yrjö Collin 

​I förrgår tog jag upp rapporten som visar att många unga flickor i Botkyrka, som lever i familjer med utomnordiska föräldrar, är utsatta för ett skamförtryck från det som kallas hederskultur. I går reflekterade jag kring varför rapporten inte har lett till en omfattande debatt i ett solidariskt och feministiskt Sverige eftersom rapporten visar på ett tämligen omfattande förtryck av en utsatt grupp. Idag tar jag upp de som kanske uppmärksammar detta förtryck.

Det hävdas att extremhögermän är de som uppmärksammar skamkulturen mest av alla. När hijaben diskuteras, är det extremhögermännen som varmast värnar om kvinnors frihet. Men man menar att de lätt kan avslöjas som hycklare, ty de bryr sig egentligen inte om kvinnornas frihet, utan har det blott som en förevändning för att ge sig på muslimer, ja, på invandrare överhuvudtaget.

Skamkulturen verkar förstärkande i högermännens värld av främlingsfientlighet, muslimkritik och islamofobi. Med de bevekelsegrunderna står extemhögerns äldre män, med vit hudfärg, och solidariserar sig med de skamförföljda flickorna. Men de bryr sig egentligen inte om flickorna, ty de använder blott flickornas utsatthet för att uttrycka sin främlingsfientlighet.

Jag tycks göra detsamma, ty jag uppmärksammar de skamförtryckta flickorna, härleder det till utomnordiska föräldrar med hjälp av enkätens data, och för det sedan, spekulativt, till deras kultur, eftersom det saknas data om detta i rapporten. Men jag hävdar att fenomenet skamkultur till icke ringa del baseras i en islamitisk normvärld, och generellt i en semitisk religionsvärld, där även kristna och judar dväljes. Det kan förefalla som om jag är en extremhöger, vit man som blott utnyttjar data för att slå hårt mot invandrare och islam.

Men jag hävdar att jag är en demokratisk socialist står på de svagaste sida, de som är utsatta för förtryckande strukturer, vare sig det är från ekonomiska eller kulturella strukturer. Det var därför jag visade filmen ’Arbetets döttrar’ i min undervisning om kalkyler i Lund på 80-talet. Det är en film om arbetsvillkoren för ackordsarbetande kvinnor vid löpandet bandet på ABBAs fiskfabrik i Göteborg och Strumpfabriken i Malmö. Där fanns kapitalismens logik att visa upp. Där och då var det en akt av en solidariserande demokratisk socialist. När jag tycker mig göra samma sak idag, och visar upp rapporten och visar på förtrycket, då kan jag misstänkliggöras för att vara en vit, äldre, främlingsfientlig, rasistisk, islamofobisk högerextrem man som driver en kampanj mot invandrare och islam.

Den siste socialdemokraten, den forne partiordföranden och statsministern, Ingvar Carlsson, har gett ut en bok i dagarna, ’I sällskap med döden’. Den avslutar han med en betraktelse över dagens tillstånd, där han anger klimatförändringar, Covid och extremhögerns frammarsch, och skriver: ”Den gemensamma och övergripande uppgiften för alla goda krafter är därför att ta strid mot högernationella och fascistiska krafter….Striden gäller frihet eller förtryck, människovärde eller underkastelse.” (s. 212-213). Han nämner inget om det oerhörda förtryck som drabbar kvinnorna i Afghanistan. Han nämner inget om skamkulturen i Sverige. De återkommande rapporterna om förtrycket av unga flickor i utanförskapsområdena har inte gett honom solidariska impulser. Däremot nämns Sverigedemokraterna och deras ursprung i nynazistiska miljöer.

En socialdemokrat, även om det är den siste, borde vara förmögen att uppmärksamma alla fascistiska och totalitära rörelser som står för förtryck och angriper frihet, de som kränker människovärdet, t ex rätten att fritt välja sin partner, och de som innebär underkastelse, där våldet är en naturlig del. Ingvar Carlsson kastar sitt sken på Sverigedemokraterna, men är blind, eller gör sig blind för det förtryck som lever vid hans sida, och gör sig blind för den totalitära världsåskådning som befrämjar förtrycket.

Jag tror därför att det finns ytterligare ett skäl till att förtrycket av unga flickor i skamfamiljer inte uppmärksammas. Jag angav igår rasismrädslan och religionsbeskyddet som två skäl för att blunda för förtrycket. Dagens betraktelse för fram spekulationen att om den illa omtalade gruppen, dvs äldre vita män, har en attityd, då kan den inte antas, oaktat vad den är, ty att anta den, är att gå den illa omtalade gruppens ärende. Man vill inte riskera att vara rasist, men man vill inte heller riskera att stå vid sidan om en illa omtalad person.

