​Religionens plats i ett civiliserat samhälle är hemma. Egentligen borde ett civiliserat samhälle kännetecknas av ett stöd av Förnuftet, och ett bekämpande av vidskeplighet och totalitära ideologier vars historia bara är kantat av misär och förtryck.

Men idag ser vi hur religionerna tar ökad plats, pådrivet av den aggressiva ideologin, islam. Det profana svenska samhället, som var på väg att etablera sig genom att kristendomen trycktes undan från skola och samhälle, backar nu tillbaka och böjer sig för islamisternas krav på separata badtider och vidskepligt slaktat kött, sk halal.

Islam ökar sin penetration i samhället. De kristna är inte dummare än att de utnyttjar denna strömning, och hänger på och etablerar samarbete med islamisterna. De kallar det kärlek och tolerans, men är lika mycket, om inte mer, drivet av att de ser möjligheten att återfå sin tidigare dominans.

Den aggressiva religiösa hållningen mot det fria profana samhället, yttrar sig i att de vidskepliga kräver rätten att utöva sina vidskepligheter på arbetstid. Lokaltidningen Kristianstadsbladet rapporterade något sådant befängt som att en kommun, Bromölla, har beslutat att man inte får be på sin arbetstid. 
http://www.kristianstadsbladet.se/bromolla/kommunbeslut-ingen-far-be-pa-arbetstid/

Så stark är religionens penetration i det forna socialdemokratiskt karakteriserade samhället, att man måste besluta att man skall arbeta på sin arbetstid. Så starkt är dess penetration att det parti, som tidigare hyllade arbetets värde, socialdemokraterna, som hävdade att arbete är en del i de medborgerliga rättigheterna, idag inte står bakom tanken att man skall arbeta på sin arbetstid.

Spåren av det tidigare så frihetliga partiets inflytande finns dock kvar. Skolor får inte innehålla konfessionella drag. Man får inte propagera för någon ideologi, annat än demokrati, i skolan. Därför får man inte ha konfessionella inslag i t ex skolavslutningar. Tidigare har de kristna accepterat det, och låtit skolorna komma till kyrkan och där sjunga Den sommartid nu kommer.

Men idag, när skolor hävdar lagen, att inga konfessionella inslag får förekomma, känner sig de kristna kyrkorna så starka att de hävdar att antingen skall prästen få föreläsa sin tro, eller så upplåter de inte byggnaden.   
https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/pL928V/kyrkan-ar-inte-en-bygdegard

Det som onekligen var tidigare, att kyrkobyggnaden var en byggnad för bygden, gäller inte längre. Nu känner de sig så starka att de skall propagera för sin religion i sin kyrka.

I Kristianstad visar de kristna sin styrka genom att stängsla in sin byggnad. Heliga Trefaldighetskyrkan, byggd av en dansk kung för att hysa en förväntad stor befolkning i Kristianstad, hade tidigare en öppen tomt, där Kristianstadsborna kunde gena från järnvägsstationen till det stora torget. Kyrkans plats var en öppen plats i staden.

Men idag skall kyrkan hägna in sin tomt med ett stängsel. Den skall vara en distinkt, speciell plats, där man får gå in och ut genom den kyrkliga platsen. Inget genande över den heliga platsen. De gör en iskall kalkyl att de inte förlorar stöd och relevans i samhället genom att låta folk gå över dess jord. De känner sig så starka att de inte skall behöva upplåta sin plats till det profana ilandet. De tror inte att de, genom att avgränsa sig, skall förlora sin legitimitet i samhället.

Låt oss alla bevisa att de har fel. Låt oss alla stå bakom det demokratiska, frihetliga profana samhället. Visa religionen ryggen. Ta avstånd från dessa brännare av vetenskapsmän och kvinnor.  

