Vilken är den största ondskan? Konkurrensen är hård. Förintelsen, Holodomor, Mao’s mördande av det kinesiska folket, Nagasaki-bomben, Bartolomeinatten, syndafloden?
Jag har två förslag, som bägge handlar om samma sak, den yttersta ondskan.
Abraham, han som kallas Ibrahim av muslimerna, får en order av Jahve, att till honom offra det han håller kärast, sin son Isak, för att visa sin kärlek och underkastelse till Jahve. Jahve är ju som bekant en mycket avundsjuk och svartsjuk gud, som, när han skall ge människorna bud att leva efter, så utgör de två första att det är han, Jahve, som är gudarnas gud.
Abraham följer Jahves påbud, reder bädden av ris där sonen skall brännas, binder sin son och lägger honom på riset och höjer kniven, för att ränna den i sonens kropp och därvid mörda honom. Då ingriper änglarna och konstaterar att Abraham’s kärlek till guden är större än hans kärlek till sin son. Det är tillräckligt fr Jahve. Varvid Abraham offrar en bagge.
Det är svårt att se en större ondska, än att vilja mörda sin egen son, för att något man håller heligt, Jahve, begär det. Och sonen, denna levande varelse, deltar i sagan enbart som offret. Intet om honom, om hans upplevelser, om hans betydelse, förutom att vara sin faders kärlek och sin faders brännoffer, står att finna.
Någon har hävdat att detta är detsamma som om en far sänder ut sin son i krig, för nationens och frihetens skull. Men nej, det är sannerligen inte detsamma. Fadern sänder ut sonen för en saks skull, inte för att någon annan begär så. Fadern sänder ut sonen i krig, där det förvisso finns hög sannolikhet att dö för saken, men det finns ändock en sannolikhet att överleva, vilket det inte finns när fadern ränner kniven i sonen. Och slutligen, fadern sänder ut sonen för en sak som gagnar många människor, medan Abraham är blott fokuserad på sin egen privata lydnad, dvs en akt, inte för det gemensamma goda, utan en helt och hållen egoistisk akt. En akt av yttersta själviskhet.
Detta offer av sonen finns än mer uttalat i kristendomen, som ju grundar sin existens på att fadern, guden, offrar sin son, när han låter judarna mörda Jesus på korset. Här är prästerna noga med att säga att gudens kärlek till människorna är så stor, att han offrar sin egen son. Här är mördandet fullbordat, ty gud avbryter inte mordet av Jesus, så som han gjorde några tusen år innan. Förvisso är det andra som mördar sonen, men det är inom gudens möjligheter att avbryta mördandet, så som han avbröt Abraham.
Men, bägge dessa ondskefulla historier, som visar den yttersta ondskan, viljan, ja önskan att avrätta sitt barn, rymmer också den stora bluffen.
I Abrahams fall är bluffen uppenbar, genom att Jahve återkallar sitt påbud. Abraham borde ha frågat sig, vad är det för gud som inte kan bestämma sig? Han borde ha frågat sig, kan man lita på en gud som säger en sak och sedan ändrar sig?
I kristendomens fall, är bluffen direkt skrattretande. Jesus begravs i en kammare. Några dagar senare är tom, ty Jesus har återuppstått. Inte fan dog Jesus. Jo, han dog, men han återuppstod. Om man är återuppstånden, då är man inte död. Således, gud offrade sin son två dagar, sedan tog han, precis som Jahve, tillbaka det, och satte i gång sin son igen. Vilken bluff. Och en bluff som utgör grunden i en stor religion, kristendomen.
Tanken är svindlande. Dessa två historier, som rymmer den största ondskan, och som bägge visar på bluff, är grund för tre omfattande religioner, som har många, många anhängare.
Hur kan alla dessa människor vara så dumma i huvudet att de inte inser det jag precis berättat, att deras gud och deras grundare har utfört den mest ondskefulla handling man kan tänka sig, samtidigt som deras gudar har bluffat, likt en krämare på Kiviks marknad?
