​Man kan få fnissa åt mina förslag, men här är de.

Vuxna må kriga hur de vill, men följande är förbjudet:

• Ingen krigsmakt må utöva våld som innebär att barns lekparker eller skolor påverkas. Lekparker och skolor är, precis som sjukhus, fredade områden.
• Barns väg från hemmet till lekpark eller skola är fredade områden. Ingen krigsmakt får befinna sig där eller påverka deras väg.
• De hus där barn har sitt hem får inte påverkas i krig. De är, som sjukhus och skolor och lekparker, undantagna.

Tanken är enkel, att barn skall skyddas och de skall inte behöva se eller påverkas av krigets ondska.

Detta kan man fnissa åt, men nu verkar det som att Sverige tar sitt första steg till att freda barnen.

Man överväger att införa ett brott som kallas barnfridsbrott. Det innebär att en person närstående till ett barn, som utövar våld på en annan till barnet närstående, där barnet ser våldet, skall dömas för barnfridsbrott. Barnet har således en rätt att slippa åse våld i nära relationer. Våld avser både fysiskt våld mot en annan person, men även hot och att slå sönder hemmet.

Barnfridsbrott gäller dock bara om det är närstående inblandade. Om en bekant man, som inte är närstående, misshandlar barnets mor, är det inte barnfridsbrott. Hade man följt andan i mina förslag ovan, skulle det också ingå i barnfridsbrott. Således, ett brott är ett brott, men det är allvarligare om ett barn åser det och kan erfara obehag.
(Vill du läsa en ytterligare kritik mot förslaget, så har Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer intressanta synpunkter https://www.regeringen.se/4ad5fe/contentassets/1e600507284f4b4bbf44ee1e41618b33/riksorganisationen-for-kvinnojourer-och-tjejjourer-i-sverige-roks.pdf)

Med mitt förslag skulle varje barn vara en skyddad zon, där folk och fä tänker sig för hur de agerar. På så sätt skulle vi få en ständig omtanke, där vårt görande inför barnen räknas.
Barnen, mer än någon annan, behöver och har rätt till fred.

​Den 10 april 2021
Sven-Olof Collin

​Cissi Wallin skrev en rejäl avhyvling av vad hon kallar Svennebanan-föräldrar i Expressen.
https://www.expressen.se/kronikorer/cissi-wallin/svennebanan-foraldrarnas--radsla-ar-ren-galenskap/

Svenne-bananföräldrarna är inskränkta människor som skapat en folkomröstning i Filipstad, i akt och mening att försöka förhindra en sammanslagning av två skolor, som är obehagliga uttryck för dagens segregerade värld, där barn delas upp etniskt. Politikerna ville bryta segregationen genom att slå samman skolorna. Andra, föräldrar och många med dem, vill inte ha sammanslagningen. De vill inte att deras barn skall vara en bricka i ett integrationsföretag.

Cissi Wallin skriver med avsmak om Svenne-banan-folket som inte vill ’…tvingas interagera med barn med annan hud- och hårfärg.”

Cissi Wallin lever själv oändligt långt från risken, eller chansen som hon borde kalla det, för påtvingad integration. Ty hon har ju chansen. Hon hade kunnat, via det fria skolvalet, satt sina barn i en Rinkebyskola. Men nej, hon har betalt dyrt för att slippa från ’chansen’ till att interagera med andra. Hon bor på det reellt existerande Skansen, ett Sverige med moderna fäbodar, och med värderingar som är lika världsfrånvända som de som byggde det första Skansen, det som skulle förhärliga nationen Sverige.

Hon bor på Söder i Stockholm, en värderingsmässigt homogen enklav, där enklaven säkras, inte genom vattenvallgravar, utan genom penningvallgravar. Mina utländska vänner, som frågar om besökstips när de kommer till Stockholm, svarar jag alltid med Slottet, Arsenalsgatan och Söder, där de två senare har fördelen att ha fritt inträde.

