Språkpolis är den som lärt sig ett språk, och som sedan bevakar den kunskapen, som om just språk var huggen i sten och inte en social konstruktion, som ständigt är i förändring. Det är dem som inte klarar av att läsa detta mening, då detta innehåller gamla uttryck, dem och detta, med ny grammatik. Det är de som anmärker på särskrivningar och deras absurda effekter med att citera ett varushus 'text: ”Vänd er gärna till vår kassa personal”
I min verksamhet som akademisk lärare har jag agerat språkpolis. Ibland gör jag det av nästan egoistiska motiv. Jag har svårt att läsa meningar där de skriver, som jag skrev ovan, dem istället för de. Jag fastnar och måste läsa om, vilket är irriterande. Samtidigt är det ju också lustigt hur man kan tappa fattningen bara för att de blivit dem, dvs det finns ett extra ’m’.
Jag agerar också polis när man använder talspråk i skriftspråket. Skälet är inte så mycket hur det låter, utan betydelsen i ordet, där talspråket ofta är mer oprecist, ja, rent av slarvigt i sin betydelse. Talspråk och skriftspråk är två olika sätt att kommunicera, där kravet på precision i skriftspråket är högre, delvis kanske beroende på att man då har mer tid att bestämma sig för rätt ord.
Viktigt är dock att notera att talspråket kan skrivas, t ex i brev och på twitter, ty dessa platser är mindre skriftmässiga och mer talmässiga. Däremot, i akademiska uppsatser och i dagstidningar, där förväntar jag mig skriftspråk.
Jag har Svenska Dagbladet som min morgontidning. Det är en obunden moderat tidning, varför man kunde förvänta sig att den är anstruken av konservatism, även i sin språkbehandling.
Men ack nej, språkpolisen i mig ställde sig i givakt och drog vapnet när han läste följande:
”SvD har gjort en koll hos riksdagspartierna gällande säkerhetstänket efter Almedalen och mordet på Japans tidigare premiärminister. (Tea Oscarsson, SvD 220709).
Detta är talspråk, uttalat av en kanske redan nu onykter journalist, hängandes vid en bardisk. Som dock är tryckt i en tidning.
Språkpolisen, som önskar att man har någorlunda precision i de skriva orden undrar över två ord.
Vad gjorde SvD när de gjorde en ’koll’? Koll kan framstå som en lättjans sammandragning av ordet kontrollera. Men det kan det inte avse ty man kontrollerar inte ’hos’ någon, utan man kontrollerar någon. Kanske man avser ordet ’undersöka’, att man undersökt hos partierna vilket ’säkerhetstänk’ de har? Med ordet ’koll’ har SvD lyckats att se till att jag inte vet vad de gjort, trots att de hävdar att de gjort…någonting.
Riksdagspartier sägs sedan ha ’säkerhetstänk’. Med vad är tänk? Är det en förkortning av tänkande, dvs att de undersökt partiernas säkerhetstänkande? Om det är en förkortning, varför i herrans namn är man så kort i orden att man sparar in på ’-ande’? Eller man kanske inte avser tänkande, om man med det avser hur man resonerar och för diskussioner om säkerhet i partierna, utan journalisten har kanske undersökt beslut och policy för säkerhet, vilket är resultat av processer av tänkande? Ja, vad var det som SvD gjorde en koll av?
Tea skriver oprecist, med användande av talspråkets slanguttryck, och skapar en mening där läsaren får fantisera om vad som egentligen avses. För journalisten gick meningen snabbt att skriva eftersom hon inte behövde leta i sin vokabulär efter mer precisa ord. Men resultatet av den tidsbesparingen är att hon producerade en meningslös sats.
Som om hon är betald för att producera ord och inte betydelser.
Den 27 juli 2022
Sven-Olof Yrjö Collin
I min verksamhet som akademisk lärare har jag agerat språkpolis. Ibland gör jag det av nästan egoistiska motiv. Jag har svårt att läsa meningar där de skriver, som jag skrev ovan, dem istället för de. Jag fastnar och måste läsa om, vilket är irriterande. Samtidigt är det ju också lustigt hur man kan tappa fattningen bara för att de blivit dem, dvs det finns ett extra ’m’.
Jag agerar också polis när man använder talspråk i skriftspråket. Skälet är inte så mycket hur det låter, utan betydelsen i ordet, där talspråket ofta är mer oprecist, ja, rent av slarvigt i sin betydelse. Talspråk och skriftspråk är två olika sätt att kommunicera, där kravet på precision i skriftspråket är högre, delvis kanske beroende på att man då har mer tid att bestämma sig för rätt ord.
Viktigt är dock att notera att talspråket kan skrivas, t ex i brev och på twitter, ty dessa platser är mindre skriftmässiga och mer talmässiga. Däremot, i akademiska uppsatser och i dagstidningar, där förväntar jag mig skriftspråk.
Jag har Svenska Dagbladet som min morgontidning. Det är en obunden moderat tidning, varför man kunde förvänta sig att den är anstruken av konservatism, även i sin språkbehandling.
Men ack nej, språkpolisen i mig ställde sig i givakt och drog vapnet när han läste följande:
”SvD har gjort en koll hos riksdagspartierna gällande säkerhetstänket efter Almedalen och mordet på Japans tidigare premiärminister. (Tea Oscarsson, SvD 220709).
Detta är talspråk, uttalat av en kanske redan nu onykter journalist, hängandes vid en bardisk. Som dock är tryckt i en tidning.
Språkpolisen, som önskar att man har någorlunda precision i de skriva orden undrar över två ord.
Vad gjorde SvD när de gjorde en ’koll’? Koll kan framstå som en lättjans sammandragning av ordet kontrollera. Men det kan det inte avse ty man kontrollerar inte ’hos’ någon, utan man kontrollerar någon. Kanske man avser ordet ’undersöka’, att man undersökt hos partierna vilket ’säkerhetstänk’ de har? Med ordet ’koll’ har SvD lyckats att se till att jag inte vet vad de gjort, trots att de hävdar att de gjort…någonting.
Riksdagspartier sägs sedan ha ’säkerhetstänk’. Med vad är tänk? Är det en förkortning av tänkande, dvs att de undersökt partiernas säkerhetstänkande? Om det är en förkortning, varför i herrans namn är man så kort i orden att man sparar in på ’-ande’? Eller man kanske inte avser tänkande, om man med det avser hur man resonerar och för diskussioner om säkerhet i partierna, utan journalisten har kanske undersökt beslut och policy för säkerhet, vilket är resultat av processer av tänkande? Ja, vad var det som SvD gjorde en koll av?
Tea skriver oprecist, med användande av talspråkets slanguttryck, och skapar en mening där läsaren får fantisera om vad som egentligen avses. För journalisten gick meningen snabbt att skriva eftersom hon inte behövde leta i sin vokabulär efter mer precisa ord. Men resultatet av den tidsbesparingen är att hon producerade en meningslös sats.
Som om hon är betald för att producera ord och inte betydelser.
Den 27 juli 2022
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