Min solidaritet med de unga flickorna leder därför till att deras förtryck inte uppmärksammas.

Då, på 80-talet, tittade studenterna på filmen ’Arbetets döttrar’ och därefter diskuterade vi arbetsmiljö och konsekvenserna för kvinnorna. Då kunde jag vinna omgivningens gillande för min uppmärksamhet av kvinnornas situation. Ja, jag kunde t o m betecknas som god. Idag, när jag tar upp skamkulturen och dess förtryck av unga kvinnor, misstänkliggörs jag för att vara främlingsfientlig och islamofobisk. Ja, jag kan t o m betecknas som ond. Så kraftigt har samhällsklimatet svängt.

Den som betalar priset för att Sverige förlorat sin solidaritet med förtryckta är den unga flickan i utanförskapsområdena.

​Den 5 juli 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Igår informerade jag om undersökningen av ungdomar i Botkyrka, som visar att det finns en grupp av unga flickor som är oerhört förtryckta relativt de frihetens normer som Sverige hävdar, i lag, i sociala normer bland nordiska medborgare. Det är en hemsk rapport att läsa. Den borde ha föranlett debatter och demonstrationer i ett land som säger sig solidarisera sig med de svaga och som sätter värderingen, lika värde, oerhört högt.

Jag sökte över internet för att se hur rapporten togs emot.

Jag fann ett inslag i Radio Stockholm på 1 minut och 1 sekund. (https://sverigesradio.se/artikel/har-lever-nastan-varannan-ung-tjej-med-oskuldskrav)

Mitt husorgan, Svenska Dagbladet, rapporterar inte om skamförtrycket. När jag upptäckte rapporten och fann inslaget på Radio Stockholm, skrev tidningen om olyckan på Gröna Lund och NATO-anslutningen, samt om en undersökning som visade att 50% anser att SD är ett rasistiskt parti, där 62% av kvinnorna och 40% av männen anser detta. I en notis fick man veta att ’hat och hot inom scenkonsten’ skall debatteras i Almedalen. Inget om det hat som riktas mot unga kvinnor i Botkyrka. Inget om den rasism som skamkulturen utövar.

Det förefaller som om det fanns en radiotystnad om rapporten och därmed om det oerhörda förtryck som utövas mot unga flickor i Sverige.

Varför denna tystnad om ett så omfattande förtryck i Sverige?

En orsak kan vara att den blott redovisar det vi anser oss veta. Tidigare rapporter har gett samma bild, att unga flickor i utomnordiska familjer i utanförskapsområden löper stor risk att utsättas för skamkulturen. En rapport till adderar inte mycket, utan läggs till alla de andra rapporterna. Business as usual.

Men jämför med hur rapporter om kvinnors styrelserepresentation tas emot. De uppmärksammas varje år och man debatterar varför utvecklingen mot jämställda styrelser går så sakta. När det gäller de förtryckta flickorna får vi, om och om igen, veta att de finns och att förtrycket inte ger vika. Men ingen debatt varför de fortfarande är förtryckta, trots tidigare rapporter. Ingen debatterar vilka åtgärder som satts in och varför de inte tycks ha effekt. Varför, i det feministiska, jämställdhetssträvande Sverige, uppmärksammas en stark grupp kvinnor, de priviligierade styrelsekvinnorna, men inte en svag grupp flickor, de förtryckta flickorna?

En orsak till bristande uppmärksamhet kan vara att det fortfarande, trots ganska kraftig svängning i debattkulturen, där invandrarproblematik fått mer legitim närvaro, är en fråga man undviker för att inte riskera att simma i grumligt, brunt vatten, dvs drabbas av rasismkortet och SD-kortet. Förtrycket av flickorna har en etnisk/religiös grund. Det är obestridligt. Att angripa skamkulturen innebär att man angriper en kultur som i sig rymmer skamkulturen. Jag är övertygad att, om undersökarna hade vågat fråga om elevernas kultur, och främst deras familjs religion, hade islam stått ut, men även inslag av kristendom.

När primitiva demonstranter visar sitt förakt för islam genom att bränna koranen, går etablissemanget ut och fördömer tilltaget. Det leder till det absurda att islam blir en skyddad religion, där etablissemanget överväger att förbjuda handlingar som muslimer upplever som kränkande, och där forna statsministern och utrikesministern har förklarat sig ha stor respekt och beundran för islam. Detta stöd för islam försvårar receptionen av en rapport som obestridligt leder till att islam, eller inslag i religionen, ifrågasätts.