​Öllsjö den  10 juli 2019

​Varför var den amerikanske fabriksarbetaren mer produktiv än den sovjetiske? Förvisso kan en stor del förklaras teknologi, men om vi bara ser på individerna, vad förklarar skillnaden? Man brukar framhäva att man belönar de duktiga i kapitalismens värld. Jovisst, men man belönade också de duktiga i den sovjetiska världen. Arbetaren fick social uppskattning, t ex genom att utses till månadens arbetare. Arbetaren fick, om inte pekuniära, så i alla fall belöningar som motsvarade avsevärda belopp, t ex semesterresor till Odessa och dess fantastiska bad.

Jag har en möjlig förklaring i att de kapitalistiska företagen både belönar de duktiga, men samtidigt inte har fördragsamhet med låga prestationer. Om man drar benen efter sig får man först veta det, sedan känna av det i form av olika sanktioner, och slutligen, omplacering eller avsked.

En avgörande skillnad mellan kapitalistiska och kommunistiska organisationer kan således bestå i, inte hur man belönar de goda arbetarna, utan hur man behandlar de dåliga arbetarna. Fördragsamhet med svaga prestationer ger en tolerans för svaga prestationer och kan t o m dra ner andras prestationer, eftersom det inom vissa gränser, inte lönar sig på något sätt att vara presterande.

I akademin har jag erfarit agerande som förmodligen förklarar en del i att svensk akademi är så dålig, relativt de resurser som satsas på akademin och relativt de möjligheter den har. De främsta belönas förvisso med högre lön och mer frihet. De uppmärksammas också, men långt från att utses till månadens arbetare. Somliga högpresterande kan t o m dra på sig kritik.   

Men den främsta anledningen till den låga produktiviteten kan komma från en fördragsamhet med den dåliga prestationen. Jag var ansvarig på en kurs, där jag noterade att en del lärare inte ens kunde uppnå de lärandemål som studenterna skulle uppnå på kursen. Jag, tillsammans med min amanuens, föreslog en vidareutbildning av lärarna. Vi föreslog således en åtgärd som skulle förbättra kursens prestation genom att lärarna blev bättre.

Reaktionen blev inte den som tjuren Ferdinand fick erfara när han löpte amok inför de som rekryterade tjurar till tjurfäktningsarenan i Madrid. https://www.youtube.com/watch?v=1jRtPKbybdE

Reaktionen blev istället att jag blev ombedd att dela ansvaret på kursen med en annan person. Mitt förslag väckte irritation och några kände sig t o m kränkta. Det var de lägst presterande som satte standarden på kursen och som t o m kunde avgöra hur ansvaret av kursen såg ut.

Detta skedde på Högskolan Kristianstad. Något senare blev jag arbetsbefriad. En docent i revision, en av de få i Sverige, som hade varit ansvarig för att utveckla den verksamhetsförlagda utbildningen på ett innovativt och akademiskt helt acceptabelt sätt, sade några månader senare upp sig. I dagarna har en annan docent lämnat högskolan. Den ena åkte till Linköpings Universitet, den andre till Jönköpings Universitet. Dessa två, för att då undanta mig och en därmed en självbedömning, är högpresterande akademiker. De lämnar inte p g a att kraven på dem var för högt ställda.

Min tro, vilken gärna för mig får bevisas vara felaktig, är att denna fördragsamhet med låg prestation leder till en lågt presterande institution, och därmed lågt presterande utbildning och forskning.

Öllsjö den 9 juli 2019  

​Jag har hävdat att aktivism på universitet och högskolor förekommer mer på svaga än starka akademier. Jag har visat upp hur Linnéuniversitetet ägnar sig åt politisk aktivism, trots att den borde vara en vetenskaplig akademi. Jag har visat på Högskolan Kristianstad, som inte vill lära studenter att tänka, utan vad man skall tänka, i detta fall, att studenterna skall tänka FN:s hållbarhetsmål. Universitet som politisk aktör. Högskola som indoktrineringsanstalt. Bägge ockuperade av politruker som för ut sina världsideal.

Svaga akademiska miljöer blir lätt exploaterade av anti-akademiska politiska aktörer, är min hypotes. Här kommer nästa datapunkt som stöder hypotesen.
https://www.sydsvenskan.se/2019-07-04/malmos-nya-polisutbildning-ska-ga-i-prideparaden? 

