Kroppen innebär att vi är underkastade, ofria. Vi måste andas, annars dör vi. Vi måste dricka vatten, annars dör vi. Vi måste äta, annars dör vi. Allt detta är kroppens materiella behov, som måste tillfredsställas, annars dör vi. Förvisso kan vår vilja göra att vi kan hålla andan, men inte för länge. Vi kan avhålla oss från att dricka, men inte för länge. Vi kan svälta, men inte för länge. Kroppen är vårt materiella fängelse.
Människan måste vara i en gemenskap, annars dör vi. Vi måste ha föräldrarnas, gruppens och gemenskapernas beskydd och omsorg. Annars dör vi. För att få vara en del i gemenskapen måste vi underkasta oss dess normer och krav på utbyten. Vi kan förvisso välja att vara ensamma, men inte utan att ensamheten är relaterad till gruppen, dvs vi kan inte vara isolerade i vår ensamhet. Människan befinner sig i det sociala fängelset.
Kroppen och gemenskapen fängslar individen.
Men det är ett fängelse med visst behag. Den höga bergsluften, det goda vinet, den speciella sältan i en napolipizzza. En intressant diskussion, en god middag i vänners lag, behaget att se sin mors ögon. Allt detta tillhör förvisso fängelset, det vi måste göra. Men vi har sett till att det påtvingade, det absolut nödvändiga, ofta, inte alltid, kan ge oss behag. Vi har inrett vårt fängelse.
Men det finns en plats där vi inte behöver andas, dricka, äta, vara tillsammans. Det är fantasins plats. Där kan vi kan göra det omöjliga. Där vi kan spela tennis i vacuum. Där kan vi sova under vatten. Där kan vi stå på scenen likt Freddie Mercury, trots vår verklighets blygsel. Fantasin är en plats där vi kan andas. Där vi kan vara helt fria från vårt nödvändiga fängelse. (https://www.youtube.com/watch?v=cBKtwUAtnJ4)
Kant ansåg att människans frihet inte kunde bevisas direkt, blott indirekt, genom vår förmåga att skapa oss plikter, dvs förmåga att inte bara skapa normer för att agera rätt, utan också följa dem. Vi lever i vårt fysiska och sociala fängelse, och genom vår frihet, kan vi också skapa ett frivilligt fängelse av normer.
Vår frihet består till största delen av fantasin. Men, varför har vi fantasin? Om evolutionen är domare, då har evolutionen dömt fantasin till att vara en konkurrensfördel.
Onekligen är fantasin en konkurrensfördel, ty med fantasins hjälp har vi hittat på hjulet, vinet och fotbollen. Tillsammans med Föruftets förmåga, om A så B, dvs vår förmåga att se in i framtiden med hjälp av frekventa samband, har människan blivit, i stort sett, en herre på jorden.
Men fantasin är inte en ensidigt god kraft. Den har en outsinlig förmåga till ondska. Den har skapat gudar och atombomber, bägge fenomen med förmåga att utradera människan. Fantasin är en positiv kraft i sig, då den kan ta oss ut ur vårt fängelse, och den kan göra vårt fängelse mer uthärdligt. Men, i detta görande, i detta befriande, kan den också fängsla oss i ondska.
Men det viktigaste är nog att vi, tack vare fantasin, kan erfara och ha frihet. Utan fantasin, hade vi inte haft frihet. Förvisso kommer fantasin med ett pris. Men det priset, trots att det kan innebära mänsklighetens död, har varit värt att betala, just för att få möjligheten att komma ut ur de andra två fängelserna.
Den X
Sven-Olof Yrjö Collin
Människan måste vara i en gemenskap, annars dör vi. Vi måste ha föräldrarnas, gruppens och gemenskapernas beskydd och omsorg. Annars dör vi. För att få vara en del i gemenskapen måste vi underkasta oss dess normer och krav på utbyten. Vi kan förvisso välja att vara ensamma, men inte utan att ensamheten är relaterad till gruppen, dvs vi kan inte vara isolerade i vår ensamhet. Människan befinner sig i det sociala fängelset.
Kroppen och gemenskapen fängslar individen.
Men det är ett fängelse med visst behag. Den höga bergsluften, det goda vinet, den speciella sältan i en napolipizzza. En intressant diskussion, en god middag i vänners lag, behaget att se sin mors ögon. Allt detta tillhör förvisso fängelset, det vi måste göra. Men vi har sett till att det påtvingade, det absolut nödvändiga, ofta, inte alltid, kan ge oss behag. Vi har inrett vårt fängelse.
Men det finns en plats där vi inte behöver andas, dricka, äta, vara tillsammans. Det är fantasins plats. Där kan vi kan göra det omöjliga. Där vi kan spela tennis i vacuum. Där kan vi sova under vatten. Där kan vi stå på scenen likt Freddie Mercury, trots vår verklighets blygsel. Fantasin är en plats där vi kan andas. Där vi kan vara helt fria från vårt nödvändiga fängelse. (https://www.youtube.com/watch?v=cBKtwUAtnJ4)
Kant ansåg att människans frihet inte kunde bevisas direkt, blott indirekt, genom vår förmåga att skapa oss plikter, dvs förmåga att inte bara skapa normer för att agera rätt, utan också följa dem. Vi lever i vårt fysiska och sociala fängelse, och genom vår frihet, kan vi också skapa ett frivilligt fängelse av normer.
Vår frihet består till största delen av fantasin. Men, varför har vi fantasin? Om evolutionen är domare, då har evolutionen dömt fantasin till att vara en konkurrensfördel.
Onekligen är fantasin en konkurrensfördel, ty med fantasins hjälp har vi hittat på hjulet, vinet och fotbollen. Tillsammans med Föruftets förmåga, om A så B, dvs vår förmåga att se in i framtiden med hjälp av frekventa samband, har människan blivit, i stort sett, en herre på jorden.
Men fantasin är inte en ensidigt god kraft. Den har en outsinlig förmåga till ondska. Den har skapat gudar och atombomber, bägge fenomen med förmåga att utradera människan. Fantasin är en positiv kraft i sig, då den kan ta oss ut ur vårt fängelse, och den kan göra vårt fängelse mer uthärdligt. Men, i detta görande, i detta befriande, kan den också fängsla oss i ondska.
Men det viktigaste är nog att vi, tack vare fantasin, kan erfara och ha frihet. Utan fantasin, hade vi inte haft frihet. Förvisso kommer fantasin med ett pris. Men det priset, trots att det kan innebära mänsklighetens död, har varit värt att betala, just för att få möjligheten att komma ut ur de andra två fängelserna.
Den X
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
