​På italienska finns ett uttryck som uttrycker stort beröm, essere disponibile, att vara tillgänglig. Det innebär att man är alltid är beredd att hjälpa en annan. Att man är tillgänglig för att hjälpa.

Jag har själv erfarit italienares oerhörda tillgänglighet. Våra grannar i byn där vi renoverat ett hus, har alltid varit tillgängliga, mycket tillgängliga. Vi skulle forsla ett tungt möblemang och funderade över hur vi skulle göra det. Vi frågade inte grannarna. Vi berättade inte för grannarna om vår belägenhet. Men de förstod vår belägenhet. De frågade inte om de kunde hjälpa. De föreslog en dag och tid då de kunde köra möblemanget med sin stora bil. Fast, när jag tänker efter, föreslog de inte heller, utan berättade att de kom den dagen, så då kunde vi köra möblemanget.

Som svensk kanske man t o m inte ens hade föreslagit att man kunde hjälpa till, då man inte vill tränga sig på. Man hade gärna hjälpt till, men efter en förfrågan.

Tillgänglig är förälderns största skyldighet. Att vad som än sker, skall man vara till för sina barn. Det är den största omsorg man kan visa.

Att lära sig uttrycket på italienska är aningen lustigt för mig, ty min doktorsavhandling handlade till stor del om begreppet brödraskap, vilket säger att människor kan ha utbyten som inte mäts i vikt eller pengar, utan just i tillgänglighet. Jag hjälper dig, när du behöver hjälp, och kan då, om du är en god människa, som vill ha denna form av utbyten, förvänta mig att du gör det yttersta för att hjälpa mig, när jag behöver hjälp.

Essere disponibile uttrycker också en norm som är mer avancerad än den kristna normen, den gyllene regeln, att allt vad du vill att andra skall göra dig, skall du göra dem. Det är en djupt egoistisk norm, ty den säger att jag är måttet på hjälpen, att det jag vill, skall jag ge till dig.

Essere disponibile säger att det du vill, skall jag försöka ge dig. Det är inte mitt behov som avgör, utan ditt behov. Även om jag inte behöver det du behöver, även om jag t o m kan tycka att ditt behov är dumt och fel, så innebär Essere disponibile att jag hjälper dig, i ditt behov.

Du skall hjälpa din nästa, för den behöver din hjälp, inte för att du vill ha dennes hjälp. På så sätt är Essere disponibile också mer avancerad än Brödraskapets utbyteskalkyl, att jag hjälper dig och därmed förväntar att du hjälper mig.

Du är tillgänglig och finner glädje i att vara tillgänglig.

​Den 11 juli 2022
Sven-Olof Collin  

​Jag är den som skriver detta. Detta Jag finns i en kropp som föddes i juni 1957 och vars kropp förväntas statistiskt sluta fungera, dvs dö, i augusti 2037. Både Jaget och dess bärare, kroppen, genomgår en förändring under denna tid, där kroppen börjar som knappt krälande, och i vissa fall slutar som knappt krälande. Jaget genomgår en liknande förändring, först med stigande, och sedan, i vissa fall, med sjunkande självmedvetenhet.

Eftersom kombinationen av Jaget och kroppen är människa, har denna kombination en närvaro bland andra människor. Bekvämt nog har denna kombination getts ett namn som för varje sekund identifierar kombinationen. I mitt fall är det kompletta namnet Sven-Olof Yrjö Collin. Men kombinationen varierar, framför allt över tid, men även i situationen. Idag, då min kropp och mitt Jag är 65 år, kan jag med viss förvåning tycka mig minnas vad kombinationen gjorde när den var 13 år, som om det inte var den kombinationen som finns idag, även om jag kan se likheter mellan 13-åringen och 65-åringen. Kombinationen är således stadd i ständig förändring, men med element som dröjer sig kvar, oförändrade.

Kroppen dör, i mitt fall statistiskt sett, i augusti 2037. Men dör Jaget? Ja, i en bemärkelse dör Jaget, ty Jaget bärs ju av kroppen, varför när bäraren av Jaget dör, så dör Jaget. Denna sanning, som ingen kan betvivla, betvivlas ändock av människan, ty Jagets död är en hart när outhärdlig sanning, som vi gärna vill förneka. Dödsförnekarna kan då skapa hitte-på som innebär att de kan förkasta det som är deras förnekelse. De skapar hitte-på som inbillar dem att de har evigt liv, inte på jorden, men i himmelen.

Men Jaget behöver inte detta hitte-på, ty det är ovedersägligt så, att Jaget fortsätter även efter att kroppen dött. Jaget dör inte med kroppen. Ty Jaget är ju inte blott buret av kroppen, utan av människorna, de som lever efter att Jagets kropp har dött. Men efter kroppens död, frigörs Jaget från kombinationen och blir blott ett fenomen hos människorna. Där det fortsätter att förändras.

Min farmors kropp, som hade namnet Agnes Collin, dog. Men hos mig fortsätter Agnes’ Jag finnas. Det finns som minnen, där jag sitter med henne och pratar om statarnas livsvillkor. Men också som en för mig levande diskussionspartner, där jag fortsätter föra diskussioner med hennes Jag, så som jag minns det, om människans plikt som människa.

