Idag, och några dagar till, skriver jag om mina erfarenheter av akademin, utifrån perspektivet styrning.
2001 lämnade jag Lund efter nästan 20 år på samma institution, och kom jag till högskolan. Där träffade jag TT, som senare uppgav att han hade sett fram emot att vara en av de få disputerade på institutionen, varvid han kunde gå och sparka på en sten och ta det lugnt under många år. Så blev det inte. Vi skapade ett fruktbart samarbete i forskning och utbildning. Därefter anslöt ES, PB och TU, som doktorander. Tillsammans kallad vi oss Engagerade Cluben (EC).
Under några oerhört produktiva och roliga år utvecklade vi forskningsprojekt, skrev artiklar, utvecklade och drev kurser i ämnen som redovisning, strategi, företagsstyrning och revision. Vi träffades ofta på morgonen och gnällde över reviewers som inte förstod, hittade konferenser som kunde ge oss intressanta resor och diskuterade teoriuppslag. Allt inbäddat i vänskapens behag och skratt.
Vi utvecklade ett sätt att driva uppsatsseminarier som först gavs namnet Kristianstadsmodellen (http://svencollin.se/Kristianstad%20model.pdf), som jag håller för trolig var ett avgörande skäl till att Högskolan Kristianstads ämne, Företagsekonomi, gavs det högsta betyget, tillsammans med blott Handelshögskolorna i Stockholm och Jönköping, på kandidatnivå vid den nationella utvärderingen.
En av våra höjdpunkter kom när vi alla, i olika kombinationer, skrev paper som vi fick accepterade på de två största amerikanska konferenserna i ’management’ och redovisning. Vilket år det var, minns jag inte, men då gick konferenserna efter varandra, på samma plats, med några dagars mellanrum, utanför Los Angeles, nära de stora stränderna. Vi åkte alla dit och presenterade och minglade. När konferenserna var över, hyrde vi en bil och på några dagar åkte vi till San Francisco, där några åkte hem, och några fortsatte till Las Vegas. Stolt som en tupp var jag, och är fortfarande, över en forskargrupp som kan prestera forskning som kan presenteras på de tuffaste konferenserna i management och redovisningskonferenser.
Därefter lämnade jag och TT högskolan, för att söka oss till en högskola som satsade på vad som vi då ansåg vara nödvändigt för att upprätthålla en god akademisk utbildning, Civilekonomexamen. Jag hade också en motvilja mot att högskolan, över huvudet på lärarlaget, tvingade på att alla utbildningar skulle ha praktik i utbildningen.
Gruppen fortsatte sitt forskningssamarbete.
Jag och TT sökte oss snart till universitet, då vi upptäckte att vi som professorer på högskolan mest skulle vara kuttersmycken för att erhålla Civilekonomrättigheter, och inte förväntades ta vad som jag uppfattar är professorsansvar. Jag åkte till Linnéuniversitetet och gavs möjlighet att införa en modifierad form av Kristianstadsmodellen för civilekonomernas terminslånga examensarbete. TT lämnade snart sitt första universitet och åkte till Linköpings universitet, där han funnit en konstruktiv fristad för sina och sina kompisars ambitioner.
Jag återvände till Högskolan Kristianstad 2017, då 3/5 av EC fanns där, plus ytterligare några goda lärare, som skulle vara basen för att utveckla en fantastisk utbildning. Ja, när jag tittade på bemanningen, såg jag t o m möjligheter att efter några år ansöka om universitetsstatus för företagsekonomi, dvs ha rätt till doktorsexamen. Ambitionen med Civilekonomexamen hade då försvunnit eftersom den då hade tappat sitt signalvärde som tecken på god utbildning.
Jag försökte nu införa Kristianstadsmodellen i Kristianstad på hela institutionens uppsatsverksamhet. Men Kristianstadsmodellen gick inte att införa. Bland annat bygger modellen på att de som har erfarenhet hjälper dem som inte har erfarenhet. Men ett antal av de utan erfarenhet ansåg att hjälpen var förödmjukande. De var också så mäktiga att de lyckades nollställa min satsning på en god uppsatsverksamhet. Eftersom Kristianstadsmodellen inte gick att införa där den föddes, i Kristianstad, har jag döpt om den till Det engagerade kollegiets modell.
