På Nordirland drar det upp till inbördeskrig. Igen. De två står mot varandra. De som vill vara med Storbritannien, Lojalisterna, och som tillhör den protestantiska majoriteten, står mot de som vill vara med Irland, Republikanerna, som oftast tillhör den katolska minoriteten. Allt är kryddat med socioekonomi och annan politik.
72% av Nordirländarna ville vara kvar i EU. Nu blir det en gräns, mitt på åkrarna, mellan självständiga Storbritannien och EU-anslutna Irland. Men den faktiska gränsen går just nu i vattnet, och Nordirland har en sorts tullunion med Irland. Således ser det ut som om Brexit inneburit att Nordirland närmar sig Irland, och att den katolska minoriteten dragit det längsta strået. Vilket skapar grund för att vuxna släpper ut och hejar på de unga, som är de som kastar molotovcocktails i Belfast.
Men, vad har religionen med detta att göra?
Befolkningen är delad i två huvudsakliga grupperingar, som följer religiösa linjer. Likt fotbollslags’ mest fanatiska och våldsamma supportrar, kan människan lät ta till våld mot de som inte är som dem. Det är två kristna falanger, och därför abrahamitiska, där vi vet att våldet ligger nära. Det som finns på Nordirland har sina motsvarigheter i Trettioåriga kriget (1618-1648) och än tidigare, i de kristnas Kristallnatt, Bartolomeinatten den 24 augusti 1572.
Men borde inte religionen dämpa våldsamheterna?
För det första har de samma gud, och i den mån den guden finns och har de egenskaper som de troende tilldelar guden, allsmäktighet och godhet och kärlek, står det således i gudens makt att förhindra våldsamheterna. Det borde vara omöjligt att tro på en god gud om den låter folk med samma gud ta död på varandra.
För det andra, med insikter från de kristnas Kristallnatt, Bartolomeinatten och Trettioåriga kriget, borde de kristna ha lärt sig att våld inte löser deras problem. Trots denna tydliga historiska erfarenhet, kan de kristna göra sig blinda och upprepa det historiska misstaget.
För det tredje, om vi lämnar vidskepligheter och historiska erfarenheter som kraft för att hålla våldet stången, och ser kristendomen som ett moraliskt system, med funktionen att reglera människors handling, borde inte religionen, om inte förhindra konflikten, åtminstone förhindra våldsamheter?
Religionen har ju som 5:e budet: Du skall inte döda (2:a Moseboken 20:13). Till detta skall adderas det har det som kallas för den gyllene regeln, ”Du skall älska din nästa som dig själv” (Matteus 22:39). Dessa två borde sätta gränser för människans våld.
Men kristendomen tycks inte vara förmögen att hindra våldet. Varför inte?
Kristendomen är en abrahamitisk religion, och därmed totalitär och i grunden fanatisk, med ett grundläggande krav på underkastelse. Minns Abraham som var villig att döda sin son för att guden krävde det.
Kanske vi förstår striden på Nordirland bättre om vi läser i skriften, några rader innan den gyllene regeln presenteras. Ty Jesus svarade på frågan, vilket budord som var det främsta. Hans svar var inte gyllene regeln, ty i hans förkunnelse är det blott det andra. Först kommer något som pekar på det första budordet, det totalitära och det fanatiska, ”Du skall inga andra gudar hava jämte mig” (2 Moseboken 20:3), ty Jesus säger att det främsta budet är: ”Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela ditt förstånd.” Matteus 22:37)
Detta är det största och det främsta budet. Först kommer guden och underkastelsen, sedan kommer nästan, människan. Först lyder man guden. Finns något över, älskar min sin nästa, som om den vore en själv.
Fanatismen, den som så väl uttrycks i ärkebiskopens motto: ’Gud är större’, kan reducera, ja nollställa kravet på att älska sin nästa, ty guden är större. Likt muslimerna, som problemfritt kan mörda samtidigt som de säger att Gud är större, kommer guden före människan.
Religionen kristendom, likt islam, kan inte förhindra våld. Det kan inte reducera våld, som vi ser på Nordirland. Snarare kan det stimulera till våld, ty våldet kan motiveras utifrån den totalitära fanatismen.
