Arbetsköparna, både de privata och de offentliga, vill ha ökat inflytande över högskolorna, för att styra deras utbildningar så att de får den utbildade personal de önskar.
https://www.svd.se/utan-ratt-kompetens-stannar-sverige
Man kan syrligt invända att arbetsköparna redan idag har ett oerhört inflytande över utbildningarna genom att stimulera studenter att välja de utbildningar som ger överlägset bästa arbetsvillkor och löner. De offentliga arbetsköparna kan knappast slå sig för bröstet när det gäller lärarförsörjningen. Högskolorna ställer upp med många utbildningsplatser, som inte fylls, eller som fylls med studenter som har sämre resultat på högskoleprovet än slumpen. En eventuell lärarbrist kan onekligen lastas på kommunerna, som inte ger unga människor en stark vilja att bli lärare.
Blotta tanken, som redan idag är realiserad, att arbetsköpare skall ha plats i högskolestyrelser, där man fattar beslut om den akademiska kunskapens skapande och spridning, är befängd. Självfallet skall utbildningar och forskning som befinner sig nära dagens verksamhet ha kontakt med denna. Men den kontakten sköts genom forskningen och genom t ex rådgivande organ på högskolor.
Men att den tanken är både befängd och realiserad, visar på ett samtidighetsproblem.
Tanken är befängd då den innebär ett tydligt hot mot de akademiska friheterna. Att tanken är realiserad beror på att högskolorna, förutom de uppgifter de har, t ex enligt högskolelagen, också har just det som debattförfattarna anför, ett kompetensförsörjningskrav. Högskolor skall utbilda väg och vatten-ingenjörer, ty vi har vägar som kräver deras kompetens. Högskolor skall utbilda läkare, ty vi behöver läkare.
Samtidighetsproblemet är att högskolorna samtidigt skall klara att skapa kunskap för framtiden, men också lära ut kunskap för idag.
Ett enkelt sätt att hantera samtidighetsproblemet är att ta bort samtidigheten. Låt universitet vara akademier, med akademisk frihet och kollegial styrning, med samhällsintressen, som t ex arbetsköparorganisationer, i rådgivande organ. Låt högskolor vara yrkeshögskolor, utan akademisk frihet, med tydlig styrning från samhällsintressen, dvs företrädare för t ex frivilligorganisationer, staten och arbetsköpare i styrelsen. Kunskapsförsörjningskravet sätts på universiteten medan kompetensförsörjningskravet läggs på högskolorna.
Betydligt svårare är det att hantera samtidighetsproblemet i samma organisation. Högskolan Kristianstad vill att FN:s hållbarhetsmål skall genomsyra ekonomutbildningen. I opposition mot den ambitionen skrev jag i en artikel:” Inte Kungen, Statsministern, Ärkebiskopen och Rektor tillsammans kan ge minsta direktiv till en akademisk lärare, så länge den står stadigt på den akademiska värdegrunden.” (http://www.kristianstadsbladet.se/debatt/ekonomutbildningarna-vid-hogskolan-kristianstad-ar-akademiska-utbildningar/). Artikeln publicerades 26 februari 2018. 1 juni 2018 var jag arbetsbefriad från högskolan genom ett rektorsbeslut. Det är ett sätt att hantera samtidighetsproblemet.
Samma högskola har etablerat forskningsplattformar inom hälsa, lärande och verksamhetsutveckling, där forskningsprojekt skall skapas med lika deltagande från högskolans lärare och omgivande samhälle, med krav att forskningen skall finansieras lika mellan deltagarna, och resultaten skall ha betydelse för bägge aktörer, dvs vara både vetenskapliga relevanta och praktiskt relevanta. Medan plattformen för hälsa tycks vara ganska framgångsrik, väntar vi fortfarande på tecken att de andra plattformarna skall lyckas. Det är ett annat sätt att hantera samtidighetens problem.
Debattörernas förslag, med stark styrning från kompetensintresset, är dock ett oacceptabelt sätt att hantera samtidighetsproblemet, eftersom det underordnar kunskapen relativt kompetensen. Vi akademiker tror på den akademiska friheten, ty den möjliggör att vi kan famla i den dimma som är framtiden, men med lite tur och lite skicklighet, kan vi skapa kunskap som imorgon blir en oundgänglig del av kompetensen.
