Sex personer når samtidigt en dörr. Gruppen består av en äldre mor och hennes man, deras son, med sin hustru, och deras två barn, en son och en dotter. Hur passerar de dörren?
Någon av männen är benägen att hålla upp dörren för de andra, sannolikt sonen till den äldre modern. Först passerar den äldre modern, därefter frun, sedan sannolikt den äldre fadern, och slutligen barnen, där kanske dottern går före sonen.
Det finns en outtalad ordning, där kvinnor går före män, dvs sexism, och äldre går före yngre, dvs ålderism. Bägge ordningar är diskriminerande, vilket ju är själva poängen med ordningarna, att särskilja, välja ut, ge förmåner.
I sexismen och ålderismen finns inget som heter ’människans lika värde’, ty vid dörren har kvinnor högre värde än män, och äldre har högre värde än yngre. Hade normen ’människans lika värde’ rått, hade det varit helt slumpmässigt i vilken ordning människorna passerade dörren.
Däremot borde ingen hålla upp dörren, ty det innebär ju att den som håller upp dörren värderar den andres passerande som högre än sitt eget passerande.
Människans lika värde är en fundamental, och för vår civilisation, mycket viktig norm. Samtidigt är det en norm som inte tål minsta granskning, ty vid ett så enkelt exempel som en grupp som går genom en dörr, rämnar principen och blir ogiltig och löjlig.
Principen om människans lika värde är således inte generell, eftersom den inte alltid tillämpas. Den tycks vara situationsspecifik, i vissa situationer agerar vi mot principen, dvs agerar diskriminerande och i andra situationer agerar vi inte diskriminerande. Men vilken princip gäller för avsteg från principen om människors lika värde? När kan vi agera diskriminerande och när kan vi inte agera diskriminerande?
Feminister borde hävda att kvinnor aldrig får diskrimineras, dvs aldrig ges vare sig fördelar, som att slippa hålla upp en dörr och aldrig få passera dörren först, eller nackdelar, som lägre lön eller sämre arbetsförhållanden. Ändock tycker jag mig kunna notera att striden för feminister främst står till lön och styrelserepresentation, och mindre till artighetskonventioner.
Med exemplet feminister, där man hade kunnat ta andra exempel, kan vi då sluta oss till att ’människans lika värde’ är en norm som används av intressegrupper, för att bevaka sina fördelar och undkomma nackdelar? Är ’människans lika värde’ blott en norm för makten?
Jag hör ekot från Hägerströms värdenihilism och påståendet att värdeomdömen blott är en passande mantel makten tar på sig för att driva sin makt genom förmenta värdeomdömens absoluta giltighet.
Må så vara, men samtidigt gäller att manteln kan användas. Likt dynamit kan manteln användas för att spränga människor i luften, eller för att spränga en tunnel för människorna.
Den 29 juli 2022
Sven-Olof Yrjö Collin
Någon av männen är benägen att hålla upp dörren för de andra, sannolikt sonen till den äldre modern. Först passerar den äldre modern, därefter frun, sedan sannolikt den äldre fadern, och slutligen barnen, där kanske dottern går före sonen.
Det finns en outtalad ordning, där kvinnor går före män, dvs sexism, och äldre går före yngre, dvs ålderism. Bägge ordningar är diskriminerande, vilket ju är själva poängen med ordningarna, att särskilja, välja ut, ge förmåner.
I sexismen och ålderismen finns inget som heter ’människans lika värde’, ty vid dörren har kvinnor högre värde än män, och äldre har högre värde än yngre. Hade normen ’människans lika värde’ rått, hade det varit helt slumpmässigt i vilken ordning människorna passerade dörren.
Däremot borde ingen hålla upp dörren, ty det innebär ju att den som håller upp dörren värderar den andres passerande som högre än sitt eget passerande.
Människans lika värde är en fundamental, och för vår civilisation, mycket viktig norm. Samtidigt är det en norm som inte tål minsta granskning, ty vid ett så enkelt exempel som en grupp som går genom en dörr, rämnar principen och blir ogiltig och löjlig.
Principen om människans lika värde är således inte generell, eftersom den inte alltid tillämpas. Den tycks vara situationsspecifik, i vissa situationer agerar vi mot principen, dvs agerar diskriminerande och i andra situationer agerar vi inte diskriminerande. Men vilken princip gäller för avsteg från principen om människors lika värde? När kan vi agera diskriminerande och när kan vi inte agera diskriminerande?
Feminister borde hävda att kvinnor aldrig får diskrimineras, dvs aldrig ges vare sig fördelar, som att slippa hålla upp en dörr och aldrig få passera dörren först, eller nackdelar, som lägre lön eller sämre arbetsförhållanden. Ändock tycker jag mig kunna notera att striden för feminister främst står till lön och styrelserepresentation, och mindre till artighetskonventioner.
Med exemplet feminister, där man hade kunnat ta andra exempel, kan vi då sluta oss till att ’människans lika värde’ är en norm som används av intressegrupper, för att bevaka sina fördelar och undkomma nackdelar? Är ’människans lika värde’ blott en norm för makten?
Jag hör ekot från Hägerströms värdenihilism och påståendet att värdeomdömen blott är en passande mantel makten tar på sig för att driva sin makt genom förmenta värdeomdömens absoluta giltighet.
Må så vara, men samtidigt gäller att manteln kan användas. Likt dynamit kan manteln användas för att spränga människor i luften, eller för att spränga en tunnel för människorna.
Den 29 juli 2022
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