Därför är religionen aldrig en lösning, utan alltid en del av problemet. En första förutsättning för en lösning av våldet på Nordirland är därför religionens erosion.
Den 12 april 2021
Sven-Olof Yrjö Collin
72% av Nordirländarna ville vara kvar i EU. Nu blir det en gräns, mitt på åkrarna, mellan självständiga Storbritannien och EU-anslutna Irland. Men den faktiska gränsen går just nu i vattnet, och Nordirland har en sorts tullunion med Irland. Således ser det ut som om Brexit inneburit att Nordirland närmar sig Irland, och att den katolska minoriteten dragit det längsta strået. Vilket skapar grund för att vuxna släpper ut och hejar på de unga, som är de som kastar molotovcocktails i Belfast.
Men, vad har religionen med detta att göra?
Befolkningen är delad i två huvudsakliga grupperingar, som följer religiösa linjer. Likt fotbollslags’ mest fanatiska och våldsamma supportrar, kan människan lät ta till våld mot de som inte är som dem. Det är två kristna falanger, och därför abrahamitiska, där vi vet att våldet ligger nära. Det som finns på Nordirland har sina motsvarigheter i Trettioåriga kriget (1618-1648) och än tidigare, i de kristnas Kristallnatt, Bartolomeinatten den 24 augusti 1572.
Men borde inte religionen dämpa våldsamheterna?
För det första har de samma gud, och i den mån den guden finns och har de egenskaper som de troende tilldelar guden, allsmäktighet och godhet och kärlek, står det således i gudens makt att förhindra våldsamheterna. Det borde vara omöjligt att tro på en god gud om den låter folk med samma gud ta död på varandra.
För det andra, med insikter från de kristnas Kristallnatt, Bartolomeinatten och Trettioåriga kriget, borde de kristna ha lärt sig att våld inte löser deras problem. Trots denna tydliga historiska erfarenhet, kan de kristna göra sig blinda och upprepa det historiska misstaget.
För det tredje, om vi lämnar vidskepligheter och historiska erfarenheter som kraft för att hålla våldet stången, och ser kristendomen som ett moraliskt system, med funktionen att reglera människors handling, borde inte religionen, om inte förhindra konflikten, åtminstone förhindra våldsamheter?
Religionen har ju som 5:e budet: Du skall inte döda (2:a Moseboken 20:13). Till detta skall adderas det har det som kallas för den gyllene regeln, ”Du skall älska din nästa som dig själv” (Matteus 22:39). Dessa två borde sätta gränser för människans våld.
Men kristendomen tycks inte vara förmögen att hindra våldet. Varför inte?
Kristendomen är en abrahamitisk religion, och därmed totalitär och i grunden fanatisk, med ett grundläggande krav på underkastelse. Minns Abraham som var villig att döda sin son för att guden krävde det.
Kanske vi förstår striden på Nordirland bättre om vi läser i skriften, några rader innan den gyllene regeln presenteras. Ty Jesus svarade på frågan, vilket budord som var det främsta. Hans svar var inte gyllene regeln, ty i hans förkunnelse är det blott det andra. Först kommer något som pekar på det första budordet, det totalitära och det fanatiska, ”Du skall inga andra gudar hava jämte mig” (2 Moseboken 20:3), ty Jesus säger att det främsta budet är: ”Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela ditt förstånd.” Matteus 22:37)
Detta är det största och det främsta budet. Först kommer guden och underkastelsen, sedan kommer nästan, människan. Först lyder man guden. Finns något över, älskar min sin nästa, som om den vore en själv.
Fanatismen, den som så väl uttrycks i ärkebiskopens motto: ’Gud är större’, kan reducera, ja nollställa kravet på att älska sin nästa, ty guden är större. Likt muslimerna, som problemfritt kan mörda samtidigt som de säger att Gud är större, kommer guden före människan.
Religionen kristendom, likt islam, kan inte förhindra våld. Det kan inte reducera våld, som vi ser på Nordirland. Snarare kan det stimulera till våld, ty våldet kan motiveras utifrån den totalitära fanatismen.
Därför är religionen aldrig en lösning, utan alltid en del av problemet. En första förutsättning för en lösning av våldet på Nordirland är därför religionens erosion.
Den 12 april 2021
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