Öllsjö den 19 juli 2019
https://www.svd.se/utan-ratt-kompetens-stannar-sverige
Man kan syrligt invända att arbetsköparna redan idag har ett oerhört inflytande över utbildningarna genom att stimulera studenter att välja de utbildningar som ger överlägset bästa arbetsvillkor och löner. De offentliga arbetsköparna kan knappast slå sig för bröstet när det gäller lärarförsörjningen. Högskolorna ställer upp med många utbildningsplatser, som inte fylls, eller som fylls med studenter som har sämre resultat på högskoleprovet än slumpen. En eventuell lärarbrist kan onekligen lastas på kommunerna, som inte ger unga människor en stark vilja att bli lärare.
Blotta tanken, som redan idag är realiserad, att arbetsköpare skall ha plats i högskolestyrelser, där man fattar beslut om den akademiska kunskapens skapande och spridning, är befängd. Självfallet skall utbildningar och forskning som befinner sig nära dagens verksamhet ha kontakt med denna. Men den kontakten sköts genom forskningen och genom t ex rådgivande organ på högskolor.
Men att den tanken är både befängd och realiserad, visar på ett samtidighetsproblem.
Tanken är befängd då den innebär ett tydligt hot mot de akademiska friheterna. Att tanken är realiserad beror på att högskolorna, förutom de uppgifter de har, t ex enligt högskolelagen, också har just det som debattförfattarna anför, ett kompetensförsörjningskrav. Högskolor skall utbilda väg och vatten-ingenjörer, ty vi har vägar som kräver deras kompetens. Högskolor skall utbilda läkare, ty vi behöver läkare.
Samtidighetsproblemet är att högskolorna samtidigt skall klara att skapa kunskap för framtiden, men också lära ut kunskap för idag.
Ett enkelt sätt att hantera samtidighetsproblemet är att ta bort samtidigheten. Låt universitet vara akademier, med akademisk frihet och kollegial styrning, med samhällsintressen, som t ex arbetsköparorganisationer, i rådgivande organ. Låt högskolor vara yrkeshögskolor, utan akademisk frihet, med tydlig styrning från samhällsintressen, dvs företrädare för t ex frivilligorganisationer, staten och arbetsköpare i styrelsen. Kunskapsförsörjningskravet sätts på universiteten medan kompetensförsörjningskravet läggs på högskolorna.
Betydligt svårare är det att hantera samtidighetsproblemet i samma organisation. Högskolan Kristianstad vill att FN:s hållbarhetsmål skall genomsyra ekonomutbildningen. I opposition mot den ambitionen skrev jag i en artikel:” Inte Kungen, Statsministern, Ärkebiskopen och Rektor tillsammans kan ge minsta direktiv till en akademisk lärare, så länge den står stadigt på den akademiska värdegrunden.” (http://www.kristianstadsbladet.se/debatt/ekonomutbildningarna-vid-hogskolan-kristianstad-ar-akademiska-utbildningar/). Artikeln publicerades 26 februari 2018. 1 juni 2018 var jag arbetsbefriad från högskolan genom ett rektorsbeslut. Det är ett sätt att hantera samtidighetsproblemet.
Samma högskola har etablerat forskningsplattformar inom hälsa, lärande och verksamhetsutveckling, där forskningsprojekt skall skapas med lika deltagande från högskolans lärare och omgivande samhälle, med krav att forskningen skall finansieras lika mellan deltagarna, och resultaten skall ha betydelse för bägge aktörer, dvs vara både vetenskapliga relevanta och praktiskt relevanta. Medan plattformen för hälsa tycks vara ganska framgångsrik, väntar vi fortfarande på tecken att de andra plattformarna skall lyckas. Det är ett annat sätt att hantera samtidighetens problem.
Debattörernas förslag, med stark styrning från kompetensintresset, är dock ett oacceptabelt sätt att hantera samtidighetsproblemet, eftersom det underordnar kunskapen relativt kompetensen. Vi akademiker tror på den akademiska friheten, ty den möjliggör att vi kan famla i den dimma som är framtiden, men med lite tur och lite skicklighet, kan vi skapa kunskap som imorgon blir en oundgänglig del av kompetensen.
Öllsjö den 19 juli 2019
RSS-flöde