Agnes Collin’s Jag, som jag bär som minne, lever i högsta grad. Men inte som det Jag som fanns då hennes kropp levde, utan så som jag minns henne. Ett minne som påverkas av mitt liv och min förändring, varför den Agnes som lever för mig idag, kanske inte har så stora likheter med den Agnes som fanns då, vars kropp dog för 30 år sedan.

Ett än tydligare exempel är Jesus, där vi idag inte vet mycket om Jesus’ Jag, men vet betydligt mer om det Jesus’ Jag som finns skapad genom alla berättelser och genom alla människor, med varierande intressen, har skapat. Jesus är ovanligt långlivad som Jag. Likt Napoleon och Hitler, lever deras Jag, i högsta grad som mer sociala konstruktioner än som de Jag som var knutna till deras kroppar. För de flesta kombinationer gäller att medan kroppen dör vid ett tillfälle, och därmed upplöses, tämligen snabbt, så upplöses Jaget betydligt långsammare.

Kombinationen kropp och Jag dör således med olika hastighet, där kroppen dör snabbt, vid en bestämd tidpunkt, och sedan förändras blott till upplösning, medan Jaget dör långsamt, med långsam upplösning, men under en kontinuerlig förändring.

​Den 1ojuli 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​Jag hotades av en tidigare student. Vad värre var, även min son hotades, av outgrundlig anledning. Universitetet reagerade mycket bra och erbjöd mig hjälp. Polisen var, minst sagt, mild i sin reaktion. Via avvägar fick jag reda på att dödshotaren tagits till en psykiatrisk klinik.

Det mest skrämmande för mig, och det som gav mig stort obehag, var att min son hotades. Aggressivt tänkte jag att jag kan stå ut med hot mot mig själv, eftersom jag varit agerande inför studenten. Men hot mot individer, de som är kärast för mig, och som inte har med saken alls att göra, är oacceptabelt. Jag berättade för min son att han gärna kunde se sig om lite extra.

Med anledning av hotet möblerade jag om mitt arbetsrum. Tidigare var det öppet möblerat, med skrivbord och stolar utmed väggarna, så att jag skulle kunna möta studenter på ett öppet sätt. Nu vände jag skrivbordet så att det stack ut i rummet, och därvid utgjorde ett hinder för en inrusande galning, samtidigt som det innebar att jag inte satt med ryggen mot dörren, utan kunde se personen som kom genom den ständigt öppna dörren.

Detta hände ungefär kring 2014. Vare sig före detta eller efter detta, har jag känt mig hotad av studenter. Däremot har jag erfarit hot, inte med fysiskt våld, men med sanktioner, från andra kollegor, och, inte minst, från den akademiska administrationen, dvs den del av administrationen som är befolkad av tidigare lärare, med den mest magnifika sanktionen, avskedet p g a att jag inte böjde min nacke i lydnad.

I dagarna har en rapport presenterats som avsåg att studera hur hot och trakasserier ser ut i högskolan. Den är gjord av företrädare för en mängd organisationer: Nationella sekretariatet för genusforskning vid Göteborgs universitet; Arbetsmiljöforskare; SULF; Brottsförebyggande rådet (Brå). (https://www.gu.se/nsfg/publikationer )

Det är en bedrövlig läsning. Inte så mycket för att den hävdar att hot och hat är vanligt förekommande, speciellt inom samhällsvetenskap och humaniora; att kvinnor upplever det mer än män; att det har inneburit att de utsatta förändrat sitt agerande.

Bedrövelsen kommer av att rapporten är bedrövlig. Den skickades till 17459 personer som var medlemmar i SULF, dvs dess urval består endast av de som är fackligt organiserade. Jag, och mina likar som inte är organiserade i det fackförbundet, står utanför undersökningen.

De fick svar från 2995 personer, dvs 17%, där de hävdar, utan att visa på analysen, att svarande från samhällsvetenskap och humaniora/konst var överrepresenterade. De skriver dock: ”Detta är samtidigt en fördelning av svarande som överensstämmer med SULF:s uppfattning om hur fördelningen ser ut bland deras medlemmar. ” (s. 6).  Föreställ dig min kommentar till studenter som i sin kandidatuppsats skriver att deras bortfallsanalys baseras på ’uppfattning om hur fördelningen ser ut’ och inte på faktisk fördelning, dvs en statistisk bortfallsanalys baserad på data. Med aningen irritation i rösten hade jag sagt till studenterna att ’uppfattning’ är ett flum som inte hör hemma i akademiska rapporter.

Den statistiska analysen begränsas sedan till antalsredovisning, och ibland till procentsatser. En bedrövligt oambitiös och ointressant statisk analys. Min kommentar till studenter hade varit:”En outhärdligt oambitiös analys”.

De hävdar som resultat att ”Kvinnor uppger erfarenheter av utsatthet i högre utsträckning än män”, baserat på att 668 kvinnor, av totalt 1480 kvinnor, och 429 män, av totalt 1324 män, uppgett erfarenhet av utsatthet. Kan man av detta dra slutsatsen att kvinnor upplever mer utsatthet? De har inte ens presenterat en enkel chi-två test på den fördelning de har. Än mindre har de problematiserat faktumet att de har en nästan jämn könsfördelning (53% av de svarande var kvinnor), när könsfördelningen i högskolan oftast brukar anges som mycket ojämn. Fördelningen antyder att de svarande sannolikt inte är representativa för högskolan. Även här hade de kunnat göra en enkel dataanalys för att se om deras fördelning är representativ för högskolans könsfördelning.

