Om du följt denna blogg, har du erfarit att jag är en hängiven religionskritiker, inte minst av islam. Min kritik görs genom att jag läser islams texter och visar på dess omänsklighet och våldsamhet. Jag tycker att Paludan, som bränner koranen, gör fel, ty man skall uppmana folk att läsa koranen, och därmed bli ateist, eller i alla fall, islamkritiker. Jag hänvisar till muslimska länder, där jag kan påvisa att de är omänskliga samhällen.
Men jag är lik dem jag kritiserar, de som läser och använder koranens skrift. Jag är lika fundamentalistisk som dem, genom att jag tillmäter texten en närvarande betydelse. Förvisso är många muslimer fredligt och hyggligt folk, men jag hänvisar till att de bär på fröet som finns i islams texter, det våldsamma, antihumana fröet. Det islamistiska hatet och våldet finns alltid som en potentialitet, genom texterna, även bland hyggligt folk.
Men mången religiös kan vara en människa som söker det lugn och den förtröstan som finns i en tro på att det ytterst finns en godhet i världen, som ger oss samma trygghet som mamma och pappa gav oss när vi var små. Dessa har en grundläggande mänsklig moral, som begreppsligt och normativt står i kontrast mot deras religion. Men denna motsättning hanterar de genom att inte läsa eller inte bry sig om det våldsamma och inhumana i deras religions texter. De blundar passivt eller aktivt för det, för att kunna ha den frid som de söker.
Kanske man borde kalla dessa för revister, ty de har skapat revor i religionen, där de kan smita ut, för att slippa bekymra sig över sin religions mörka sidor.
Jag är demokratisk socialist, vilket innebär att min högsta princip är demokrati. Men medan jag så mycket tror på demokratin, smiter jag också undan demokratin när det passar mig, ty demokrati kan ibland te sig absurt för mig. Förvisso har vi demokratisk bestämt att maximal hastighet på motorvägarna mellan Malmö och Kristianstad är 110 km/h. Ändock tar jag mig friheten att bryta mot den demokratiska regeln när jag kör på motorvägen mitt i natten, då demokratins väktare, polisen, sannolikt inte mäter min hastighet, varför jag kan köra både 130 och ibland 160 km/h. Min demokratitro har sina revor, där jag vänder mig mot vad demokratin beslutat, för att det passar mig och för att jag anser att hastighetsbegränsningen är orimlig när det inte finns någon annan trafik.
Jag kan fundamentalistiskt uttrycka min tro på demokratin, men i realiteten, i mitt handlande, utnyttjar jag revan i min tro, och bortser från demokratins beslut. Precis som muslimen som utnyttjar sin reva och inte avser bränna mig, trots att islam säger att ateister skall brännas.
Revor har dock ett problem i en principiell värld: Det går inte att principiellt motivera revorna. Det går inte att ha en princip som anger när man kan undvika principer. Det är logiskt omöjligt att ha en princip för att undvika principer, ty den principen måste ju även användas, om det är en princip, på principen om att undvika principer.
Därför står striden mellan fundamentalisterna, t ex de som är fullfjädrade muslimer och de som är fullfjädrade islamkritiker, medan revisterna låter fundamentalisterna hålla på och istället ägnar sig åt att leva sina reviga liv.
Det sorgsna i detta är, emellertid, att det tycks som om det är fundamentalisterna som får makt, och att de får makten av revisterna, ty alla tror på principerna, med skillnaden att fundamentalisten saknar de revor som revisterna har,som gör att de kan undkomma principernas inhumanitet. Kanske makten i sig främjar fundamentalisterna, ty med dem vid makten, blir makten förutsägbar, vilket ger en stabilitet och säkerhet, hur omänsklig den än kan vara, i samhället. Revisterna vid makten skulle bli en osäker makt, eftersom revorna inte kan förutsägas. Ena dagen är en reva öppen. Den andra dagen är det en annan reva som ger livsluft.
Dock, det finns goda undantag. Som demokratisk socialism, som har socialismen som princip, men med demokratin som reva, vilken gör att det aldrig blir som principen säger, men ibland blir det nära och, inte sällan, blir det så långt ifrån principen att de mer dogmatiska socialisterna, som gärna glömmer bort det demokratiska, muttrar.
Kanske även kristendomen har sin reva, det som de kallar kärleken. Den som ytterst kommer fram när äktenskapsbryterskan skall stenas ihjäl, då hon faktiskt och uppenbart brutit mot en mycket viktig princip, given av gud till Moses, det sjätte budet: ”Du skall inte begå äktenskapsbrott” (2 Mos 20:14). Jesus visar på revan när han säger: ”… Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne.” (Joh 8:7)
Men detta innebär inte att föredömet är att inte ha principer, ty då har man inte revor, ty revor definieras just av att det är ett hål, en spricka i en princip, som gör att man kan andas som människa. Principerna finns fortfarande där, ty det är ju de som definierar revan. Men med revan kan man, tillfälligtvis undvika och undkomma principen, men ändock hålla kvar den.
