För två månader sedan satt jag med en studentgrupp och lärde dem hur man utför multipel regressionsanalys. Vi hade roligt och resultaten var intressanta. Vi började klockan 8 på kvällen och var färdiga strax innan 10, så jag fick skjuta upp min italienska middag.
Hade jag inte gjort det, hade ingen lagt märke till skillnaden. Men jag tror att min insats lett till att studenternas kunskap är högre, deras data är bättre analyserade och presenterade, varför vi har några intressanta kunskaper, och att betyget på deras uppsats blev bättre.
Varför valde jag att ge handledningen, när mitt alternativ var att gå på gatorna i den lilla fina italienska staden Ferrara, och äta mig mätt i goda vänners lag, när min mage var hungrig och min själ hade kunnat frodas med mina själsfränder? Det ser ut som om jag valde arbete framför fritid.
Om det var arbete borde det ha ingått i min arbetsbeskrivning, varför underlåtenhet att utföra handledningen skulle lett till anmärkning från arbetsledningens sida. Eller lett till att min pekuniära belöning minskade. Utförande av lönearbete görs ju för sanktionernas och belöningarnas skull. Du gör ditt lönearbete för att undkomma sanktioner eller för att få en belöning.
Om detta är definitionen på arbete, må jag säga att det inte var arbete jag utförde, ty ingen sanktion hade kunnat tilldelas mig om jag inte hade haft handledningen, och min pekuniära belöning förändrades inte ett skvatt av min kvällsaktivitet.
Var det då fritid, om vi antar att människans liv är uppdelat i två delar, arbete och fritid? Om vi med fritid menar något lustfyllt, så innehöll kvällen förvisso lustfyllda moment, då vi hade väldigt roligt. Men att för tretusende gången gå igenom beta-värdets betydelse är en ganska trist historia och som sådan, knappast fyllt med lust.
Men människan drivs inte bara av egoismen i arbetet eller av fröjden i fritiden. Omsorgen om andra, grundat i människans förmåga till empati, utan egen vinning, är också en drivkraft till handlande. Det är inte de kristnas egoistiska princip, den gyllene regeln: Allt vad du vill att andra skall ge dig, skall du ge dem. Ty omsorg är att ge andra vad de behöver, oaktat dig själv. I sin ytterlighetsform kallas detta kärlek, den vi har i våra intima relationer. Men även om jag fick ett gott tycke för dessa studenter, var det inte en akt av kärlek.
Var min handling ett uttryck för behovet av samhörighet? Alla befinner vi oss i grupper där det finns normer som man måste uppfylla, annars blir man utesluten från gruppen. Att bli utesluten från en grupp man vill tillhöra är bland det värsta en människa kan erfara, ty hon är ett socialt djur, där ensamhet är det värsta tänkbara. Men mitt agerande är inte det nödvändiga agerande i den professionella grupp jag tillhör. Kanske t o m tvärtom, eftersom jag ibland kritiseras för mitt beteende.
Kvar står då den fjärde motivationen vi människor har till agerade, plikten. Jag har själv normen att jag bör bistå med den kunskap jag har till studenter, inom min kapacitets utrymme. Det normen är en oundgänglig del av mitt liv, som jag själv valt, och som jag bär själv, oaktat om det leder till sanktioner eller till belöningar, eller till uteslutning eller inneslutning i mänskliga grupper. Allt det ger jag satan, ty jag gör det jag anser vara rätt. Mitt agerande är jag. Normen är en akt av min frihet, att vara mig själv. Det är, som Kant skulle ha sagt, en plikt. Det yttersta tecknet på att människan är fri.
Det som är jag, innebär att jag inte erfor mitt agerande som ett val i det som kallas att ha balans mellan arbete och fritid. Denna dikotomi var i den situationen meningslös för mig. Min handledning var varken arbete eller fritid. Den var jag.
I en artikel hävdas att många känner en konflikt mellan arbete och fritid, men att det är en balansakt man måste lära sig att klara av. https://www.svd.se/svarare-balansera-arbete-och-fritid. Balans är att kunna hantera de två delarna av livet, arbete och fritid.
Balans är ett förrädiskt begrepp, ty begreppet tvingar in mänsklig verksamhet i två kategorier, arbete och fritid. All mänsklig verksamhet är antingen fritid eller arbete. Det finns inget tredje. Min handledning den kvällen i Ferrara måste vara arbete eller fritid. Inget tredje.
Men det finns ett tredje, där vi realiserar oss som människor. Det kan vara arbete, i meningen att det ingår i vår arbetsbeskrivning som anställd, och det är kringgärdat med sanktioner och belöningar. Men exakt samtidigt utförs det oaktat av dessa belöningar och sanktioner, ty det är något vi utför för att vi väljer det, då det är en oundgänglig del av oss, dvs ett uttryck för vår frihet, och kunde därför klassificeras som fritid, då det karakteriseras av vår frihet. Men det är en verksamhet som undgår dikotomin arbete och fritid, eftersom den innesluter bägge delarna, men utesluter dem därmed också.
Jag vägrar därför tanken på balans, då den förutsätter att jag inte är fri. Men jag är fri. Där, då i Ferrara, med studenterna, var det varken arbete eller fritid. Det var jag.