Och varför, i dessa dagar, granskar de inte hur erfarenhet av utsattheten varierar med ålder, akademisk position och etnicitet? Varför i herrans namn är de så upptagna vid enbart könet? Ty, inte kan det väl vara så att folk från ’Nationella sekretariatet för genusforskning vid Göteborgs universitet’ saknar ögon för andra mänskliga kategoriseringar än det sociala könet?

Hat, hot och våldsamhet har sannolikt ökat i samhället. Högskolan är inte en skyddad verkstad. Mina egna erfarenheter säger mig att hot kom först efter 2010, och att hot är mer frekvent från akademisk administrativ personal, än från studenter. Arbetsmiljön har, enligt min erfarenhet, blivit sämre och hårdare sedan ungefär 2010.

En sådan undersökning som är gjord, är därför angelägen. Men den undersökning som är gjord, kan inte användas som kunskap om hur det ser ut idag, ty den är outhärdligt oambitiös och, genom okunnig analys, kan den inte användas för att hävda generell kunskap om förhållandena. Den är oanvändbar. Tyvärr.

​Den 9 juli 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

En kvinna mördas på öppen gata i Visby, under Almedalsveckan, då svensk elit, främst den politiska och aktivistiska, träffas för att manifestera deras fria samtal.

Mannen, som överföll och knivskar kvinnan, rapporteras av Expressen att ha starka anknytningar till den svenska nazismen, genom att ha varit aktiv i Nordiska Motståndsrörelsen. Polisen redogör inte för politiska motiv, men hävdar att han har psykisk ohälsa och var under narkotikapåverkan.
https://www.expressen.se/nyheter/misstankte-knivmannen-kopplas-till-nazistiska-nmr/

Vi känner igen detta från de muslimska terrordåden, t ex i Oslo, där man pekat på en ohälsa hos förövaren. Men också på en sk radikalisering, där personen blivit den våldsorienterade muslim som kallas islamist.

Om man kan betrakta dåden i Oslo och i Visby som någorlunda liknande, då skulle man få följande nyhet.

”En Hitlerist, dvs en radikaliserad nazist, har, sannolikt under influens av psykisk ohälsa och narkotika, mördat en person. Statsministern beklagar sorgen över den döda. Men tillägger att det är en individ som gjort dådet, och säger ” Vi förstår att ni nazister nu är rädda för att bli misstänkliggjorda och ansvariga för en handling som är så långt borta från eran tro och värderingar. Och vet då detta. Vi står tillsammans, vi är ett folk och vi har ett gemensamt ansvar.”  

Två saker framträder.

För det första: Det finns starka krafter som vill legitimera islam och godhetstvätta islam, genom att göra en distinktion mellan islamist och muslim, där islamisten är en märklig figur som inte förstått andemeningen i islam. I min nyhetstext ovan visar jag på detta, då jag gör distinktionen mellan nazister, som är ett gott folk som vill väl, och de nazister som radikaliserats, och därför får en ny term, Hitlerister, där termens främsta syfte är att godhetstvätta nazismen. Men Hitleristen är, precis som islamisten, en del av sin ideologi, hur mycket man än godhetstvättar dem.

För det andra: Attentatsmännen i Visby och i Oslo, men även attentatsmän, sägs ha psykiska problem. Det kan vara sant att sjukdomen gör dem kapabla att göra de fruktansvärda dåden. Men i fråga om muslimska terrorhandlingar, är även detta ett sätt att godhetstvätta islam. Det är inte islam som utför våldsdåd, utan enskilda personer, som är galna. Den godhetstvättningen kommer inte att bli framträdande avseende Visbymordet, då det är få som vill godhetstvätta nazism.

Men, medan galningen kan utföra illdådet, baserat i sin galenskap, så har både Oslo-mördaren och Visby-mördaren stöd i sin fascistiska tro, i islam och i nazismen. Det som skapar terrordådet är en interaktion mellan personens psykiska sjukdom och hans ideologi.

Förvisso finns det psykiskt sjuka som utför terrordåd, men som saknar ideologins drivkraft. Mordet på två lärare i Malmö är ett sådant exempel.

Men finns det exempel på terrordåd, utfört av en psyksjuk, som hänvisat till ideologier som inte är totalitära och som inte bär fascismens våldstanke? Har någon terrorist mördat med hänvisning till t ex den demokratiska socialismen? När hörde vi en terrorist begå ett terrorbrott och samtidigt skandera: Palme är stor? Jag känner inte till något sådant fall. Således, en ideologi som bär fascismens våldsamhet i sig, t ex nazism, kommunism eller islam, kan vara en aktiv aktör i ett terrordåd, även om det utförs av en psyksjuk.

Världsåskådningar är inga oskyldiga små goda barn. De skall bära ansvar för sina utövares gärningar, när man kan troliggöra att gärningarna är gjorda i samklang med världsåskådningen.

Den 8 juli 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​En ohyggligt obehaglig fråga formuleras så här, av Paulina Neuding, i Svenska Dagbladet (220625): ”De gångna tre decennierna har präglats av en unikt omfattande migration. Det är också den period då medelklassen haft två sätt att hålla det växande utanförskapet ifrån den egna familjen: genom valet av boende och valet av skola. Hade väljarna gått med på en lika omfattande invandring, om det hade funnits i deras föreställningsvärld att utanförskapet skulle prägla de egna barnens skolgång?”