I det reellt existerande Skansen lär hon ha en våning på 133 kvadratmeter, vilken säkert har ett värde på minst 10 miljoner. Hon och hennes man, med två barn, har nu också köpt på sig en närliggande tvåa på 70 kvadratmeter, till priset av 5,4 miljoner.

Hon, som skriver så ilsket om Svenne-bananer, bor idag på 200 kvadratmeter, på det extremt värderingsmässigt homogena reellt existerande Skansen, Söder, i en våning som rimligen har ett värde över 15 miljoner.

Vad jag ser är en överklassperson som, likt många överklasspersoner, uttrycker sitt ogillande, ja t o m sitt förakt för människor betydligt längre ner på samhällsstegen. Det är överklassens gamla, välkända syn på de lägre i samhället, som inte har deras väl utvecklade och goda värderingsuppsättning.

Hennes drypande text kan inte ses som en levande människas försök att begripliggöra samhället. Hon anstränger sig inte det minsta att försöka förstå deras agerande, annat än som ett uttryck för lägre värderingar, så långt från de goda värderingar hon representerar, det reellt existerande Skansens värderingar.  

Jag möter hennes text med samma skrot och korn, utan att anstränga mig det minsta för att försöka förstå hur hon kan utveckla och uttrycka ett sådant klasshat. Därför hävdar jag att hennes text är en rent behavioristisk reaktion från överklassen. Utförd från en 15 miljonersvåning på Söder, det reellt existerande Skansen.

I dessa dagar av fake news, skall vi dock vara tacksamma för att överklassen visar sitt förakt i all sin nakenhet. Men, eftersom jag kallar det för en behavioristisk reaktion, tror jag således inte att hon har en tanke i att vara tydlig och öppen med sitt förakt. Det är ryggraden, instinkterna, den behavioristiska simpla reaktionen mot sin klassfiende, som skriver hennes krönika.

Hon påminner om de moraliska nollor som finns i den norska TV-serien EXIT, där fyra män lever ett djuriskt och amoraliskt liv, renons på empati och intresse av att förstå, indränkta i sina pengar.

Det är den kalla världen, utan förståelse och med ett oresonligt och blint klasshat, som Cissi Wallin representerar.

​Den 9 april 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

​Om en akademiker är professionell, då skall den vara bärare av normer som utgör professionens grund. Men vilka är de akademiska normerna?

Jag har sagt till mig själv att jag som akademiker skall vara ett föredöme, så gott jag kan, för mina studenter och doktorander. Genom att vara föredömet kommuniceras normer med trovärdighet. De finns laddade i agerandet. De uttalas sällan. Men läses av och imiteras, och därmed traderas.

Men vilka är normerna? Har jag idag frågat mig. Det är förvisso en absurd fråga för jag har ju gått omkring och trott att jag har traderat normer sen 1984. Jag har t o m skrivit en avhandling där en central kategori är brödraskapet, som är en krets som liknar professionen, som just baseras på gemensamma normer.

Så, vilka är normerna? Ja, det har ställt till stora besvär för mig. Normer uttalas sällan. I alla fall inte de självklara. Normer blir trovärdiga, inte genom att uttalas, utan genom att ageras. Men de normer som ageras, kanske aldrig uttalas? Därför är uttalade normer inte en trovärdig beskrivning av de faktiska normerna. Uttalade normer kan ju vara en del i hyckleriet: ”Gör som jag säger, men inte som jag gör.”

Jag har försökt att finna normerna genom självreflektion. Här finns en lista, med stort som smått. Har du någon att tillägga, gör det. 

Du skall vara engagerad. Det innebär att du alltid bär din uppgift med dig. Men det innebär också att du alltid företräder dessa normer. Engagemangsnormen innebär att akademiskt arbete är ett kall, inte en arbetsuppgift mellan 7 till 5 på vardagar.

Du skall vara kritisk. Det innebär att du har en kritisk förhållning till andras idéer, men också till dina egna. Du är inte lojal mot någon idé, utan granskar alltid den. Dogmatism har ingen plats. Det innebär att du alltid är självkritisk, att du alltid reflekterar över dina tankar. Ja, du är också kritisk gentemot de normer jag listar här, ja t o m kritisk mot normen att vara kritisk. Den kritiske ställer frågan, när skall man inte vara kritisk?  