Det kan vara så att skamkulturen är en social sjukdom som etablerades med den semitiska religionens ankomst, kristendomen, vid 1000-talet. Om skamkulturen fanns tidigare, vet vi inte eftersom kunskapen om de samhällena är små. Denna sociala sjukdom eroderade starkt på 1960-talet. Den har nu kommit tillbaka, och med en styrka som vi inte sett på minst hundra år, genom etablerandet av en annan semitisk religion, islam. Förvisso är det sant att alla muslimer inte är bärare av skamkulturen, men det är likafullt sant att jordmånen och fröet till skamkulturen finns i islam, men det finns även i de andra semitiska religionerna.

Jag tror därför att tystnaden kring rapporten och det svenska samhällets likgiltighet inför förtrycket av flickorna beror på rasismrädslan och religionsbeskyddet som finns i Sverige idag.

Gösta Ekman lär ha sagt: ”Man får inte sopa alltför mycket under mattan, det blir väldigt lågt i tak då.” De som får huka sig mest när man sopar skamkulturens under mattan, är de unga flickorna i de utsatta områdena som bor i ickenordiska familjer. De som etablissemanget inte bryr sig om.
 
Men jag bryr mig. Jag, en person som bor i Öllsjö.
 
I morgon fortsätter jag min reflektion kring rapporten genom att beakta vem som tycks bry sig, dvs jag.
 
Den 4 juli 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Botkyrka kommun gav TRIS (Tjejers rätt i samhället) att kartlägga hedersrelaterat våld och förtryck bland unga i Botkyrka. De utförde en enkät på 635 elever i årskurs nio. Den tycks ha publicerats i april, men jag såg om den först den 30 juni. I morgon tar jag upp mottagandet av rapporten. Idag beskriver jag rapporten. I övermorgon tar jag upp varför en 66 årig man i Öllsjö uppmärksammar rapporten.
https://www.tris.se/publikation/ungibotkyrka

Av 837 elever, svarade 635 på enkäten. Bortfallet kan bestå av de som är speciellt utsatta för skamkulturen, varför resultaten som redovisas kan undervärdera skamkulturens inriktning och omfattning.

Man skapade tre grupper utifrån två frågor, om man förväntas vänta med sex tills man gifter sig och om man är orolig för att någon i familjen eller släkten skall bestämma vem man skall ha som partner. Kontrollgruppen omfattas inte av oskuldsförväntan eller familjebestämmande. Kravgrupp 1 har antingen oskuld eller bestämmande, medan kravgrupp 2 har både oskuld och bestämmande, dvs är den hårda skamkultursgruppen.

52% av flickorna tillhör kontrollgruppen, dvs är fria. 22% är kravgrupp 1 och 20% är kravgrupp 2, dvs 42% av flickorna är underkastade skamkulturen i olika hög grad. 42%!!!

De 52% flickor som är fria har föräldrar som till 88% är födda i Norden. De som har bägge föräldrar födda utom Norden tillhör 36% kontrollgruppen, dvs är fria, medan 22% tillhör kravgrupp 1 och 42% tillhör kravgrupp 2, totalt 64%. Skamkulturen är således främst ett fenomen i familjer där en eller två föräldrar är födda utom Norden. Eftersom underlaget kommer från en kommun kan man sannolikt dra slutsatsen att grunden för skamkulturen kan härledas till etnicitet och inte socioekonomi.

Krav på flickors kärleksrelation från familj och släkt varierar. I kontrollgruppen är det främst krav på ungefär lika ålder (47%), medan krav på lika etnicitet/religion är 25%. I kravgrupp 1 är ålderskrav 34% medan krav på etnicitet/religion är 30%. I den hårda kravgruppen 2 är ålder 31%, medan etnicitet/religion är 48%. Skamkulturen är således, vad man med ett populärt ord kan kalla, rasistisk.

För att understödja skamkulturen används olika former av våld. I kontrollgruppen anger 62% att de inte är våldsutsatta, medan 11% anger att de är utsatta för flera typer av våld vid upprepade tillfällen. I kravgrupp 1 är 50% inte utsatta för våld, medan 20% är utsatta för upprepat våld. I den stränga skamgruppen, kravgrupp 2, anger 25% att de inte är utsatta för våld, medan 42% är utsatt för upprepande våld. Notera således att av de som befinner sig i den hårdaste skamkulturen, är nästan hälften utsatta för frekvent våld.