Malmö högskola, numer titulerat universitet, har låtit en ny utbildning, polisutbildningen, ockuperas av aktivister.

Det är gott och väl att polisen skall utbildas i sitt görande, att kunna utreda olika typer av brott. Det krävs onekligen en djup kunskap om samhälle, för att kunna se grunder för människors agerande. Och ett gott agerande för att skapa det förtroende som gör att brott kommer fram i dagen. Idag har vi sk hedersbrott, som till sin natur är svåra att upptäcka då de som utsätts kanske inte ens vet om att de utsätts för brott. Det är bl a polisens sak, men även skolans, att lära medborgarna vad som är rätt och fel.

Men att just en typ av brott lyfts fram i den länkade artikeln, antyder den politiska aktivismen. När sedan slutklämmen kommer, att Polisutbildningen skall delta i politiska manifestationer, Pridedemonstrationen, visas det korrekta i min hypotes. Malmö högskola, numer titulerat universitet, skall således bedriva en polisutbildning med politiska förtecken, och med politiska uttryck.

Jag tycker det är märkligt att Malmö högskola, numer titulerat universitet, skulle vara en akademiskt svag anstalt. Den befinner sig mitt emellan två stora, välrenommerade universitet, det i Köpenhamn och det i Lund, varför det borde ha förmåga att dra till sig ganska dugliga akademiker. De mest dugliga stannar givetvis på universiteten, men de näst under skulle förväntas konkurrera om en plats i Malmö.

Men detta till trots har Malmö inte funnit någon starkare akademiker än den som kallas föreståndare och som skrivit den länkade marknadsföringsartikeln, Caroline Mellgren. Hon är, enligt hemsidorna, doktor i medicinsk vetenskap och docent i kriminologi. Enligt sökverktyget Publish and Perish, som undersöker hur många publikationer och hur många citeringar en person har, dvs en viktig indikator på vilken styrka personen har i vetenskapssamhället, har hon 154 citeringar. Det är ett oerhört, ja, anmärkningsvärt svagt utfall för en forskare, och än mer för någon som leder en utbildning. Således, en svag akademisk förankring på utbildningens ledarsida.

Jag hävdar således att uttrycken i debattartikeln kommer av att Malmö högskola, numer titulerat universitet, är en svag akademi och leds av svaga akademiker.

Jag hoppas att de i Malmö utbildade poliserna får ett speciellt tecken att bära, t ex MU, Malmö Universitet, så att vi som kanske möter en polis i framtiden vet att framför mig har jag en polis som indoktrinerats i vad man skall tänka, och inte getts en akademisk utbildning, hur man kan tänka.

Men den mer korrekta och seriösa slutsatsen är att sådan utbildning inte skall vara förment akademisk, eftersom den inte är det. Separera akademisk utbildning från yrkesutbildning. Men inte ens yrkesutbildning borde vara politiskt impregnerad. När en utbildning deltar i politiska demonstrationer, då är det en indoktrinering och inte utbildning.

Öllsjö den 8 juli 2019

​Människan är född med den sagolika förmågan att tänka det perfekta.

Hon har gett det olika namn: gud, demokrati, medmänsklighet, utopia,

Människan är född med den sagolika förmågan att ha hopp.

Hon bär hoppet från morgon till kväll. Hon känner regnet, men hoppas på solen. Det finns alltid där, det som snart kommer, det som kommer att bli, det där borta, i den hägrande framtiden.

Tillsammans gör det perfekta och hoppet människan till en varelse som kan leva i en tillvaro som inte finns, det perfekta som snart skall komma.

Hon kan se att världen inte är perfekt, men hon kan se hur den skulle kunna vara. Perfekt.
Sedan lägger hon till hoppet, att det perfekta kan bli till.

Detta hade väl varit gott och väl. Om det inte hade varit för det tredje sagolika människan har, Viljan.

