Desmond Tuto är död. Han, som fick uppgiften av Nelson Mandela, att leda Sannings- och Försoningskommissionen i Sydafrika, efter apartheidsystemets fall. Han satte förövarna och offren inför varandra. Han begärde mycket av dem. Att förövarna uppriktigt skulle ta emot förlåtelse, och, inte minst, att offren skulle ge förlåtelse.
Han var kristen, och på det kristna smörgåsbordet serveras både vendettans rätt, öga för öga (t ex 2 Moseboken 21:24), och förlåtelsens rätt (t ex Lukasevangeliet 7:47). Han valde förlåtelsen. Det svåraste, men kanske också det mest kraftfulla, både i effekt och i att visa styrkan hos den förlåtande.
Svagheten och den moraliska kollapsen i vendettan har vi sett, i Nürnbergrättegångarna och i Eichmanns fall. Där spelades Moseboken med full kraft, där den barbariska och primitiva vendettan spelades ut. Liv betalas med liv. Det är den moraliskt svage som genomför sin barbarism.
Tuto hade kunnat driva vendettan. Att alla de som så tjänat på apartheid, och som drivit på apartheid, skulle utsättas för apartheid. De skulle förföljas, degraderas, förödmjukas, under hela deras liv.
Men Tuto valde att se om förövarna kunde inse sin ondska, och därmed be om förlåtelse. Och om offren, inför förövarens insikt och uppriktiga önskan om förlåtelse, kunde förlåta dem.
Offret, som blivit utsatt, har en fordran på förövaren. Förövaren står i skuld till offret. Mosebokens tanke är enkel, skulden regleras genom att förövaren betalar med samma valuta.
Förlåtelsen är den stora generositeten. Det innebär att man upplöser fordran, att man lägger den till marken, och låter den upplösas. Hos förövaren transformeras då skulden till en tacksamhet, att förövaren blir tacksam för att fordran har upplösts, att dennes skuld är upplöst.
Den förlåtande blir befriad, ty den kan agera utan att vara styrd av vendettans tvång.
Förövaren erfar styrkan i offret, som gjort sig fri från vendettans tvång. Och erfar och bär tacksamhetens värme.
Förvisso kan man hävda att förlåtelsen innebär att skulden finns kvar, för evigt, men transformerad till tacksamhet. På så sätt kan man hävda att förlåtelsen ändock innebär en skuld. Men notera skillnaden i skulden. Förövarens skuld består i att den gjort något ont mot offret, vilket är skulden. Förövarens tacksamhetsskuld består i att offret gett förövaren något, och därför står i skuld.
Skulden tycks vara svår att befrias från. Men förlåtelsen innebär att skulden läggs till ro.
Den 30 juli 2022
Sven-Olof Yrjö Collin
Han var kristen, och på det kristna smörgåsbordet serveras både vendettans rätt, öga för öga (t ex 2 Moseboken 21:24), och förlåtelsens rätt (t ex Lukasevangeliet 7:47). Han valde förlåtelsen. Det svåraste, men kanske också det mest kraftfulla, både i effekt och i att visa styrkan hos den förlåtande.
Svagheten och den moraliska kollapsen i vendettan har vi sett, i Nürnbergrättegångarna och i Eichmanns fall. Där spelades Moseboken med full kraft, där den barbariska och primitiva vendettan spelades ut. Liv betalas med liv. Det är den moraliskt svage som genomför sin barbarism.
Tuto hade kunnat driva vendettan. Att alla de som så tjänat på apartheid, och som drivit på apartheid, skulle utsättas för apartheid. De skulle förföljas, degraderas, förödmjukas, under hela deras liv.
Men Tuto valde att se om förövarna kunde inse sin ondska, och därmed be om förlåtelse. Och om offren, inför förövarens insikt och uppriktiga önskan om förlåtelse, kunde förlåta dem.
Offret, som blivit utsatt, har en fordran på förövaren. Förövaren står i skuld till offret. Mosebokens tanke är enkel, skulden regleras genom att förövaren betalar med samma valuta.
Förlåtelsen är den stora generositeten. Det innebär att man upplöser fordran, att man lägger den till marken, och låter den upplösas. Hos förövaren transformeras då skulden till en tacksamhet, att förövaren blir tacksam för att fordran har upplösts, att dennes skuld är upplöst.
Den förlåtande blir befriad, ty den kan agera utan att vara styrd av vendettans tvång.
Förövaren erfar styrkan i offret, som gjort sig fri från vendettans tvång. Och erfar och bär tacksamhetens värme.
Förvisso kan man hävda att förlåtelsen innebär att skulden finns kvar, för evigt, men transformerad till tacksamhet. På så sätt kan man hävda att förlåtelsen ändock innebär en skuld. Men notera skillnaden i skulden. Förövarens skuld består i att den gjort något ont mot offret, vilket är skulden. Förövarens tacksamhetsskuld består i att offret gett förövaren något, och därför står i skuld.
Skulden tycks vara svår att befrias från. Men förlåtelsen innebär att skulden läggs till ro.
Den 30 juli 2022
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