Nästan hälften av de mest utsatta är utsatta för frekvent våld! I Sverige! År 2023!

Skälet till våld domineras för flickorna av ’dåligt rykte’. Det är således inte omsorgen om flickan, utan om familjen, som utgör källan till våldet. Skamkulturen bryr sig inte om flickorna, utan om familjen och släkten. 

Skamkulturen skapar således en mycket utsatt grupp där förväntningar, normer och våld begränsar deras individuella frihet.

De har sedan frågat flickorna om deras egen inställning till de fri- och rättigheter som individer har i Sverige. I kontrollgruppen, dvs de fria, är det mycket få som är negativt inställda till dessa rättigheter. Mest framtärande är kravgrupp 2, där 52% av flickorna är negativ till sexuellt självbestämmande och 29% till fri abort. Skamkulturen lyckas således internalisera skamkulturen hos flickorna.

Slutsatsen är att bland flickor med utomnordiska föräldrar i Botkyrka, lever många i skamkulturen, där skamkulturen understöds med våld och internaliseras av flickorna. Det finns ingen anledning att tro att Botkyrka avviker nämnvärt från andra utsatta områden, varför dessa slutsatser sannolikt kan gälla andra utsatta områden i Sverige.

Det finns således en stor grupp av flickor som lever i en skamkultur som är helt främmande relativt svenska normer, och t o m till del är illegal. Det finns uppskattningar på att 240 000, främst barn och ungdomar, lever under skamkulturen i Sverige.  

Det är en skam för Sverige att denna förtryckta grupp existerar. Det är en skam att denna förtryckta grupp inte försvaras av svenska värderingar. Det är en skam att varken jag eller andra står upp för de förtryckta genom motstånd, genom högljudda krav på att bekämpa förtrycket, genom åtgärder som skall erodera skamkulturen.

Du som läst till hit, vet nu om förtrycket. I morgon ställer jag frågan varför du inte visste det innan du läste denna text.  

​Den 3 juli 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Den 12 april meddelade Volvo att deras preliminära kvartalsbokslut visar det bästa justerade kvartalsresultatet i mannaminne, 18.400.000.000 kronor. Det meddelas att den fullständiga kvartalsrapporten kommer den 20 april.

Kravet att göra kvartalsbokslut sägs ha gjort bolagsledarna mer kortsiktiga. Tidigare skulle de uppvisa vinstsiffror en gång per år, medan de nu skall visa dem var fjärde månad.
Men som kommunikén visar, så kan inte kapitalisterna ens vänta 3 månader, utan de vill ha siffrorna om vinsten innan bolaget ens räknat fram den, dvs få preliminära siffror, en sorts kvalificerad prognos på kvartalsresultatet, 8 dagar innan kvartalsrapporten.    

Det är en sorts rapporthysteri där kapitalisterna begär information innan informationen finns.

Men varför stanna vid kvartal? Idag finns säkert så goda informationssystem att månadsrapporter kan göras. Det görs säkerligen internt i bolagen, varför det vore en småsak att göra dem offentliga.

Men varför stanna vid månad, när man kan ha 14-dagarsrapportering? Om det nu är aktuell information som kapitalisterna söker efter.  

Ty, egentligen är kvartalsrapportering meningslös. I alla fall enligt vår befintliga teori om prissättning av aktier. Vi har en teori, random walk-teorin, som säger att priset på en aktie sannerligen inte är relaterad till dess historia eller till bolagets historia. Precis som Hegel sade, att det vi lär av historien är att vi inte lär av historien. Historien bär ingen kunskap om framtiden, blott om sin tid, den som varit. Min rädsla för en mindre demokratisk utveckling i Sverige genom islams insteg, grundat i dess likheter med etablerandet av en annan fascistisk ideologi, nazismen i Tyskland på 20-talet, har således inte bäring eftersom historien inte kan ge prognos på framtiden.

Kapitalisterna lever inte i historien utan i framtiden. Teorin om aktievärdet säger att priset på en aktie är en diskontering av framtidens kassaflöde, dvs priset återspeglar inte vad som skett, utan vad som kommer att ske. Det är därför det sitter mängder av högt avlönade analytiker, som försöker förstå hur ett bolag kommer att utvecklas, utifrån mängder av data och kluriga analysmodeller, där kvartalsredovisningens data blott är ett litet inslag i datamängden.

Fackföreningar lever mer i dåtiden, ty de kan förväntas ställa högre lönekrav om bolagens redovisade vinster blir stora. Fackföreningarnas arbetare lever ju inte på börskursen, utan på det verkliga kassaflödet. Pengarna som finns idag skall fördelas mellan arbetarna som lön, företaget för investeringar, och kapitalisterna som utdelning.