Människan har en vilja, den som bär hoppet till det perfekta. Den som realiserar det perfekta.

Men när människan använder sin vilja, uppstår motståndet. Naturen står emot. Andra människor har andra viljor och andra har hoppet till ett annat Perfekt.

Somliga är skickligare i att använda sin vilja, somliga har mer resurser, mer makt.

Först bryts möjligheten till viljan. Att hoppet inte kan bäras av viljan, ty viljans möjlighet förhindras. Människan blir arbetsbefriad.

Sedan bryts hoppet, att det kanske inte är möjligt att nå det perfekta. Det är en dröm utan möjligheter.

Sedan bryts det perfekta. När inte ens hoppet kan nära det perfekta, då kanske det perfekta inte är perfekt. Det slutar vara en dröm. Det finns inte. Inte ens som en dröm.

När viljan slocknat, när hoppet har falnat och det perfekta förflyktigats, då har den sagolika människan blivit ett överlevande djur.

Djur kan inte sjunga.

Därför är sången det yttersta, sista tecknet på att det finns en sagolik människa, även om viljan är bruten, hoppet fördrivet och det perfekta har förmultnat.
https://www.youtube.com/watch?v=hC3EszN3Uuo

​Öllsjö den 7 juli 2019

​Vi socialdemokrater säger som vår partiordförande och som regeringens utrikesminister: Vi kommer aldrig att kritisera nazism. https://www.youtube.com/watch?v=OhJobJ095JI

Vi har den största respekt för nazism.

Vi vet och vi beklagar, och vi vänder oss med skärpa mot de hårda och orättvisa angrepp som nazismen blivit utsatt för.

I sin illvillighet mot nazism hänvisar man till den nazism som etablerades i Tyskland på 30- och 40-talet. Men det är en illasinnad kritik. Det som hävdades vara nazism då, var ett groteskt agerande som falskeligen angavs vara under nazismens flagga. Det är som om man skulle likställa ISIS med islam, eller Ku Klux Klan med kristendomen, eller Begins mördarband Irgun med judendomen.

Det är en orättvis och oriktig slutsats, byggd på tillfälligheter och vansinne. Det agerande som etablerades i Tyskland, flaggades falskeligen som nazism, men var en perverterad form av nazism. Den fredens ideologi som är nazism, blev förvanskad av Hitler och hans anhang.

Se till likheterna med islam, där islam började med den vidrige muhammed, en pedofil och krigshetsare. Men efter honom har islam, på många ställen, visat sig vara fredens religion. islam, precis som nazismen, fick en dålig start genom några vidriga individer, som illa förstod djupet av den fredliga ideologin.

Det orättfärdiga är att, medan islam fått många tillfällen av visa sitt rätta ansikte, sitt ansikte av att vara fredens religion, har nazismen inte fått ytterligare tillfällen att visa sitt rätta ansikte, att den är en fredens ideologi. 

Vi socialdemokrater kan inte och vill inte kritisera nazism, ty den fredens ideologi har blott fått en chans. Vi är beredda att ge den fler chanser, och på så sätt få visa att den är en fredens ideologi.

Därför kan vi aldrig tänka oss att kritisera nazism.

​Krakow den 6 juli 2019 

​Invandrande män bär en mindervärdig kultur där de har föreställningar om kvinnor, som antingen instängda suggor i hemmet, eller som fritt vandrande skökor på gatorna. Därför är de mer benägna att begå våldtäkt ute i samhället.

Detta är bilden de främlingskritiska målar upp. Men för en sådan bild krävs fakta. Till det har de statistik. De tycks få stöd för sitt påstående. I Sydsvenskan redovisar en forskare aktuell statistik om våldtäkt. Hon visar att män med invandrarbakgrund är överrepresenterade i våldtäktsanklagelser.

Men hon har material till de främlingsvänliga också, ty hon kan visa att deras överrepresentation har minskat. Om den minskat, betyder det då att de börjar anpassa sig till våra normer? De främlingsvänliga, som ofta är positiva till mångkultur, borde inte acceptera det som förklaring, ty det är ju att medge att de främlingsfientliga hade rätt, att de bar en usel kultur, och att de nu assimileras till den mer utvecklade kulturen.