Hon hävdar att bostadsvalet och skolvalet har varit en Berlinmur för medelklassen, där de kunnat skydda sig från effekterna av den migrationspolitik de stött, ja t o m krävt. Det är en oerhörd anklagelse om hyckleri, där en besutten medelklass kunnat njuta de storsinta, vackra värderingarna, i skyddet av den höga muren, medan man, med än större njutning, kunde förpassa de som såg över muren och som varnade för att muren inte skulle hålla, till rasismens moraliska helvete.

Men det tragiska i migrationspolitiken är att den inte enbart hade och har den av muren skyddade medelklassens stöd, utan även har stöd hos de som lever utanför muren, i det som därför kallas utanförskapsområden. I dessa områden, där migrationspolitikens misslyckande kortsiktigt betalas med våld, med gängvåld och sk hedersvåld, och långsiktigt betalas med generationers utanförskap, har en av migrationspolitikens främsta företrädare, Socialdemokraterna, mycket stort stöd, ibland över 50%.

Utanförinvånarna, de utanför muren, i sina utanförskapsområden, kanske också har samma njutningsmotiv till sina röster, som de som är innanför muren. Dock kan man inte undvika misstanken att deras röster också motiveras av insikten att även om de får betala med våld och utanförskap, så får de i alla fall bröd, tak över huvudet, en finansierad husfru och skyddas från attacker mot deras totalitära religion.

Men, hur skall man förstå vändningen idag, där, trots prat om att segregationen är motorn i utanförskapet, så är det inte de kraftfulla insatserna mot segregation som sticker ut, utan istället ökar statens repression genom nya straff och straffskärpningar och kameraövervakning och fler poliser? Är medelklassens mur så hög att de inte ser den ökade repressionen, eller är högersvängen dem likgiltig, så länge gränsen är öppen och muren upprätthålls genom tydliga uttalande från ledande politiker att skolvalet är en helig rätt? Och utanförinvånarna, som kommer från en våldsam och repressiv miljö, och bär en våldsam ideologi i sitt hjärta, ser fängelsemuren som ett givet inslag, och har ingen förståelse för sociala ingrepp.

Själv har jag, med ett livs besparingar, byggt en mur som består av ett 170 mil långt avstånd, där jag bor i ett italienskt samhälle, där jag slipper möta de som bär kläderna som berättar för mig att jag skall brinna i helvetet och gärna kan förföljas i detta liv. En besutten medelklass reder sitt bo och får frid. Genom fria skolval och genom ett sommarhus i Ligurien.

​Den 7 juli 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​En krönikör skriver om svenska nazister och upprepar mantrat, att Sverigedemokraternas (SD:s) nazistiska förflutna måste uppmärksammas och läggas dem till last.
https://www.aftonbladet.se/ledare/a/34y9lM/sd-s-nazirotter-blir-nog-valfraga-i-host

Etablerade politiker har länge haft denna strategi, samtidigt som de fått se att SD fått upp till 20 % i valmanskåren. Många av SD:s väljare har kommit från Socialdemokraterna, ett parti som en gång i tiden stod för en mycket tydlig antifascism.

Det är, kampen mot fascismen till trots, ett faktum att vi har fascism i Sverige idag. Det finns fortfarande några spillror från den gamla nazismen kvar, några män som bär på nordiska runor och som ibland låter sin fascism få uttryck genom att hota människor.

Men den betydande fascismen i Sverige idag, är den som mördade Ebba samt fyra andra på Drottninggatan den 7:e april 2017; den som förföljde Lars Vilks, som slutligen dog med sina skyddsvakter, den som kastade sten på den svenska polisen under påskkravallerna.

Den betydande och hotfulla fascismen som finns i Sverige idag är den muslimska fascismen, dess terror mot oliktänkande och intolerans mot demokrati, kvinnor, judar, homosexuella, ateister m m.

Mot den fascismen står de etablerade partierna tysta. De försöker rentvå islam och muslimerna från sin övertygelses fascism genom att reducera den till gängkriminalitet, till att våldsdåd blott är skapade av psykiskt sjuka individer. Möjligen kan de erkänna ett svagt samband med islam genom att kalla den muslimska fascismen för islamism. Det forna antifascistiska partiet, Socialdemokraterna, säger om dagens fascism: ”Vi kommer aldrig att kritisera islam.”

Nu kommer det absurda i vår tillvaro. Jag vet endast om en, säger en, riksdagspolitiker, som hävdar det jag precis hävdat, att dagens fascism kommer främst från muslimer, med grund i deras världsåskådning, islam. Det är Jomshof, SD:s partisekreterare.
https://www.svd.se/a/rE7vl0/johan-pehrson-om-richard-jomshofs-tweet-hatiskt-faktiskt

Så absurt är det, att den som visar på det vi ser, hatet och våldsamheten i islam, dvs islams inneboende fascism, uttryckt genom dess uttolkare, blir benämnd hatare och rasist, ja t o m nazistiskt anstruken. Så absurt är det, att partiet med rötter i den fascistiska nazismen, är det parti idag som har en nationell företrädare som bekämpar den fascism som finns i dagens Sverige.