Den 1 juni 2018 var min stora, arbetsintensiva satsning över. Jag blev arbetsbefriad, dvs sparkad med långsamhet.
En blivande doktorand flyttade till JIBS. Kort efteråt lämnade en av de ursprungliga EC-medlemmarna, som hade blivit docent i revision, för att helt ansluta sig till Linköpings Universitet. 25 juni 2019 lämnade den näst siste av EC, som hade blivit docent i företagsstyrning, Kristianstad, och åkte till JIBS. Kvar i Kristianstad av det ursprungliga EC:s finns nu en, som blivit docent i företagsstyrning.
Därmed var det ursprungliga EC sprängt, utspridd på tre universitet, Jönköping, Linköping, och mitt eget, Free University of Scania, och en högskola, den i Kristianstad.
Även om detta är min historieskrivning, så hävdar jag att av en akademisk grupp som etablerades på en lågprestigeskola, blev det under loppet av 18 år, två grupper, som etablerats på prestigeskolor, två professorer och, just nu, tre docenter, samt nytillskott som kämpar på.
Detta är ett fall, mitt och vårt, EC’s, fall, varför givetvis inga generaliserande slutsatser kan dras. Däremot kan några lärdomar dras.
Om dessa vill jag skalda några dagar.
”Skulle jag sörja, vore jag tokot” skaldar Lasse Lucidor. Förvisso sörjer jag att vår grupp EC är splittrad, och att jag är så mycket i periferin att jag idag överväger att lämna akademin.
Samtidigt bär jag glädjen över att andan i EC fortsätter.
Men framför allt, för att jag har fått ha några år i mitt arbetsliv som har varit så oerhört produktiva i forskning, samhällsengagemang och utbildning. Och som varit lyckliga. Man skall inte sörja över svunnen tid, utan glädjas över att ha varit med.
Öllsjö den 30 juli 2019
2001 lämnade jag Lund efter nästan 20 år på samma institution, och kom jag till högskolan. Där träffade jag TT, som senare uppgav att han hade sett fram emot att vara en av de få disputerade på institutionen, varvid han kunde gå och sparka på en sten och ta det lugnt under många år. Så blev det inte. Vi skapade ett fruktbart samarbete i forskning och utbildning. Därefter anslöt ES, PB och TU, som doktorander. Tillsammans kallad vi oss Engagerade Cluben (EC).
Under några oerhört produktiva och roliga år utvecklade vi forskningsprojekt, skrev artiklar, utvecklade och drev kurser i ämnen som redovisning, strategi, företagsstyrning och revision. Vi träffades ofta på morgonen och gnällde över reviewers som inte förstod, hittade konferenser som kunde ge oss intressanta resor och diskuterade teoriuppslag. Allt inbäddat i vänskapens behag och skratt.
Vi utvecklade ett sätt att driva uppsatsseminarier som först gavs namnet Kristianstadsmodellen (http://svencollin.se/Kristianstad%20model.pdf), som jag håller för trolig var ett avgörande skäl till att Högskolan Kristianstads ämne, Företagsekonomi, gavs det högsta betyget, tillsammans med blott Handelshögskolorna i Stockholm och Jönköping, på kandidatnivå vid den nationella utvärderingen.
En av våra höjdpunkter kom när vi alla, i olika kombinationer, skrev paper som vi fick accepterade på de två största amerikanska konferenserna i ’management’ och redovisning. Vilket år det var, minns jag inte, men då gick konferenserna efter varandra, på samma plats, med några dagars mellanrum, utanför Los Angeles, nära de stora stränderna. Vi åkte alla dit och presenterade och minglade. När konferenserna var över, hyrde vi en bil och på några dagar åkte vi till San Francisco, där några åkte hem, och några fortsatte till Las Vegas. Stolt som en tupp var jag, och är fortfarande, över en forskargrupp som kan prestera forskning som kan presenteras på de tuffaste konferenserna i management och redovisningskonferenser.