Hon redovisar sedan att överfallsvåldtäkterna ute i samhället har gått ner. Det kan förefalla som dåliga nyheter för de främlingsfientliga, eftersom det antyder att gatorna har blivit säkrare.

Men man skall då minnas att vi inte vet hur ofta förekommande våldtäkter är, ty vi vet blott de som är anmälda. De främlingsvänliga försökte tidigare förklara en ökad mängd våldtäkter med att anmälningsbenägenheten har ökat. Men i brist på kunskap om anmälningsbenägenhet, är det blott en spekulation. Men det är en bra spekulation, eftersom det pekar på problemet med statistiken. Hur verklig är siffrorna? Uttrycker de benägenhet eller uttrycker de faktiska händelser på ett trovärdigt sätt?

Tänk nu på statistiken som visar på längre antal överfallsvåldtäkter. Beror minskningen på minskad anmälningsbenägenhet, dvs våldtäkter finns fortfarande där, men de rapporteras inte? Det vet vi inte, men jag har svårt att se att anmälningsbenägenheten skulle ha skäl för att minska.

Emellertid!

Om överfallsvåldtäkterna går ner, betyder det då att kvinnorna är friare på gatorna?

Låt oss göra en liknelse. Jag har inte riktiga siffror, men detta är för att åskådliggöra. Låt oss säga att varje år omkommer 5 personer på motorcykel och 200 i personbil. Betyder det då att personbil är farligare än motorcykel. Nej, ty varje person inser att vi inte kan ta siffrorna utan att relatera dem till något. Vi kan relatera dödstalen till antalet motorcyklar och antalet bilar. Död per fordon ger en mer rättvis bild av hur benäget ett fordon är att framkalla död. Men inte heller detta är ett bra mått, ty motorcykeln i sig eller bilen i sig är ju inte dödlig, utan det är framförandet av fordonet i trafiken som skapar dödsrisken. Det bättre måttet är antal kilometer som motorcyklar och bilar tillryggalägger, ty det är i kilometerna som risken finns. Går. Således skall vi se divisionen antal döda på motorcykel dividerat med antal kilometer motorcyklarna tillryggalagt, som är det goda måttet på motorcykelns risk relativt bilen. Det är med det måttet man antagligen kan visa att motorcykel är farliga än bil.

Detsamma gäller med våldtäkt. Det är när kvinnan lämnar huset och rör sig ute som hon kan bli utsatt för den typen av våldtäkt. Ett riktigt mått på våldtäktsrisken är samma division, antal våldtäkter dividerat med hur många minuter kvinnorna i samhället är ute i det fria. Om dessa våldtäkter går ner, kan det ju bero på att kvinnor är mindre ofta ute, kortare tid och sällan på utsatta platser, t ex efter mörkrets inbrott eller i skumma gränder. En minskning av våldtäkter kan således bero på att kvinnorna ändrat sitt beteende, till ett beteende som gör dem mindre utsatta. De kan vara lika utsatta ute i det fria, men det blir mindre våldtäkter eftersom de minskar sin utsatthet.

För att verkligen veta om risken för överfallsvåldtäkt minskat, måste vi således veta om alla kvinnors beteende. Och det tror jag inte att vi vet. Således kan vi inte veta om risken för överfallsvåldtäkt ökat, minskat eller är oförändrad.

Det är dåliga nyheter för både de främlingskritiska och de främlingsvänliga, ty de har inte fakta för någondera slutsats.

Det enda vi vet är att det finns en risk. Och den risken borde föranleda åtgärder. Att se till att kvinnor kan vara helt trygga i att anmäla våldtäkt. Att uterummet görs så att det försvårar överfallsvåldtäkter. Att skolan och samhället har ett ansvar att lära männen om kvinnofrid. Att kvinnor får lära sig om riskmiljöer och riskpersoner. Att staten behandlar de som begår våldtäkter, med straff och utbildning.

