Chamberlain kom hem till England, i triumf, med en papperslapp, ett kontrakt, där han och Hitler hade undertecknat en överenskommelse. Fred i vår tid, sade han leende. En kort tid senare var Tysklands och sedan Sovjetunionens invasion av Polen ett faktum.
Förhandla aldrig med de aggressiva, ty de är aggressiva av någon anledning, och den försvinner inte genom avtal. Så kan erfarenheten av det Chamberlainska misstaget formuleras.
Israel började 6-dagarskriget 1967 genom att attackera Egypten. Det var, enligt historieskrivningen, ett angrepp som försvar, ty Egypten och Jordanien, m fl arabiska stater, var färdiga att attackera Israel. Oaktat det, intogs landsdelar som Israel sedan dess ockuperat. Trots förhandlingar, påtryckningar och ibland med sanktioner, för att förmå dem att dra sig tillbaka till sin stats gränser, fortsätter deras ockupation.
Turkiet, under Erdogan, invaderade Syrien 2016, med samma försvarsangreppsargument som Israel använde, att ha en säkerhetszon. Invasionen gjordes för att försvara Turkiet mot den kurdiska aggressionen. Idag sägs han överväga ett nytt krig mot kurderna i Syrien.
24 februari 2022 hade Ryssland bestämt sig för att det lågfrekventa och falskskyltade kriget i Östra Ukraina inte uppnådde de mål som regimen i Kreml, med Putin i spetsen, hade satt upp. De invaderade Ukraina, och likt andra aggressiva makter, kallade man kriget för något annat än krig, nu kalladeskriget för ’en speciell militär operation’. Denna invasion hade, likt konflikten med nazityskland, föregåtts av två avtal, Minsk 1 och Minsk 2. De två avtalen varemellertid lika pappriga som Chamberlains avtal.
I dessa fall finns en aggressiv part, med intressen som grund för aggressionen. Omgivningen vill undvika mer omfattande aggressioner, ytterst undvika krig, och försöker skapa ett avtal som tillfredsställer något av den aggressiva partens intresse. Kanske t o m bygger det på en förståelse för den aggressiva partens intresse. Likt förståelsen för Israels, Turkiets och Rysslands behov av en skyddszon.
Men den aggressiva parten har ett intresse som är ytterst starkt, och som inte tillfredsställts. Det kan läggas i vila, eller snarare, likt en tjur, hållas i en bur, under en tid, där det bidar sin tid. Ty det skall släppas ut. Om det tvivlar inte den aggressiva parten, men den ingjuter en tro hos de andra att tjuren, för evigt, är satt i bur. Och de andra, som så gärna vill ha fred, låter sig övertygas, kanske mindre baserat på fakta, utan mer på förhoppningar.
När tjuren släpps loss, invaderas Polen, Israel bebygger sin ockuperade mark, Turkiet planerar en ny invasion av Syrien och Ryssland krigar helt öppet i östra Ukraina.
I Tysklands och Rysslands fall, när de visat sina riktiga ansikten, har den aggressiva parten fått starkt motstånd, i Tysklands fall ett krig, i Rysslands fall sanktioner och materiellt understöd till den ockuperade parten. I Israels och Turkiets fall har undfallenheten mot deras aggressioner fortsatt, varför deras aggressioner fortsätter tämligen ostört.
Skall man av detta dra slutsatsen att det finns blott en reaktion möjlig gentemot en aggressiv part, och det är en starkare aggression mot den? Försöker någon slå dig på truten, vänd inte andra kinden till, försök inte diskutera med den som slår, utan slå med slägga tillbaka, så den som slår får en förstörd hand och därmed inte kan upprepa slaget.
Men nej, försök inte finna en princip för korrekt reaktion. Ty, som du sett av mina exempel, reagera de andra olika, inte beroende på aggressionens art, utan beroende på vem som är den aggressive. Turkiet och Israel låter man till stor del hållas. Medan Tyskland och Ryssland minsann sattes på plats, med krig och sanktioner. Ty, internationell politik handlar inte om principer, utan om maktens intresse. Där är papper blott papper, där man med fördel bara skriver på ena sidan, så att pappret kan användas till något produktivt. T ex som toalettpapper.