Därefter lämnade jag och TT högskolan, för att söka oss till en högskola som satsade på vad som vi då ansåg vara nödvändigt för att upprätthålla en god akademisk utbildning, Civilekonomexamen. Jag hade också en motvilja mot att högskolan, över huvudet på lärarlaget, tvingade på att alla utbildningar skulle ha praktik i utbildningen.
Gruppen fortsatte sitt forskningssamarbete.
Jag och TT sökte oss snart till universitet, då vi upptäckte att vi som professorer på högskolan mest skulle vara kuttersmycken för att erhålla Civilekonomrättigheter, och inte förväntades ta vad som jag uppfattar är professorsansvar. Jag åkte till Linnéuniversitetet och gavs möjlighet att införa en modifierad form av Kristianstadsmodellen för civilekonomernas terminslånga examensarbete. TT lämnade snart sitt första universitet och åkte till Linköpings universitet, där han funnit en konstruktiv fristad för sina och sina kompisars ambitioner.
Jag återvände till Högskolan Kristianstad 2017, då 3/5 av EC fanns där, plus ytterligare några goda lärare, som skulle vara basen för att utveckla en fantastisk utbildning. Ja, när jag tittade på bemanningen, såg jag t o m möjligheter att efter några år ansöka om universitetsstatus för företagsekonomi, dvs ha rätt till doktorsexamen. Ambitionen med Civilekonomexamen hade då försvunnit eftersom den då hade tappat sitt signalvärde som tecken på god utbildning.
Jag försökte nu införa Kristianstadsmodellen i Kristianstad på hela institutionens uppsatsverksamhet. Men Kristianstadsmodellen gick inte att införa. Bland annat bygger modellen på att de som har erfarenhet hjälper dem som inte har erfarenhet. Men ett antal av de utan erfarenhet ansåg att hjälpen var förödmjukande. De var också så mäktiga att de lyckades nollställa min satsning på en god uppsatsverksamhet. Eftersom Kristianstadsmodellen inte gick att införa där den föddes, i Kristianstad, har jag döpt om den till Det engagerade kollegiets modell.
Den 1 juni 2018 var min stora, arbetsintensiva satsning över. Jag blev arbetsbefriad, dvs sparkad med långsamhet.
En blivande doktorand flyttade till JIBS. Kort efteråt lämnade en av de ursprungliga EC-medlemmarna, som hade blivit docent i revision, för att helt ansluta sig till Linköpings Universitet. 25 juni 2019 lämnade den näst siste av EC, som hade blivit docent i företagsstyrning, Kristianstad, och åkte till JIBS. Kvar i Kristianstad av det ursprungliga EC:s finns nu en, som blivit docent i företagsstyrning.
Därmed var det ursprungliga EC sprängt, utspridd på tre universitet, Jönköping, Linköping, och mitt eget, Free University of Scania, och en högskola, den i Kristianstad.
Även om detta är min historieskrivning, så hävdar jag att av en akademisk grupp som etablerades på en lågprestigeskola, blev det under loppet av 18 år, två grupper, som etablerats på prestigeskolor, två professorer och, just nu, tre docenter, samt nytillskott som kämpar på.
Detta är ett fall, mitt och vårt, EC’s, fall, varför givetvis inga generaliserande slutsatser kan dras. Däremot kan några lärdomar dras.
Om dessa vill jag skalda några dagar.
”Skulle jag sörja, vore jag tokot” skaldar Lasse Lucidor. Förvisso sörjer jag att vår grupp EC är splittrad, och att jag är så mycket i periferin att jag idag överväger att lämna akademin.
Samtidigt bär jag glädjen över att andan i EC fortsätter.
Men framför allt, för att jag har fått ha några år i mitt arbetsliv som har varit så oerhört produktiva i forskning, samhällsengagemang och utbildning. Och som varit lyckliga. Man skall inte sörja över svunnen tid, utan glädjas över att ha varit med.
Öllsjö den 30 juli 2019
RSS-flöde