Vi har politik för noll-utsläpp och noll-visionen i trafiken. Vi måste också ha nollvisionen för våldtäkt, eftersom varje risk för våldtäkt begränsar kvinnor i deras frihet.

​Krakow den 5 juli 2019

I fredstider kan man gå fritt på gatorna, och företa sig vad man vill. När inbördeskriget kommer, gäller det att vara vaksam. Den som ser fredlig ut, kan vara din fiende, eller en person som, oaktat vem du är, vill dig illa.

När inbördeskriget kommer gäller det att vara på sin vakt. Att ha koll på möjliga flyktvägar, att uppmärksamma varje person.

Malmö Stad har erkänt, genom handling, att man har ett tillstånd av lågskaligt inbördeskrig. Något annat kan man inte se deras instruktioner som, att deras personal t ex inte skall slå ned blicken i sin mobiltelefon när de rör sig ute, eller att de skall rekognosera miljön utanför en dörr, innan de går ut.
https://www.expressen.se/kvallsposten/efter-valdet-malmo-kraver-att-personalen-ar-ute-mindre/

Det är fruktansvärt att läsa att en svensk kommun anser sig behöver ge ut sådana instruktioner.

Jag sökte mig vidare, för att se om andra kommuner har något liknande. Via internetsökning dök Bodens kommun upp. På deras hemsida, https://www.boden.se/kommunen/organisation-och-styrning/personlig-sakerhet kan man läsa, på dålig svenska med sär skrivning på sär skrivning, att de har ett säkerhetsdokument.

Där står förtecknat vilka det är som kan utgöra hot. Först nämns Främlingsfientliga grupper. Men under den rubriken skriver man att man varit förskonade för dem. Således är de inte ett idag verksamt hot. Varför står de, som inte finns, överst på listan?

Sedan nämns rättshaverister, psykiskt sjuka, förföljare, och slutligen andra grupper, vilka lämnas odefinierade. Invandrarproblem och no-go-zoner, tycks inte formeras till de eller det som kan utgöra ett problem.

Men en antydan finns. I ett exempel på checklista vid hot, skall man notera personens dialekt. I Boden finns följande uppdelning av dialekt: Lokal, Utländsk brytning, Övrigt. Här tycks invandrarproblematik kunna erkännas, medan man tydligen inte skall notera annan svensk dialekt än den lokala. 

Självfallet skall inte folkgrupper slentrianmässigt klumpas samman med beteende som en grupp i folkgruppen har. Men vill man hjälpa folk med att identifiera risksituationer, då kunde man skriva ut att om man är en 25-årig blond flicka, på väg till sin servicebrukare, och hon möter ett gäng svarthåriga killar, kan hon med fördel gå runt om, medan ett gäng blonda flickor kan hon möta. Men det skrivs självfallet inte ut. Kanske för att det är så självklart att det inte ens behöver nämnas. Men, vad är det för andra självklara saker som inte skrivs ut?

Jag förringar på intet sätt att det alltid funnits våra situationer. Jag gick t ex aldrig själv över Mårtenstorget i Lund när klockan var 11 på kvällen och jag var 22 år. När jag var 30-år, gick jag däremot där. Min risksituation hade ju förändrats.

Men dessa risksituationer var så välkända att det blott var utlänningar som inte begrep dem. Nu är det således tvärtom, att svenskarna, som arbetar i kommunen, förstår inte hur riskfyllda situationer ser ut, utan de måste ha instruktioner. Men detta till trots, är instruktionerna inte tillräckliga eftersom man av politiska skäl, mörkar vissa delar av situationerna.

Vi befinner oss således i ett lågskaligt inbördeskrig, där de som skall skydda oss, tiger om krigarna.

​Krakow den 4 juli 2019

​Jag läser en bok. Eller snarare, jag försöker läsa en bok. Jag har liksom fastnat mellan sidorna 400 och 500. Boken slutar på sidan 664. Jag kan inte förmå mig att läsa vidare. Ty jag vet hur den slutar. Tragiskt.