Den 31 juli 2022
Sven-Olof Yrjö Collin
Jag har två förslag, som bägge handlar om samma sak, den yttersta ondskan.
Abraham, han som kallas Ibrahim av muslimerna, får en order av Jahve, att till honom offra det han håller kärast, sin son Isak, för att visa sin kärlek och underkastelse till Jahve. Jahve är ju som bekant en mycket avundsjuk och svartsjuk gud, som, när han skall ge människorna bud att leva efter, så utgör de två första att det är han, Jahve, som är gudarnas gud.
Abraham följer Jahves påbud, reder bädden av ris där sonen skall brännas, binder sin son och lägger honom på riset och höjer kniven, för att ränna den i sonens kropp och därvid mörda honom. Då ingriper änglarna och konstaterar att Abraham’s kärlek till guden är större än hans kärlek till sin son. Det är tillräckligt fr Jahve. Varvid Abraham offrar en bagge.
Det är svårt att se en större ondska, än att vilja mörda sin egen son, för att något man håller heligt, Jahve, begär det. Och sonen, denna levande varelse, deltar i sagan enbart som offret. Intet om honom, om hans upplevelser, om hans betydelse, förutom att vara sin faders kärlek och sin faders brännoffer, står att finna.
Någon har hävdat att detta är detsamma som om en far sänder ut sin son i krig, för nationens och frihetens skull. Men nej, det är sannerligen inte detsamma. Fadern sänder ut sonen för en saks skull, inte för att någon annan begär så. Fadern sänder ut sonen i krig, där det förvisso finns hög sannolikhet att dö för saken, men det finns ändock en sannolikhet att överleva, vilket det inte finns när fadern ränner kniven i sonen. Och slutligen, fadern sänder ut sonen för en sak som gagnar många människor, medan Abraham är blott fokuserad på sin egen privata lydnad, dvs en akt, inte för det gemensamma goda, utan en helt och hållen egoistisk akt. En akt av yttersta själviskhet.
Detta offer av sonen finns än mer uttalat i kristendomen, som ju grundar sin existens på att fadern, guden, offrar sin son, när han låter judarna mörda Jesus på korset. Här är prästerna noga med att säga att gudens kärlek till människorna är så stor, att han offrar sin egen son. Här är mördandet fullbordat, ty gud avbryter inte mordet av Jesus, så som han gjorde några tusen år innan. Förvisso är det andra som mördar sonen, men det är inom gudens möjligheter att avbryta mördandet, så som han avbröt Abraham.
Men, bägge dessa ondskefulla historier, som visar den yttersta ondskan, viljan, ja önskan att avrätta sitt barn, rymmer också den stora bluffen.
I Abrahams fall är bluffen uppenbar, genom att Jahve återkallar sitt påbud. Abraham borde ha frågat sig, vad är det för gud som inte kan bestämma sig? Han borde ha frågat sig, kan man lita på en gud som säger en sak och sedan ändrar sig?
I kristendomens fall, är bluffen direkt skrattretande. Jesus begravs i en kammare. Några dagar senare är tom, ty Jesus har återuppstått. Inte fan dog Jesus. Jo, han dog, men han återuppstod. Om man är återuppstånden, då är man inte död. Således, gud offrade sin son två dagar, sedan tog han, precis som Jahve, tillbaka det, och satte i gång sin son igen. Vilken bluff. Och en bluff som utgör grunden i en stor religion, kristendomen.
Tanken är svindlande. Dessa två historier, som rymmer den största ondskan, och som bägge visar på bluff, är grund för tre omfattande religioner, som har många, många anhängare.
Hur kan alla dessa människor vara så dumma i huvudet att de inte inser det jag precis berättat, att deras gud och deras grundare har utfört den mest ondskefulla handling man kan tänka sig, samtidigt som deras gudar har bluffat, likt en krämare på Kiviks marknad?
Den 31 juli 2022
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