De etablerade politikerna har misslyckat att misskreditera SD som ett fascistiskt parti. De har däremot varit mer lyckosamma i att legitimera islam som en religion utan fascism, trots Ebba, Lars Vilks, Saudiarabien och Iran.

För mig, som demokratisk socialist, och därmed svuren anti-fascist, finns det blott ett riksdagsparti som är någorlunda trovärdigt antifascistiskt, vilket är SD, det parti som de etablerade partierna och krönikörerna menar är påverkade av sina nazistiska rötter.

Någon måste ha rysligt fel, de etablerade politikerna och krönikörerna, eller jag.

​Den 6 juli 2022
Sven-Olof Yrjö Collin 

Att vara något för att man inte är något, att ha en benämning som står för att man inte är något, ja, det är ateistens absurda tillvaro.

Människor hittar på en sak, som de ger ett namn, gud. Många människor ansluter sig till detta påhitt. Det märkliga med detta påhitt, som inte finns utan blott är ett påhitt, ty ännu har ingen lyckats visa på guds existens, är att de som inte ansluter sig till detta påhitt, blir en egen grupp, kallad ateister.

Det finns de som hävdar att ateism är en egen tro, att ateister är en speciell form av människor, att ateister är en egen grupp, och skall behandlas på speciella sätt.

Men ateister är ingen grupp, utan blott en residual, det som blir över. Det är som med A och icke-A, där A är religiösa, och därmed blir de som inte är religiösa, inget i sig själva utan blott en negation, ett icke-A. De som kallas ateister är ju ingenting, förutom att vara icke-religiösa. De definieras inte genom vad de är, utan blott och enbart genom vad de inte är. Ateism är en helt negativ kategori. 

Det är besynnerligt att de som tror på många saker, men som inte tror på ett specifikt påhitt, blir inordnad i en speciell grupp.

Det finns en grupp människor som kör rally. De kör olika bilar, varför de ingår i grupper som t ex WRC 1 och WRC 2, vilket är olika typer av rallybilar. Inom dessa grupper finns olika bilmärken, tex Ford och Toyota. Det liknar onekligen religionerna, där det finns kristna, muslimer och judar, och inom dem finns det olika grupper.

Men de som inte kör rally, har ingen egen term eller eget begrepp, likt termen och begreppet ateist. Det finns inget ord för de som inte kör rally, än den uttalade direkta negationen, icke-rallyförare. Trots att människor som inte kör rally uppenbart finns, och att den anhopningen av människor är mycket stor, ja, de flesta människor är ju faktiskt icke-rallyförare.

Varför finns då en term för icke-religiösa? Varför är de icke-religiösa identifierade som en grupp?

Grunden för begreppet ateist och för gruppen ateister, står att finna i de som är religiösa. Det är de religiösa som skapat gruppen och identiteten ateister.

Islam delar in folk i tre grupper, muslimer, bokens folk, dvs judar och de kristna, och de genuint orena (najis), dvs icke-troende. Ateister tillhör, enligt shiitisk rättslära, gruppen av tio företeelser som är orena och som skall undvikas. Dessa är, utan inbördes ordning, urin, avföring, sädesvätska, lik, blod, hund, gris, icke-muslimer, vin och öl. Enligt wikipedia (https://sv.wikipedia.org/wiki/Ateism ) är det t o m belagt med dödsstraff att inte tro på påhittet gud i tretton muslimska länder, bl a Somalia, Saudiarabien och Iran.   

Kristna, speciellt kristna fundamentalister i USA, kan t o m hävda att ateister borde utvisas och inte få leva i USA. De snällare kristna ser ateister som förlorade får, som skall räddas. Att vara icke-religiös är således en brist hos människan, dvs att inte tro på påhittet är en brist hos den människan.

Men så starkt har identifieringen av icke-religiösa, och genom att ge dem en egen beteckning, ateist, varit, att de som blott och enbart inte tror på påhittet, själva har funnit att det är rimligt att acceptera de religiösas beteckning av dem, ateister.

Så stark är religionen att de som religionen definierar som inte tillhörande dem, har sett sig själva som en grupp, trots att de inte är en grupp, annat än i negativ mening. Som om det skulle finnas organisationer för icke-rallyförare.

Det är därför dags att vägra ordet ateist, ty det innebär en acceptans av religionernas identifiering av de som inte är dem. Ingen identifierar sig som icke-rallyförare. Det är en meningslös kategori.

Ateism är därför en meningslös kategori. Ateister finns inte, ty man kan inte vara en negation.

​Den 5 juli 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​Om det regnar, blir du blöt. Det regnar, således blir du blöt. Detta är en kausal utsaga.

I våra vetenskapliga studier tenderar vi emellertid att vara mer upptagna med korrelation. Man observerar att det regnar och man observerar att personen blir blöt, och man har den kausala teorin, att om det regnar blir man blöt.

Men korrelation är inte kausalitet. I exemplet har du kanske inte lyckats utföra alla nödvändiga observationer som möjliggör att du kan förkasta andra förklaringar. Du har blott observerat att personen blev blöt och att det regnade. Men du observerade inte att personen befann sig på en plats där man tenderar att bli blöt, men av andra orsaker än av regnet. Personen stod i duschen.

