Resande har haft stora problem, dels med köer på flygplatser, speciellt säkerhetskontrollen, dels köer för att få pass. Det sägs att problemet främst varit att verksamheterna inte kunnat öka sin förmåga i den takt som resandet ökat.
Transportstyrelsen ansvarar för tillsynen av flygplatser, vari ingår tillsyn av säkerhetskontroller. Swedavia, ett statligt bolag, äger och driver tio flygplatser i Sverige. De har valt att överföra driften av säkerhetskontrollen till en privat aktör, dvs de upphandlar säkerhetskontrollen. Säkerhetskontrollen på Arlanda sköts operativt av Avarn Security, ett privat företag.
De enorma köer som uppstått under våren och sommaren, har skyllts på att anstormningen av passagerare inte kunnat förutsägas, och att uppskalningen av den nerskalade organisationen, p g a det låga resandet under Corona-pandemin, varit svår att genomföra, främst p g a att säkerhetspersonalen måste säkerhetsgranskas, vilket är en process som tar tid.
Polisen ansvarar för medborgarnas pass. De utför också den operativa delen avseende att ta emot beställningen på pass och uppgifterna, vari ingår fotografering. AB Svenska Pass, ett dotterbolag till Thales, ett franskt bolag, tillverkar alla pass. Det är för mig något oklart, men den främsta orsaken till köer anses vara att Polisen inte haft produktion som stått i paritet med efterfrågan, även om också produktionen av det fysiska passet haft problem.
I bägge fallen har köerna främst uppstått p g a man inte anpassat kapaciteten till efterfrågan. Varför har man inte gjort det?
Med stor säkerhet har man vetat att resandet skulle öka markant efter Corona. När strömmen av resande kom, varför hade man inte kapaciteten, den man visste man skulle behöva?
För det privata företaget borde det vara fråga om en kalkyl, där köer under en tid vägs mot kostnaden för att skala upp verksamheten för tidigt. Optimalt är ju att personalen skalas upp exakt lika mycket och samtidigt som de resande. Nu har de väntat för länge, vilket är rationellt då de därmed sluppit kostnader för en kapacitet som inte utnyttjas. Ty, det privata företaget bär kostnader för outnyttjad kapacitet, medan kostnaden för låg kapacitet bärs av de resande genom köandet och dess effekter. Det privata företaget skyller ifrån sig, med att hänvisa till tid för säkerhetskontrollerna av de anställda. Men, det är ju en given, väl känd förutsättning.
Polisen har kanske inte haft en vinstinriktad kalkyl som gett köerna. Kanske de inte förutsåg anstormningen, då de inte har skäl att förutsäga flödet av sökande. De har kanske haft en för dem anständig överkapacitet, som gjort att små förändringar i sökande inte påverkat köerna, eftersom de har en överkapacitet, vilken de kan ha, bl a för att de inte drivs av skillnaden mellan intäkt och kostnad. När sedan stormen av passökande kommer, förbytts den lilla överkapaciteten, till en stor underkapacitet. Uppskalningen hos Polisen tar tid, då de i första hand inte har korta köer som mål, utan säkerhet i passen.
Köer är, nästan alltid, ett misslyckande, som innebär kostnader, för individer och för samhället, som är onödiga. I de här fallen är det både ett marknadsmisslyckande, då ett privat företag misslyckats att ge service, och ett byråkratimisslyckande, då en byråkrati misslyckats att ge service. Ingen av modellerna för serviceskapande tycks vara bättre än den andre. Det är användningen av modellen som är ett misslyckande. Eftersom det privata företaget leds av en kalkyl, måste kötiden bli en kostnad eller intäkt för det privata företaget. Eftersom den byråkratiska organisationen leds av chefer, måste chefer ges incitament och sanktioner kopplade till kötiden.
De skyldiga till köerna är de som utformat kontrakten, kontraktet med det privata företaget och anställningskontraktet i byråkratin.
Den 15 jul 2022
Sven-Olof Yrjö Collin
Transportstyrelsen ansvarar för tillsynen av flygplatser, vari ingår tillsyn av säkerhetskontroller. Swedavia, ett statligt bolag, äger och driver tio flygplatser i Sverige. De har valt att överföra driften av säkerhetskontrollen till en privat aktör, dvs de upphandlar säkerhetskontrollen. Säkerhetskontrollen på Arlanda sköts operativt av Avarn Security, ett privat företag.
De enorma köer som uppstått under våren och sommaren, har skyllts på att anstormningen av passagerare inte kunnat förutsägas, och att uppskalningen av den nerskalade organisationen, p g a det låga resandet under Corona-pandemin, varit svår att genomföra, främst p g a att säkerhetspersonalen måste säkerhetsgranskas, vilket är en process som tar tid.
Polisen ansvarar för medborgarnas pass. De utför också den operativa delen avseende att ta emot beställningen på pass och uppgifterna, vari ingår fotografering. AB Svenska Pass, ett dotterbolag till Thales, ett franskt bolag, tillverkar alla pass. Det är för mig något oklart, men den främsta orsaken till köer anses vara att Polisen inte haft produktion som stått i paritet med efterfrågan, även om också produktionen av det fysiska passet haft problem.
I bägge fallen har köerna främst uppstått p g a man inte anpassat kapaciteten till efterfrågan. Varför har man inte gjort det?
Med stor säkerhet har man vetat att resandet skulle öka markant efter Corona. När strömmen av resande kom, varför hade man inte kapaciteten, den man visste man skulle behöva?
För det privata företaget borde det vara fråga om en kalkyl, där köer under en tid vägs mot kostnaden för att skala upp verksamheten för tidigt. Optimalt är ju att personalen skalas upp exakt lika mycket och samtidigt som de resande. Nu har de väntat för länge, vilket är rationellt då de därmed sluppit kostnader för en kapacitet som inte utnyttjas. Ty, det privata företaget bär kostnader för outnyttjad kapacitet, medan kostnaden för låg kapacitet bärs av de resande genom köandet och dess effekter. Det privata företaget skyller ifrån sig, med att hänvisa till tid för säkerhetskontrollerna av de anställda. Men, det är ju en given, väl känd förutsättning.
Polisen har kanske inte haft en vinstinriktad kalkyl som gett köerna. Kanske de inte förutsåg anstormningen, då de inte har skäl att förutsäga flödet av sökande. De har kanske haft en för dem anständig överkapacitet, som gjort att små förändringar i sökande inte påverkat köerna, eftersom de har en överkapacitet, vilken de kan ha, bl a för att de inte drivs av skillnaden mellan intäkt och kostnad. När sedan stormen av passökande kommer, förbytts den lilla överkapaciteten, till en stor underkapacitet. Uppskalningen hos Polisen tar tid, då de i första hand inte har korta köer som mål, utan säkerhet i passen.
Köer är, nästan alltid, ett misslyckande, som innebär kostnader, för individer och för samhället, som är onödiga. I de här fallen är det både ett marknadsmisslyckande, då ett privat företag misslyckats att ge service, och ett byråkratimisslyckande, då en byråkrati misslyckats att ge service. Ingen av modellerna för serviceskapande tycks vara bättre än den andre. Det är användningen av modellen som är ett misslyckande. Eftersom det privata företaget leds av en kalkyl, måste kötiden bli en kostnad eller intäkt för det privata företaget. Eftersom den byråkratiska organisationen leds av chefer, måste chefer ges incitament och sanktioner kopplade till kötiden.
De skyldiga till köerna är de som utformat kontrakten, kontraktet med det privata företaget och anställningskontraktet i byråkratin.
Den 15 jul 2022
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