Boken heter Ensam i Berlin, och är en fiktion av ett verkligt fall, Otto och Elise Hampel’s kamp mot nazisterna i Berlin 1940-42, där de skrev och lade ut anonyma lappar och brev i trapphus, där de berättade sina sanningar om nazisterna. Efter katt- och råttalek, fann nazisterna dem och avrättade dem 1943.

Boken skrevs av Rudolf Ditzen, under pseudonymen Hans Fallada något år efter kriget. Han lär ha skrivit den under fyra intensiva veckor, strax innan han dog. Förlaget korrigerade texten så att de goda framstod som mer goda, dvs att de inte hade haft samröre med nazisterna, och de onda som mer onda, ty boken skulle ges ut för att stärka avnazifieringen. Att visa upp människan i sin svaghet, i sitt medlöperi, var inte så önskvärt. Men den bok jag läser, är den som ligger nära originalet. Där människor dras till, och förkastar, omvartannat, nazismen, beroende på ideologisk övertygelse, men också beroende på vad den kan ge och vad den kan bestraffa.

Människan är en medlöpare. Förutom Hampel, som i boken heter Quangel. De kämpar mot. Men de gör det anonymt. Vilket är en rimlig strategi, ty tanken är väl att de små lapparna skall så frö hos de få som får dem, och sedan kan sanningen sprida sig. Hade de undertecknat sin protest, hade de endast gjort en lapp och sedan blivit avrättade.

De är inga medlöpare. De reagerar och agerar, inom sin förmåga. I dem hade nazismen ett motstånd. Som skulle göras ner, som skulle tas bort, ty inte minsta glipa tycks en totalitär regim klara av. Allt som är tecken på motstånd, måste nedkämpas.   

Man måste vara lojal mot regimen. Så är den totalitära traditionen. Och den som inte är det, avskiljs. I Tyskland var det ett avskiljande från livet.

Jag skriver och skrev min blogg. Den hymlar inte, och har inte hymlat, utan berättar, precis som Hampel i boken, vad den anser sig se och vad det betyder. Den är lojal, inte mot något annat än sin egen övertygelse. Och ibland inte ens lojal mot den.

Den är inte, och var inte anonym. Precis som min artikel i lokaltidningen, tydligt undertecknat av mig, där jag slog fast det som var min sanning, ”Vi fortsätter envetet att leva vår akademiska frihet och meddela vetenskapliga kunskaper, i en anda av kritiskt tänkande, följande Upplysningens ideal, Sapere aude.” (http://www.kristianstadsbladet.se/debatt/ekonomutbildningarna-vid-hogskolan-kristianstad-ar-akademiska-utbildningar/ ). Publicerad 26 februari 2018. Tre månader senare var jag arbetsbefriad och hade skrivit under ett kontrakt där jag avsade mig tjänsten som professor i företagsstyrning.

Jag vet ju hur det slutar. Inte vill jag läsa rakt in i det olyckliga slutet. Det blir svårt att ta sig fram till sidan 664. Jag vet ju vad där finns. Exodus. Då avrättad. Nu arbetsbefriad.

​Öllsjö den 3 juli 2019

Det är trivialt att inse att den mänskliga klimat- och naturbelastningen skulle dramatiskt minska långsiktigt om mänskligheten dog, knall och fall. Kortsiktigt skulle förruttnelsen avge gaser, men långsiktigt är det utan signifikant inflytande. Den bästa, långsiktiga klimatåtgärd är är därför det omedelbara avlivandet av mänskligheten.

Det är så trivialt att t o m ett barn förstår det.

Nästan lika trivialt är det att inse att varje död människan minskar belastningen. Eller att varje ofödd människa inte ökar belastningen.