Du skall vara originell. Det akademiska livet är ett liv på en marknadsplats där man måste erbjuda något som sticker ut. Även om vi rent vetenskapligt hyllar studier som reproducerar en tidigare undersökning, är det sällan det görs. Marknadsplatsen säger till dig: Ge mig något jag inte har, eller lämna platsen.

Du skall respektera andras idéer. Du tar upp andras tankar, du försöker förstå dem, och när du använder dem, visar du den andre respekt genom att ange den som referens. Det innebär att det är ett mycket grovt, ja, nästan otänkbart brott att plagiera. Men även om man refererar den andres tankar, stannar inte normen vid det. Ty du skall göra ditt yttersta i att förstå den andres idé och så korrekt som möjligt återge den.

Du skall vara ödmjuk. Originalitetskravet gör att man lätt förhäver sig, medan kravet på självkritik och kravet på respekt för andras idéer gör att man blir blygsam inför sina egna idéer och resultat. 

Du är din prestation. Den akademiska professionen är strikt meritokratisk. Det är din forsknings- och utbildningsprestation som räknas. Inget annat. All form av kvotering är invasion av en politisk logik som inte är akademisk. Nepotism och kelgrisar är en invasion av en social logik som inte är akademisk. I den akademiska professionen är din plats blott och enbart en funktion av din prestation.

Du är ditt argument. Förnuftets argument och den vetenskapliga kunskapen är det som räknas i en debatt. Vem du är, om så en obildad rallyförare eller en nobelpristagare, så är det ditt argument som räknas och som skall höras. Sanningen i en utsaga ligger i dess argument, inte i vem som uttalar utsagan. Den akademiska professionen känner ingen lojalitet eller tigande, blott argumentet.

Du skall hjälpa den andre utifrån dennes behov. Du skall inte mäta din hjälp till andra i tid eller pengar, utan i den andres nytta. dvs jag hjälper dig, inte med en timmes arbete för jag tror du hjälpte mig en gång med en timmes arbete, utan jag hjälper med det jag kan och det du behöver. Hjälpens värde för den andre är svår att värdera för den som hjälper, varför det är den andre som avgör värdet av din hjälp.
 
Du skall hålla leveranstiden. Eftersom alla goda akademiker är engagerade, kräver samarbete en god grad av koordination. Den möjliggörs genom att man håller leveranstiden (deadline). Den som inte håller leveranstiden, visar inte den andre respekt, utan säger, genom sitt brott mot leveranstiden, att den andres tid ger jag satan, allt som räknas är mitt behag. Att den andre får stuva om i sitt liv p g a att jag inte kan hålla leveranstiden, är sannerligen inte mitt problem. Det är att brista på omtanke om den andre.

Du skall följa din professionalism före andra krav. Dina professionella normer står över din arbetsgivare och över ditt lands lagar. När du följer dina professionella normer, och får höra av din arbetsgivare att du inte är lojal, skall du inte böja dig. Ty har din arbetsgivare krav som går mott din professionalism, är det ju uppenbart inte din professionella gärning den vill ha, utan något annat, i dessa dagar ofta ett politiskt och inte akademiskt agerande. Detsamma gäller lagar. Högskolelagens paragraf fem, den som ibland kallas Goebbelsparagrafen, då den gör högskolan till en politisk megafon, kan inte accepteras av en akademiker.

Du skall behandla studenten och doktoranden som mål, inte som medel. Det är gentemot dem du skall utverka allt du kan, för att de skall utvecklas i kritisk förmåga och bildning. På en akademisk institution är de de viktigaste. Det innebär sannerligen inte att man curlar dem, utan kanske t o m gör det motsatta, driver dem till prestation genom hårda krav. Begär av dem, vad du begär av dig själv. Försöker de, men misslyckas, står du beredd att hjälpa. Försöker de inte, lämnar du dem, …efter några påminnelser, ty då är de inte värdiga deltagare på den akademiska scenen.

