På en god arbetsplats hörs skratten rulla, genom korridorer och i arbetsrum. Man skrattar tillsammans åt företeelser och man skrattar åt varandra. Att skratta tillsammans visar att man har en liknande värdegrund och kan finna företeelser löjliga. Att man kan skratta åt varandra betyder att man inte tar varandra på största allvar och att var och en är så säker i sig själv, att den kan t o m kan uppskatta att bli avslöjad som en löjlig figur.
Skrattet innebär också att man har en kritisk attityd. Blott genom att se genom något, kan man finna källan till skrattet. Därför är skrattet till sin natur kritiskt. Det uppenbarar, det relativiserar. Se bara hur Johan Glans lyckas få oss att förstå det absurda med vårt påskfirande: https://www.youtube.com/watch?v=zYruKFyk1dw
En god arbetsplats utmärks således av en kritisk hållning, med åtföljande skrattsalvor.
En dålig arbetsplats utmärks däremot av allvar och lydnad. Där skrattar man inte, eftersom det kan antyda att man inte underordnar sig. Där råder allvaret, där A är A, eftersom det är bestämt så av de sk cheferna. Kritiken, skrattets grund, är förbjuden. Alla antydningar till ställningstaganden som avviker från de sk chefernas är förbjudna.:
”Du har inte heller rätt att avkräva några ställningstaganden från enskilda medarbetare. Därmed ska programpunkten strykas.“
Lydnad inte bara premieras, utan är förutsättning. Man hävdar en sorts tradition på svensk arbetsmarknad, att man är lojal mot sin arbetsgivare I en sådan organisation är det ett problem med: ”…misstänksamhet mot hierarkier och begränsad uppskattning för förmågor som att följa eller underordna sig.”
Den som lyder, aktar sig för att skämta. Den som lyder, skrattar inte. Ty skrattet hotar den som skall åtlydas. I korridorerna och i kontorsrummen hörs möjligen ett halvtyst mummel. Men även det kan vara farligt, så det dör snart bort. Tyst ligger korridoren. Och snabbt avlägsnas tavlor på de kritiska, de skämtande, de skrattande.
Det följsamma allvaret råder.
Allvar förknippas ofta med seriös. Men den allvarliga följsamheten är inte seriös. Den kritiska hållningen, den som uppenbarar, den som visar oss hur världen kan tolkas och ses, är den som är seriös. Det goda skämtet är därför mer seriöst ån det följsamma allvaret.
En gång fick jag en i mina ögon märklig synpunkt på min handledning. En person hade hört hur jag och studenterna skrattade på mitt arbetsrum under en handledning. Han frågade vad vi pysslade med, om vi kastade bort vår tid med att bara ha roligt, istället för att ha handledning. Jag svarade att vi hade rolig handledning, och att jag trodde att studenterna lärde sig mer på en handledning där människor skrattar, än där vi är allvarliga som gråstenar. Jag avslutade mitt försvarstal med att hävda att en handledning där handledare och studenter inte skrattar, är inte seriös.
Öllsjö den 24 juli 2019
Skrattet innebär också att man har en kritisk attityd. Blott genom att se genom något, kan man finna källan till skrattet. Därför är skrattet till sin natur kritiskt. Det uppenbarar, det relativiserar. Se bara hur Johan Glans lyckas få oss att förstå det absurda med vårt påskfirande: https://www.youtube.com/watch?v=zYruKFyk1dw
En god arbetsplats utmärks således av en kritisk hållning, med åtföljande skrattsalvor.
En dålig arbetsplats utmärks däremot av allvar och lydnad. Där skrattar man inte, eftersom det kan antyda att man inte underordnar sig. Där råder allvaret, där A är A, eftersom det är bestämt så av de sk cheferna. Kritiken, skrattets grund, är förbjuden. Alla antydningar till ställningstaganden som avviker från de sk chefernas är förbjudna.:
”Du har inte heller rätt att avkräva några ställningstaganden från enskilda medarbetare. Därmed ska programpunkten strykas.“
Lydnad inte bara premieras, utan är förutsättning. Man hävdar en sorts tradition på svensk arbetsmarknad, att man är lojal mot sin arbetsgivare I en sådan organisation är det ett problem med: ”…misstänksamhet mot hierarkier och begränsad uppskattning för förmågor som att följa eller underordna sig.”
Den som lyder, aktar sig för att skämta. Den som lyder, skrattar inte. Ty skrattet hotar den som skall åtlydas. I korridorerna och i kontorsrummen hörs möjligen ett halvtyst mummel. Men även det kan vara farligt, så det dör snart bort. Tyst ligger korridoren. Och snabbt avlägsnas tavlor på de kritiska, de skämtande, de skrattande.
Det följsamma allvaret råder.
Allvar förknippas ofta med seriös. Men den allvarliga följsamheten är inte seriös. Den kritiska hållningen, den som uppenbarar, den som visar oss hur världen kan tolkas och ses, är den som är seriös. Det goda skämtet är därför mer seriöst ån det följsamma allvaret.
En gång fick jag en i mina ögon märklig synpunkt på min handledning. En person hade hört hur jag och studenterna skrattade på mitt arbetsrum under en handledning. Han frågade vad vi pysslade med, om vi kastade bort vår tid med att bara ha roligt, istället för att ha handledning. Jag svarade att vi hade rolig handledning, och att jag trodde att studenterna lärde sig mer på en handledning där människor skrattar, än där vi är allvarliga som gråstenar. Jag avslutade mitt försvarstal med att hävda att en handledning där handledare och studenter inte skrattar, är inte seriös.
Öllsjö den 24 juli 2019
RSS-flöde