Trots detta triviala, väcker Kimberly Nicholas synpunkt starka känslor. Hon säger, enligt artikeln ” https://www.svd.se/mest-effektivt-for-klimatet-skaffa-ett-barn-farre”, att varje nytt barn skapar en klimatbelastning. Medan byte av lampor i bostaden sparade 100 kr CO2-utsläpp per år, sparar man in 58,5 ton CO2-utsläpp per år om man avstår ett barn. Men även här inser man trivialt att utsläppen för ett barn varierar över dess liv, där en liten kanske inte ger så höga utsläpp som en äldre.

Det kontroversiella är inte hennes analys. Den borde utökas, så att man kunde se hur varje människa, i varje del av sitt liv, och i olika sociala situationer, och i olika kulturer, påverkar genom sitt liv. Kanske man då kommer till slutsatsen att hennes absurda rekommendation, att skaffa ett färre barn, kunde relativiseras. Det kanske är bäst för världen om några typer av människor inte skaffar sig barn överhuvudtaget. Kanske en amerikansk överklassfamilj inte borde skaffa sig barn, ty det barnet kommer att bo i en stor luftkonditionerad villa, med ständiga flygningar till Venedig. En låginkomstfamilj i Arlöv kanske kan få ha två barn, eftersom de bor trångt, med gemensam tvättstuga och med semester där de cyklar till Ribban för att bada.

Det kontroversiella är inte analysen, utan slutsatsen, att skaffa ett barn mindre. Visst försöker vi skapa samhällen där barn blir till av kärleks skull och inte för att säkra ålderdomen eller för att uppfylla jorden av genetiska eller andra religiösa skäl. Vi har också normer och levnadsvillkor i västvärlden som gör att vi tenderar att precis reproducera oss, dvs något mer än två barn per familj. Det ser ut som om människan har en inneboende förmåga till självreglering, när hon byggt ett humanitärt samhälle. Det är blott de icke-humanitära samhällena som har det annorlunda, som kineserna, med sin en-barnspolitik, eller religiösa samhällens uppfyllande av jorden, eller de fattiga samhällena där barn är pensionen.

Men om slutsatsen kan accepteras, att skaffa färre barn, då finns en annan slutsats betydligt närmre. Varje människa, inkluderat dig som läser detta, och Kimberly Nicholas, innebär en klimatbelastning.

Det rimliga och hållbara vore därför att du tog livet av dig. Genom att begå självmord, minskar du belastningen på klimatet. Medan Nicholas anklagats för att ge barnskam, så måste hennes slutsats innebära att man har en livsskam.

Du, ja, just du! Du innebär en klimatbelastning. Du kan försöka anstränga dig att minska den. Men din klimatbelastning går att eliminera. Om du eliminerar dig.

​Därför, om du vill göra något hållbart för klimatet, eliminera dig. Ta ditt liv.

Öllsjö den 2 juli 2019  

​Jag minns inte min ålder, men jag var inte gammal när vi köpte vår första grammofon. Min far köpte en Jan Malmsjö-singel, med en sida som hette Puff – en pappersdrake.
https://www.youtube.com/watch?v=aaboRPhAi-s&list=RDaaboRPhAi-s&start_radio=1

Det är en sång som gav mig tårar. Den ger mig fortfarande tårar.

Sången handlar om en pappersdrake som plötsligt får ett vackert liv när en pojke leker med honom. Men pojken växer upp, förändras i sina intressen, och draken är övergiven, sanden blåser över den, och den kommer aldrig mer att flyga tillsammans med pojken.

Sången uttrycker ensamhetens sorg. Men också gemenskapens glädje. Vi människor är förvisso egoister, som vill flyga. Men vi är också sociala. Blott bland människor blir människan människa, sade Aristoteles. Att flyga är en glädje, men den finns blott om vi flyger tillsammans.

Därför tror jag att draken förvisso sörjer flygandets glädje, men den verkliga sorgen som draken uttrycker är att bli övergiven. Den sörjer inte att inte kunna flyga mer. Den sörjer att inte kunna flyga mer tillsammans.
http://svencollin.se/Togetherness.pdf

​Öllsjö den 1 juli 2019