Vi har ofta problemet att vi i teorin så gärna tar fram orsaker, ty förklaring, dvs kausalitet, är ju vetenskapens målsättning. Men när vi gör våra undersökningar så observerar vi det som kan vara orsaken och vi observerar det som kan vara verkan, men vi är ytterst dåliga på att observera kausaliteten, dvs sambandet mellan orsak och verkan. I stället tenderar vi att vara bekväma och säga att vi har en empirisk korrelation, och vår teori säger att den skall vara en kausalitet, varför vi drar slutsatsen att kausaliteten är sannolik.

Ett utmärkt exempel är det examensarbete som ville granska den sats som är mer en trosföreställning än en empiriskt grundad kunskap, att hållbarhetsarbete i ett företag är lönsamt. Studenterna föreslog en motsatt hypotes, att lönsamma företag spenderar mer resurser på hållbarhetsarbete.

Det är således två motsatta kausaliteter: Antingen Hållbarhetsarbete => Lönsamhet, eller Lönsamhet => Hållbarhetsarbete.

De lyckades inte visa på endera hypotesen. Det innebär inte att man därför kan förkasta någon av hypoteserna, ty de empiriska problemen är mycket omfattande, varför det är mycket svårt att påvisa endera. Vad de däremot lyckades visa på, är att man kan finna samband, dvs korrelationer, men att finna kausala samband, är oerhört svårt.

När du därför får dig presenterat en bevisad kausalitet, måste du vara oerhört kritisk, då kausalitet är mycket svårt att beslå. Den som säger ’Vetenskapen visar att…’ är därför sannolikt mer en politiker än en vetenskapare.

​Den 4 juli 2022
Sven-Olof Yrjö Collin  

​Pangloss, Voltaires karikatyr av Leibnitz i boken Candide, förkunnade att gud var perfektion och eftersom världen var guds skapelse, var världen perfekt. Allt som är, är perfekt och gott. De gudstroende som bär på denna föreställning står därför inte frågande inför det som vi människor uppfattar som ondska. Ty det som förefaller ont, är en del i guds magnifika plan, där ondskan som vi erfar, kommer av att vi inte förstår guds perfektion. Ondska är helt enkelt blott ett uttryck för människans begränsade rationalitet, vår okunskap, vår oförmåga att ta guds plats och förstå vad gud gör och avser. Det som sker, har en mening, guds mening, som vi, små, syndiga och begränsat vetande människor, inte förstår, men, i vår tro och tillit till gud, måste acceptera. Ty vem är väl vi, att ställa oss upp emot perfektionens godhet?

Hur förvriden och omänsklig, ja förryckt är ändå inte denna föreställning? Dess ohyggliga omänsklighet i denna gudstro kommer till mig när jag läser Elisabeth Gaskell berömda biografi ’The life of Charlotte Brontë’.

Charlotte Brontë’s far hette Patrick Brontë, som var präst i engelska kyrkan. Vi får därför tro att han hade en gudstro, och den överförde han till Charlotte, vilkens gudstro kommer fram i biografin.

Läs nu följande fakta:

Patrik Brontë föddes 1777 och dog 1861, 84 år gammal, där jag inte vet dödsorsaken.

Han gifte sig med Maria Branwell, som föddes 1783 och dog i cancer 1821. Hon blev således 38 år och Patrik överlevde henne med 40 år.

De fick sex barn.

Maria föddes 1814 och dog i tuberkulos 1825. Hon blev 11 år och fadern överlevde henne med 36 år.

Elizabeth föddes 1815 och dog i tuberkulos 1825. Hon blev 10 år och fadern överlevde henne med 36 år.

Charlotte föddes 1816 och dog i graviditetskomplikationer 1855. Berömd för sina böcker: Professorn, Jane Eyre, Shirley och Villette. Hon blev 39 år och fadern överlevde henne med 6 år.

Patrik föddes 1817 och dog i tuberkulos 1848. Han blev 31 år och fadern överlevde honom med 13 år.

Emely föddes 1818 och dog i tuberkulos 1848. Berömd för sin bok: Svindlande höjder. Hon blev 30 år och fadern överlevde henne med 13 år.

Anne föddes 1820 och dog i tuberkulos 1849. Berömd för sina böcker: Agnes Grey och Främlingen på Wildfell Hall. Hon blev 29 år och fadern överlevde henne med 12 år.

Det sägs att ett barns första plikt gentemot sina föräldrar är att dö efter dem. Ingen av barnen klarade den plikten gentemot fadern. Alla dog före fadern, som fick gå på alla sina barns begravning.     

Vad jag förstår behöll han sin ställning som präst och behöll sin kristna tro. Hur är det möjligt att en människa, som vi får anta är utrustad med visst förnuft och förstånd, kan behålla tro på en gud, en allsmäktig som formar vår värld och våra liv, som därför är ansvarig för det som har skett, det som sker och det som kommer att ske, när han får gå på samtliga sina barns begravning? Hur kan en tänkande människa leva med alla sina begravda barn och samtidigt behålla en tro på en allsmäktig gud?

Tuberkulosen tog alla hans barn, förutom Charlotte’s liv. Hon dog av graviditetskomplikationer. Hon som ville vara fri och inte gifta sig.