Den 28 juli 2022
Sven-Olof Yrjö Collin
Förhandla aldrig med de aggressiva, ty de är aggressiva av någon anledning, och den försvinner inte genom avtal. Så kan erfarenheten av det Chamberlainska misstaget formuleras.
Israel började 6-dagarskriget 1967 genom att attackera Egypten. Det var, enligt historieskrivningen, ett angrepp som försvar, ty Egypten och Jordanien, m fl arabiska stater, var färdiga att attackera Israel. Oaktat det, intogs landsdelar som Israel sedan dess ockuperat. Trots förhandlingar, påtryckningar och ibland med sanktioner, för att förmå dem att dra sig tillbaka till sin stats gränser, fortsätter deras ockupation.
Turkiet, under Erdogan, invaderade Syrien 2016, med samma försvarsangreppsargument som Israel använde, att ha en säkerhetszon. Invasionen gjordes för att försvara Turkiet mot den kurdiska aggressionen. Idag sägs han överväga ett nytt krig mot kurderna i Syrien.
24 februari 2022 hade Ryssland bestämt sig för att det lågfrekventa och falskskyltade kriget i Östra Ukraina inte uppnådde de mål som regimen i Kreml, med Putin i spetsen, hade satt upp. De invaderade Ukraina, och likt andra aggressiva makter, kallade man kriget för något annat än krig, nu kalladeskriget för ’en speciell militär operation’. Denna invasion hade, likt konflikten med nazityskland, föregåtts av två avtal, Minsk 1 och Minsk 2. De två avtalen varemellertid lika pappriga som Chamberlains avtal.
I dessa fall finns en aggressiv part, med intressen som grund för aggressionen. Omgivningen vill undvika mer omfattande aggressioner, ytterst undvika krig, och försöker skapa ett avtal som tillfredsställer något av den aggressiva partens intresse. Kanske t o m bygger det på en förståelse för den aggressiva partens intresse. Likt förståelsen för Israels, Turkiets och Rysslands behov av en skyddszon.
Men den aggressiva parten har ett intresse som är ytterst starkt, och som inte tillfredsställts. Det kan läggas i vila, eller snarare, likt en tjur, hållas i en bur, under en tid, där det bidar sin tid. Ty det skall släppas ut. Om det tvivlar inte den aggressiva parten, men den ingjuter en tro hos de andra att tjuren, för evigt, är satt i bur. Och de andra, som så gärna vill ha fred, låter sig övertygas, kanske mindre baserat på fakta, utan mer på förhoppningar.
När tjuren släpps loss, invaderas Polen, Israel bebygger sin ockuperade mark, Turkiet planerar en ny invasion av Syrien och Ryssland krigar helt öppet i östra Ukraina.
I Tysklands och Rysslands fall, när de visat sina riktiga ansikten, har den aggressiva parten fått starkt motstånd, i Tysklands fall ett krig, i Rysslands fall sanktioner och materiellt understöd till den ockuperade parten. I Israels och Turkiets fall har undfallenheten mot deras aggressioner fortsatt, varför deras aggressioner fortsätter tämligen ostört.
Skall man av detta dra slutsatsen att det finns blott en reaktion möjlig gentemot en aggressiv part, och det är en starkare aggression mot den? Försöker någon slå dig på truten, vänd inte andra kinden till, försök inte diskutera med den som slår, utan slå med slägga tillbaka, så den som slår får en förstörd hand och därmed inte kan upprepa slaget.
Men nej, försök inte finna en princip för korrekt reaktion. Ty, som du sett av mina exempel, reagera de andra olika, inte beroende på aggressionens art, utan beroende på vem som är den aggressive. Turkiet och Israel låter man till stor del hållas. Medan Tyskland och Ryssland minsann sattes på plats, med krig och sanktioner. Ty, internationell politik handlar inte om principer, utan om maktens intresse. Där är papper blott papper, där man med fördel bara skriver på ena sidan, så att pappret kan användas till något produktivt. T ex som toalettpapper.
Den 28 juli 2022
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