Tänk vad denna cirkus av rapportering och informationsskapande och analys kostar. Folk i bolagen skall hålla på med rapportering istället för att göra bolagets jobb. Alla dessa analytiker som försöker finna information som via deras analys kan överföras till en förutsägelse om framtida kassaflöden, och därför indikera om dagens börskurs är god eller avvikande. Allt detta inriktat på aktiemarknadens främsta produkt, priset på en aktie.

Produkten, priset på en aktie, kan vara viktig, t ex vid emissioner, dvs när bolag tar in kapital, ty då rör det kapitalallokering i samhället, där vi är många som önskar att den leds av omtanke om bolags överlevnad. Produkten priset är också viktigt, som vi sett i SBB:s fall, när bolag riskerar att komma på obestånd, vilket diskonteras snabbt i börskursen, som faller som en sten.

Men, är allt detta rapporterande, preliminära rapporter och alla dessa analytiker, värt pengarna, eller är det bara ett sätt att hålla liv i aktieägarnas profithunger?

Och, om vi accepterar att vi inte lär av historien, kan vi då inte också acceptera det uppenbara, att det enda vi vet om framtiden är att den kommer att inträffa, med vad den rymmer, kan inte ens präster, de som har kontakt med den allsmäktige, den som vet allt om vad som skett, vad som sker och vad som kommer att ske, veta. När inte ens kyrkorna och prästerna kan bli förmögna på aktier, då kan frekvent rapportering ställas ifråga.

​Den 2 juli 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

Igår undrade jag över hur Sverige och svenskarna har berikats av den invandring, främst flyktinginvandring, vi haft. Man har hävdat berikning, men har inte övertygande kunnat peka ut vari denna berikning består. Extremhögern raljerar med detta och påpekar med sorgset gapskratt, när en invandrare skjutit ihjäl en annan invandrare, att berikarna berikar varandra. Med död.

Kan bristen på berikning bero på att invandrarna har mycket att ge, men ingen tar emot det, eller beror bristen på det motsatta, att invandrarna har inget att ge?

Tänk om de intet har att ge? I går listade jag sju karaktärsdrag i den muslimska kulturen som sannerligen inte berikar vårt samhälle. Är jag då en samhällsherreman, en kulturöversittare som vänder andra kulturer ryggen, med hävdandet att väst har den överlägsna kulturen?

Det är ingalunda så. Vänd blicken mot öst, förbi Ryssland, och kom fram till Kina, men kanske än mer Sydkorea och Japan. Engagemanget, energin, ödmjukheten, respekten, är fyra beundransvärda egenskaper i deras samhälle som hade berikat vårt samhälle.

Hur hade utanförskapsområdena sett ut om de hade bebotts av japaner som hade tvingats fly Japan? Hur hade badgästerna i badhusen haft det med unga japanskamän i poolen? Hade det blivit shintokravaller med stenkastande japaner om en dansk, som var fientlig till de japanska flyktingarna, brände en bild av Amaterasu, solens gudinna och den främste kami, dvs guden? Hade de japanska kvinnorna krävt, och fått, bära kimono på sjukhus och andra arbetsplatser?  

Jag kan inte japansk kultur, men min fördom, kanske irrationellt grundat på en beundran av deras kultur, säger att ett av deras grundläggande kulturdrag, respekt, hade hindrat dem från att skapa konflikter i det svenska samhället. Om de inte hade skapat konflikt, hade då många svenskar skapat den typ av konflikt som vi har i dagens samhälle?

Om denna, djupt fördomsfulla spekulation bär en sanning, då är sanningen också att dagens problem i det svenska samhället beror delvis på invandrarnas kultur, som konfronterar svenskarna och deras kultur, och därmed skapar en reaktion som felaktigt benämns främlingsfientlig. Ty den är inte generellt främlingsfientlig, utan fientlig mot invandrarna kultur, som man tar avstånd från. Inte för att det är en annorlunda, främmande kultur, utan en kultur som inte upplevs berika samhället. Utan som, t ex med dess kvinnoapartheid, försämrar, ja, förstör kulturen.

Allt detta är oerhört spekulativt. Det kan enkelt, mycket enkelt avfärdas genom att berikningshävdarna visar på vad i invandrarnas kultur som kan berika den svenska kulturen, och visa på hur denna vinst inte inses av de som idag kallas främlingsfientliga.

​Den 1 juli 2023
Sven-Olof Yrjö Collin