Ekonomisk psykologi har visat på irrationaliteter hos människan, bl a vår förlustaversion, vilket innebär att vi kan hålla kvar i investeringar och inte realisera förlusten för att kunna investera medlen i mer profitabla investeringar. Patrik, pappan till alla sina döda barn, höll kvar sin tro, sin investering, trots att den sannerligen inte visade sin goda sida gentemot de som borde vara hans allt, hans barn.

Kanske det var en akt av stor egoism, då det rationella, att ge upp sin gudstro, skulle innebära att han fick ge upp sitt inkomstbringande yrke, prästens?

Själv är jag demokratisk socialist, men kanske med samma ideologiska inflexibilitet som Charlottes far hade, att inte ge upp min tro? I min historieskrivning gick det bra med den demokratiska socialismen fram t o m 60-talet. Därefter kom liberala krafter och högerkrafter, både i samhället och parti, som innebar att visionen om det demokratiska samhället övergavs, varvid vi fått ett kargt samhälle, med statliga subventioner till de besuttna, bostads- och skolsegregation, och allt annat elände. Likt en Pangloss hävdar jag, trots avvecklingen av den svenska socialistiska modellen, att den demokratiska socialismen är det goda.

De religiöst förryckta har andra förklaringar till elände. Judarna kan hävda att Förintelsen var deras guds straff för att de övergivit sin gud eller för att det var deras guds sätt att pröva deras gudstro. Charlottes far kan ha trott att gud straffade honom, att gud prövade honom, eller att barnens död var en del i gudens stora plan, som han, pappan till alla döda barn, denna lilla, ovetande syndiga människa, inte kunde förstå.

Förnuftet, denna förmåga att tänka, att skapa satser som är nödvändigt sanna, som gör det möjligt för oss att förutsäga skeende, där vi kan begripa att om det regnar, blir vi blötta, ty förnuftet har formulerat satsen: Om det regnar, blir man blött.

Förnuftet tjänar oss väl, i många fall. Men förnuftet kostar oss också mycket. Förnuftet har skapat gud, nazismen, liberalismen, den demokratiska socialismen. Allt med förmåga till det goda och till det onda.

​Den 3 juli 2022
Sven-Olof Yrjö Collin 

​Tidigare fanns muslimer och kristna. De kunde variera i sin hängivenhet mot sin tro. De som var riktigt hängivna kunde kallas ’djupt troende’ eller ’bokstavstroende’.

Redan här ser man att orden används för att ge positiva eller negativa betydelser. ’Djupt troende’ har en positiv, nästan skör betydelse, där den djupt troende bör visas stor omsorg ty den är nästan ett fragilt helgon. ’Bokstavstroende’ är däremot mer negativt laddat, då det innebär att personen inte tänker utan enbart går efter bokstaven. Som förvisso den ’djupt troende’ också gör, men den som går efter bokstaven har en styrka som den hävdar i sin bokstavstrohet, medan den ’djupt troende’ blott mumlar och drar sig undan.

Då fanns muslimer och kristna, där de kunde ges epitet som ’bokstavstroende’ eller ’djupt troende’ och i omständigheter där det fanns många av endera sorten, kunde de som vare sig var ’bokstavstroende’ eller ’djupt troende’ kallas liberala, vilket innebar att de förvisso ansåg sig tillhöra religionen, men att den var korrigerad och omringad med mänsklig moral.

Idag har språket tagit en ny vändning. Fortfarande finns de kristna med sina kvalificerande epitet. Men muslimerna har erhållit ett ordmässigt skydd, ty de som tidigare kunde kallas ’djupt troende muslimer’ eller ’bokstavstroende muslimer’ har nu fått en egen beteckning som fjärmar dem från uttrycket muslim. De kallas islamister.  

Med islamist anses avses en person som gjort islam till en politisk rörelse. Men islam är en politisk rörelse, ty islam skiljer inte på religion och politik. T ex har ju islam en egen lag, sharia, som inom islam anses stå över all jordisk rätt. Således finns det ingen speciell variant av islam man kan hänge sig åt, som innebär att man pläderar för ett politiskt islam, medan det skulle finnas annan inriktning som pläderar för att religionen håller sig för sig själv.

Islamist är helt enkelt en omskrivning av ’djupt troende’ och ’bokstavstrogen’, med den positiva effekten för islam att den negativa meningen nu fjärmats från muslimen och lagts på en annan kategori, islamisten. I stället för olika varianter av muslimer, har det nu uppstått två olika grupper, en som är fredlig och god, muslimer, och en som är hatisk och våldsam, islamisten. Ja, de är så olika att de egentligen inte hör till samma religion.        

Men både muslimer och islamister fördömde Lars Vilks målning. Ja, det var muslimer som attackerade honom, men som blev döpta till islamister, inte för att göra fenomenet mer tydligt genom högre precision i begreppet, utan genom att rentvå muslimerna från den våldsamhet som finns i islam, och som därför alltid är tillgängligt för muslimer.

Ordet islamist är därför blott ett retoriskt trick för att rentvå islam och för att dölja det faktum att islam är våldsamt. Den som använder ordet islamist är därför en person som gör sitt yttersta för att dölja, i stället för att uppenbara.

​Den X
Sven-Olof Yrjö Collin

​Det finns en tanke att samhällets stat är ett uttryck för ett kontrakt, ett samhällskontrakt mellan alla individer, som de alla, frivilligt och grundat på deras frihet, ingått, där de ger upp en del av friheterna, t ex att få behålla allt de tjänar och skapar, för att kunna åtnjuta kontraktets goda sidor, t ex skydd av egendom och liv.