Öllsjö den 15 juli 2019
Hade jag inte gjort det, hade ingen lagt märke till skillnaden. Men jag tror att min insats lett till att studenternas kunskap är högre, deras data är bättre analyserade och presenterade, varför vi har några intressanta kunskaper, och att betyget på deras uppsats blev bättre.
Varför valde jag att ge handledningen, när mitt alternativ var att gå på gatorna i den lilla fina italienska staden Ferrara, och äta mig mätt i goda vänners lag, när min mage var hungrig och min själ hade kunnat frodas med mina själsfränder? Det ser ut som om jag valde arbete framför fritid.
Om det var arbete borde det ha ingått i min arbetsbeskrivning, varför underlåtenhet att utföra handledningen skulle lett till anmärkning från arbetsledningens sida. Eller lett till att min pekuniära belöning minskade. Utförande av lönearbete görs ju för sanktionernas och belöningarnas skull. Du gör ditt lönearbete för att undkomma sanktioner eller för att få en belöning.
Om detta är definitionen på arbete, må jag säga att det inte var arbete jag utförde, ty ingen sanktion hade kunnat tilldelas mig om jag inte hade haft handledningen, och min pekuniära belöning förändrades inte ett skvatt av min kvällsaktivitet.
Var det då fritid, om vi antar att människans liv är uppdelat i två delar, arbete och fritid? Om vi med fritid menar något lustfyllt, så innehöll kvällen förvisso lustfyllda moment, då vi hade väldigt roligt. Men att för tretusende gången gå igenom beta-värdets betydelse är en ganska trist historia och som sådan, knappast fyllt med lust.
Men människan drivs inte bara av egoismen i arbetet eller av fröjden i fritiden. Omsorgen om andra, grundat i människans förmåga till empati, utan egen vinning, är också en drivkraft till handlande. Det är inte de kristnas egoistiska princip, den gyllene regeln: Allt vad du vill att andra skall ge dig, skall du ge dem. Ty omsorg är att ge andra vad de behöver, oaktat dig själv. I sin ytterlighetsform kallas detta kärlek, den vi har i våra intima relationer. Men även om jag fick ett gott tycke för dessa studenter, var det inte en akt av kärlek.
Var min handling ett uttryck för behovet av samhörighet? Alla befinner vi oss i grupper där det finns normer som man måste uppfylla, annars blir man utesluten från gruppen. Att bli utesluten från en grupp man vill tillhöra är bland det värsta en människa kan erfara, ty hon är ett socialt djur, där ensamhet är det värsta tänkbara. Men mitt agerande är inte det nödvändiga agerande i den professionella grupp jag tillhör. Kanske t o m tvärtom, eftersom jag ibland kritiseras för mitt beteende.
Kvar står då den fjärde motivationen vi människor har till agerade, plikten. Jag har själv normen att jag bör bistå med den kunskap jag har till studenter, inom min kapacitets utrymme. Det normen är en oundgänglig del av mitt liv, som jag själv valt, och som jag bär själv, oaktat om det leder till sanktioner eller till belöningar, eller till uteslutning eller inneslutning i mänskliga grupper. Allt det ger jag satan, ty jag gör det jag anser vara rätt. Mitt agerande är jag. Normen är en akt av min frihet, att vara mig själv. Det är, som Kant skulle ha sagt, en plikt. Det yttersta tecknet på att människan är fri.
Det som är jag, innebär att jag inte erfor mitt agerande som ett val i det som kallas att ha balans mellan arbete och fritid. Denna dikotomi var i den situationen meningslös för mig. Min handledning var varken arbete eller fritid. Den var jag.
I en artikel hävdas att många känner en konflikt mellan arbete och fritid, men att det är en balansakt man måste lära sig att klara av. https://www.svd.se/svarare-balansera-arbete-och-fritid. Balans är att kunna hantera de två delarna av livet, arbete och fritid.
Balans är ett förrädiskt begrepp, ty begreppet tvingar in mänsklig verksamhet i två kategorier, arbete och fritid. All mänsklig verksamhet är antingen fritid eller arbete. Det finns inget tredje. Min handledning den kvällen i Ferrara måste vara arbete eller fritid. Inget tredje.
Men det finns ett tredje, där vi realiserar oss som människor. Det kan vara arbete, i meningen att det ingår i vår arbetsbeskrivning som anställd, och det är kringgärdat med sanktioner och belöningar. Men exakt samtidigt utförs det oaktat av dessa belöningar och sanktioner, ty det är något vi utför för att vi väljer det, då det är en oundgänglig del av oss, dvs ett uttryck för vår frihet, och kunde därför klassificeras som fritid, då det karakteriseras av vår frihet. Men det är en verksamhet som undgår dikotomin arbete och fritid, eftersom den innesluter bägge delarna, men utesluter dem därmed också.
Jag vägrar därför tanken på balans, då den förutsätter att jag inte är fri. Men jag är fri. Där, då i Ferrara, med studenterna, var det varken arbete eller fritid. Det var jag.
Öllsjö den 15 juli 2019
RSS-flöde