Den 14 juli 2022
Sven-Olof Yrjö Collin
Men jag är lik dem jag kritiserar, de som läser och använder koranens skrift. Jag är lika fundamentalistisk som dem, genom att jag tillmäter texten en närvarande betydelse. Förvisso är många muslimer fredligt och hyggligt folk, men jag hänvisar till att de bär på fröet som finns i islams texter, det våldsamma, antihumana fröet. Det islamistiska hatet och våldet finns alltid som en potentialitet, genom texterna, även bland hyggligt folk.
Men mången religiös kan vara en människa som söker det lugn och den förtröstan som finns i en tro på att det ytterst finns en godhet i världen, som ger oss samma trygghet som mamma och pappa gav oss när vi var små. Dessa har en grundläggande mänsklig moral, som begreppsligt och normativt står i kontrast mot deras religion. Men denna motsättning hanterar de genom att inte läsa eller inte bry sig om det våldsamma och inhumana i deras religions texter. De blundar passivt eller aktivt för det, för att kunna ha den frid som de söker.
Kanske man borde kalla dessa för revister, ty de har skapat revor i religionen, där de kan smita ut, för att slippa bekymra sig över sin religions mörka sidor.
Jag är demokratisk socialist, vilket innebär att min högsta princip är demokrati. Men medan jag så mycket tror på demokratin, smiter jag också undan demokratin när det passar mig, ty demokrati kan ibland te sig absurt för mig. Förvisso har vi demokratisk bestämt att maximal hastighet på motorvägarna mellan Malmö och Kristianstad är 110 km/h. Ändock tar jag mig friheten att bryta mot den demokratiska regeln när jag kör på motorvägen mitt i natten, då demokratins väktare, polisen, sannolikt inte mäter min hastighet, varför jag kan köra både 130 och ibland 160 km/h. Min demokratitro har sina revor, där jag vänder mig mot vad demokratin beslutat, för att det passar mig och för att jag anser att hastighetsbegränsningen är orimlig när det inte finns någon annan trafik.
Jag kan fundamentalistiskt uttrycka min tro på demokratin, men i realiteten, i mitt handlande, utnyttjar jag revan i min tro, och bortser från demokratins beslut. Precis som muslimen som utnyttjar sin reva och inte avser bränna mig, trots att islam säger att ateister skall brännas.
Revor har dock ett problem i en principiell värld: Det går inte att principiellt motivera revorna. Det går inte att ha en princip som anger när man kan undvika principer. Det är logiskt omöjligt att ha en princip för att undvika principer, ty den principen måste ju även användas, om det är en princip, på principen om att undvika principer.
Därför står striden mellan fundamentalisterna, t ex de som är fullfjädrade muslimer och de som är fullfjädrade islamkritiker, medan revisterna låter fundamentalisterna hålla på och istället ägnar sig åt att leva sina reviga liv.
Det sorgsna i detta är, emellertid, att det tycks som om det är fundamentalisterna som får makt, och att de får makten av revisterna, ty alla tror på principerna, med skillnaden att fundamentalisten saknar de revor som revisterna har,som gör att de kan undkomma principernas inhumanitet. Kanske makten i sig främjar fundamentalisterna, ty med dem vid makten, blir makten förutsägbar, vilket ger en stabilitet och säkerhet, hur omänsklig den än kan vara, i samhället. Revisterna vid makten skulle bli en osäker makt, eftersom revorna inte kan förutsägas. Ena dagen är en reva öppen. Den andra dagen är det en annan reva som ger livsluft.
Dock, det finns goda undantag. Som demokratisk socialism, som har socialismen som princip, men med demokratin som reva, vilken gör att det aldrig blir som principen säger, men ibland blir det nära och, inte sällan, blir det så långt ifrån principen att de mer dogmatiska socialisterna, som gärna glömmer bort det demokratiska, muttrar.
Kanske även kristendomen har sin reva, det som de kallar kärleken. Den som ytterst kommer fram när äktenskapsbryterskan skall stenas ihjäl, då hon faktiskt och uppenbart brutit mot en mycket viktig princip, given av gud till Moses, det sjätte budet: ”Du skall inte begå äktenskapsbrott” (2 Mos 20:14). Jesus visar på revan när han säger: ”… Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne.” (Joh 8:7)
Men detta innebär inte att föredömet är att inte ha principer, ty då har man inte revor, ty revor definieras just av att det är ett hål, en spricka i en princip, som gör att man kan andas som människa. Principerna finns fortfarande där, ty det är ju de som definierar revan. Men med revan kan man, tillfälligtvis undvika och undkomma principen, men ändock hålla kvar den.
Den 14 juli 2022
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