Det är en till synes vacker tanke, att fria människor sluter sig samman och att de i denna gemenskap frivilligt avstår en del av sin frihet.

En kritiker kunde säga att det är en chimär, ty ett genuint individuellt avtal kan bara slutas med individer, inte i den kollektiva form som det har idag. Några kan säga att kontraktet är ett påhitt, en chimär som förljuget påskiner frihet, ty vad sker med den som inte vill ingå ett avtal, men som inte vill lämna landet och bo på en öde ö? Det är otänkbart att en individ, som avsäger sig samhället, t ex skyldigheten att betala skatt, faller ner på gatan i andnöd och hjärtbesvär, och där lämnas vind för våg, utan sjukhusvård, eftersom den individen avsagt sig sjukvårdens möjlighet genom att inte teckna samhällskontraktet. Eller att landets krigsmakt skall skydda alla, men inte den individ som avsagt sig samhällskontraktet. I samhällskontraktet finns mycket av kollektiva nyttigheter som inte går att skilja ut mellan individer, vilket gör att samhället kräver att alla är med. Samhällskontraktet är således inte ett avtal mellan individer, utan möjligen mellan ett antal starka individer, som sedan utformar det så, att alla individer måste vara med.

Det fria avtalet används också för att legitimera relationen mellan arbetsköpare och arbetssäljare. Det ser ut som ett fritt avtal, där arbetssäljaren och arbetsköparen frivilligt ingår ett avtal. Kritiker mot denna syn på frivilligheten säger att medan arbetssäljaren kommer med blott sin arbetskraft som resurs, har arbetsköparen både sin arbetskraft, men också kapital för sin överlevnad. Det är lättare för arbetsköparen att trumfa genom hårda villkor, än det är för den helt beroende arbetssäljaren. Avtalets utformning beror mindre på frihet och mer på resurser parterna har när de kommer till marknaden. Socialisterna har då löst delar av denna sk frivillighet genom att bilda fackföreningar, som ger individen ytterligare en resurs, samt arbetslöshetsförsäkringar, som gör att arbetssäljaren inte behöver acceptera vilka villkor som helst. Graden av frivillighet ökar därför genom kollektiv organisering och genom försäkringar.

Men medan chimären av frivillighet finns i avtalsidéen, så glömmer man gärna bort två saker, Hegels herre-slav-dialektik, och alternativet till social organisering genom avtal.

Hegels herre-slav-dialektik noterar förvisso att det synes som om herren är mästare över slaven, som blott har sitt slaveri att bära, dvs ingen frihet. Men samtidigt är herren helt beroende av slaven för att vara kunna vara herre. Det är genom slaven som herren är herre. Men slaven är inte beroende på herren för att kunna överleva, ty slaven har sitt arbete, där slaven gör mat till sig själv och till herren. Således beror herren mer på slaven än slaven beror på herren. Det är den dialektiken som fick Marx att tro på proletariatets revolution, där proletariatet kastar av sig sina bojor, dvs kapitalisternas exploatering av deras arbete, och blir fria, medan kapitalisten står där med sitt kapital, utan arbetare. Således kan den som ser ut att vara den som är förloraren på det ’fria avtalet’, vara den som står att vinna mest på att verkligen utnyttja friheten.

Alternativet till tanken på avtal är att individer befinner sig i en given ordning. Det kan vara den konservativa drömmen om att alla individer har en given plats, given genom födelse, som den bär och har att bära. En kung är född kung, en torpare är född torpare. De semitiska, totalitära ideologierna, där vi främst känner kristendomen, har under många hundra år varit framgångsrik i att trumfa igenom den konservativa ordningen, där de hävdar att gud gett varje individ sin plats, som de måste respektera, på det att de inte skall leva sitt liv efter döden i helvetets eldar. Kommunisterna har en liknande föreställning om den givna ordningen, där det är partiet som skapar platserna som individerna har att bära och respektera, på det att de inte skall skjutas eller skickas till arbetsläger.

Slutligen finns rättspositivisterna, som hävdar att allt blott är makt, dvs resurser och kontroll över dem. Det finns inget avtal, men det finns inte heller en given ordning, vare sig av gud eller parti, utan en dynamisk process där möjligen individer, men mer grupper av individer går samman, organisatorisk, dvs i organisk solidaritet) eller i en serie, dvs i en grupp av individer som blott förenas av sitt gemensamma intresse. Där skapas regler och normer som de med sina resurser försöker försvara. Detta blir därför en gruppernas samtidiga kamp och samverkan. Tjusningen i demokrati, kanske speciellt den representativa, är att denna kamp och samverkan kan försiggå på ett hyfsat civiliserat sätt. Det blir inte bra, men, som Churchill lär ha sagt, alternativen är desto sämre.

Så stannar vi därmed hos Habermas, med hans rationella samtal, som ytterst uttrycks och realiseras genom demokratin, som manifesteras i en samhällsgemenskap, förvisso under protest och genom hårda debatter. Vi har inget avtal, vi har ingen ordning av gud eller parti, utan ett ständigt tjabbande.

Samhället får sin ordning genom tjabb!

​Den 1 juli 2022
Sven-Olof Yrjö Collin