En förälder, tillika ordförande i en närliggande kommuns kommunfullmäktige, där representerades Sverigedemokraterna, klagade till läraren på en gymnasieskola, att den bedrev ideologi i klassrummet. Det hade han hört med egna öron, då han deltog på sitt barns virtuella lektion.
https://skolvarlden.se/artiklar/sd-politiker-forsokte-styra-larares-lektion
Opinionseliten strömmade ut och fördömde förälderns tilltag. Nu försöker de styra lärarnas undervisning, var påståendet. Rektorn på skolan motsatte sig tilltaget. En representant för Lärarnas Riksförbund hävdar att klassrummet inte är en offentlig plats, där envar kan ta del av vad som sker, och därmed ha synpunkter på vad som görs.
Man borde hälsa intresse i utbildningen med en stor välkomnande famn. Kritik av en lärares görande kan stärka lärarens förmåga genom att den får förklara sitt agerande, vilket naturligen leder till självreflektion. Om läraren kände sig hotad, antyder det en låg professionell självkänsla. Istället borde kritiken föranlett läraren att tydligt och klart motivera sin undervisning, i hopp att den klagande skulle förstå, både dennes kunskap och pedagogik.
Däremot! Idag tar föräldrar mer ton än tidigare. Dock inte kring innehållet i undervisningen, utan i sådant som betygssättning. Även den skall ju tåla kritik och kunna motiveras.
Men! Det måste också finnas en ände på hur mycket en lärare skall motivera sin undervisning och sin betygssättning. I den mån läraren är professionell kan den argumentera för sin utbildning och sin betygssättning. Men om den i varje sekund skall, inte bara undervisa och betygssätta, utan också motivera, då förspills tid på att den professionella läraren ständigt måste bevisa sin professionalism. Som om en läkare, vid varje läkarbesök, skall redogöra för sin kunskap avseende det som undersöks.
Det finns därför en avvägning, där rimligheten i kritik och krav på motivering, ställs mot huvuduppgiften, i lärarens fall, undervisning och betygssättning.
Opinionseliten har helt fel. Det är rimligt och önskvärt att all utbildning granskas och diskuteras. Läraren har fel i att känna sig besvärad, utan borde i stället se möjligheten att lära föräldern om dennes professionalism. Föräldern har däremot fel i sitt krav att ständigt få vara på plats och att läraren ständigt skall motivera sin undervisning.
Dock tillkommer det en sak, som faktiskt omintetgör förälderns möjlighet att delta på lektionen. Representanten för Lärarnas Riksförbund tar upp den kraftfulla invändningen. Om klassrum, på de lägre stadierna, blir offentliga rum, då kan eleven komma i kläm, t ex genom att inte våga ställa frågor. Det är ett skäl, och det enda skälet, men ett helt avgörande skäl till att klassrummet skall vara stängt.
Man skulle kunna tänka sig att i den bästa av världar hålls ideologisering av utbildningen i schack av den professionella lärarkåren, dvs lärarkollegiet utövar en gemensam kontroll av varandra, och därmed driver professionalisering av lärarlaget, och driver ut ideologisering.
Men!
I dagens samhälle finns dock det som föräldern pekar på, en ideologisering, t o m av det som borde vara förnuftets säkra plats, utbildningen. Denna ideologisering kan bli hegemonisk på en skola, så att lärarkåren bedriver samfällt en ideologiserad utbildning. Därför kan man inte lita på att kollegiet håller efter sådana tendenser, utan att den t o m driver på dem. Därför måste det till en form av granskning av utbildningen som görs av organ som inte tillhör skolan.
Mig veterligen finns inte ett sådant organ, varför förälderns tilltag borde tas som intäkt för behovet av ett organ för professionell utbildning i skolorna.
Den 28 april 2021
Sven-Olof Yrjö Collin
https://skolvarlden.se/artiklar/sd-politiker-forsokte-styra-larares-lektion
Opinionseliten strömmade ut och fördömde förälderns tilltag. Nu försöker de styra lärarnas undervisning, var påståendet. Rektorn på skolan motsatte sig tilltaget. En representant för Lärarnas Riksförbund hävdar att klassrummet inte är en offentlig plats, där envar kan ta del av vad som sker, och därmed ha synpunkter på vad som görs.
Man borde hälsa intresse i utbildningen med en stor välkomnande famn. Kritik av en lärares görande kan stärka lärarens förmåga genom att den får förklara sitt agerande, vilket naturligen leder till självreflektion. Om läraren kände sig hotad, antyder det en låg professionell självkänsla. Istället borde kritiken föranlett läraren att tydligt och klart motivera sin undervisning, i hopp att den klagande skulle förstå, både dennes kunskap och pedagogik.
Däremot! Idag tar föräldrar mer ton än tidigare. Dock inte kring innehållet i undervisningen, utan i sådant som betygssättning. Även den skall ju tåla kritik och kunna motiveras.
Men! Det måste också finnas en ände på hur mycket en lärare skall motivera sin undervisning och sin betygssättning. I den mån läraren är professionell kan den argumentera för sin utbildning och sin betygssättning. Men om den i varje sekund skall, inte bara undervisa och betygssätta, utan också motivera, då förspills tid på att den professionella läraren ständigt måste bevisa sin professionalism. Som om en läkare, vid varje läkarbesök, skall redogöra för sin kunskap avseende det som undersöks.
Det finns därför en avvägning, där rimligheten i kritik och krav på motivering, ställs mot huvuduppgiften, i lärarens fall, undervisning och betygssättning.
Opinionseliten har helt fel. Det är rimligt och önskvärt att all utbildning granskas och diskuteras. Läraren har fel i att känna sig besvärad, utan borde i stället se möjligheten att lära föräldern om dennes professionalism. Föräldern har däremot fel i sitt krav att ständigt få vara på plats och att läraren ständigt skall motivera sin undervisning.
Dock tillkommer det en sak, som faktiskt omintetgör förälderns möjlighet att delta på lektionen. Representanten för Lärarnas Riksförbund tar upp den kraftfulla invändningen. Om klassrum, på de lägre stadierna, blir offentliga rum, då kan eleven komma i kläm, t ex genom att inte våga ställa frågor. Det är ett skäl, och det enda skälet, men ett helt avgörande skäl till att klassrummet skall vara stängt.
Man skulle kunna tänka sig att i den bästa av världar hålls ideologisering av utbildningen i schack av den professionella lärarkåren, dvs lärarkollegiet utövar en gemensam kontroll av varandra, och därmed driver professionalisering av lärarlaget, och driver ut ideologisering.
Men!
I dagens samhälle finns dock det som föräldern pekar på, en ideologisering, t o m av det som borde vara förnuftets säkra plats, utbildningen. Denna ideologisering kan bli hegemonisk på en skola, så att lärarkåren bedriver samfällt en ideologiserad utbildning. Därför kan man inte lita på att kollegiet håller efter sådana tendenser, utan att den t o m driver på dem. Därför måste det till en form av granskning av utbildningen som görs av organ som inte tillhör skolan.
Mig veterligen finns inte ett sådant organ, varför förälderns tilltag borde tas som intäkt för behovet av ett organ för professionell utbildning i skolorna.
Den 28 april 2021
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