Du skall producera och sprida vetenskaplig kunskap. Akademikern är utbildad, genom forskarutbildningen, att skapa vetenskaplig kunskap. Därigenom har den en plikt att inte bara skapa, utan också att sprida den vetenskapliga kunskapen. Baksidan av det kravet kallas ibland för publish or perish, och sägs leda till en överproduktion, inte av vetenskaplig kunskap, utan av publikationer. Medan det förvisso är sant, är det blott ett skäl till att försöka stävja produktionen av publikationer utan innehåll genom stränga kvalitetsgranskningar. Inte av att inte producera och sprida kunskap. Spridningen av kunskapen är dock inte begränsad till den akademiska världen, utan du har också ansvar att sprida din kunskap i samhället utanför akademin. Det sker skriftligt genom popularisering och kan också ske genom annat deltagande i samhället.

Du skall vara internationell. Vetenskaplig kunskap känner inga lokala, regionala eller landsmässiga gränser. Det innebär att vi måste säkerställa att vi i professionen har ett gemensamt språk. Igår var det latin. Idag är det engelska. Därför uttrycker du all din vetenskapliga produktion i första hand på engelska. Men eftersom du har kravet på dig att föra ut din kunskap även i samhället utanför akademin, kan du använda det lokala/regionala/nationella språket för att kommunicera till icke-akademiker.  

Du skall agera politiskt med din vetenskapliga kunskap. Genom kravet att agera i samhället med din kunskap, blir du en politisk aktör. Men du måste vara oberoende av de samhälleliga strömningarna och stå vid sidan om dem. Oaktat din egen politiska inställning, oaktat din personliga ideologi, skall du blott och enbart företräda den vetenskapliga kunskapen och förnuftet. Det innebär t ex att du inte går i demonstrationståget, utan står sidan om och reflekterar över demonstrationståget utifrån din kunskap.  

Du skall forska, undervisa och delta i samhället. Detta är blott en omskrivning av tidigare normer, men det är så viktigt att det är värt ett eget omnämnande. Denna version säger att du förvisso, under olika tider i din akademiska verksamhet, kan ha olika betoning i akademikerns tre fält, forska, undervisa samhället, men att alla fälten skall täckas, och alla är viktiga. En akademiker är inte en forskare som blott producerar forskning, ty den som inte möter, främst studenter, men även doktorander, den är förvisso forskare, men inte akademiker. Den som undervisar, men inte forskar, ja, den kan ha värde för grundutbildning, men bidrar inte till ett universitets akademiska miljö.

Dessa var mina normer, som jag funnit ut. Kanske jag inte funnit de mest självklara. Har du någon norm som du tycker hör till listan, addera den gärna som kommentar.

​Den 8 april 2021

​På studentkorridoren fanns lärarbarnen som fnyste åt mitt intresse för Bergmans filmer. En unken överklasshistoria, fick jag veta att hans filmer var. De gestaltade inte arbetarklassens människor. Medan jag tyckte om dramatiken i Sjunde inseglet, där människans interna kamp mellan principer och det rätta, och glädjen i att finnas, gestaltades av riddaren och gycklaren.

De var också ytterst tveksamma till att mitt parti, Socialdemokraterna, hade en överklassmänniska som partiledare, Olof Palme. Jag hade matats sedan barnsben med att Gunnar Sträng, han visste minsann vad det var att vara lantarbetare, varför man kunde lita på honom i vått och torrt. Min far ursäktade Palme, med att, jo, han kommer från överklassen, men sedan slog han fast, Palme är bra!

Man kan säga att identitetspolitiken fanns redan i lärarbarnens politik, och att det fanns ett litet korn även i Socialdemokratin, men att det försvann inför personens prestation.

Idag är identitetspolitiken mycket starkare. En duktig författare, Marieke Lucas Rijneveld, fick uppdraget att översätta Amanda Gormans dikter. Men det väckte sådana protester att författaren drog sig tillbaka. Skälet var inte tron på hennes eventuella kompetens, en förmåga att översätta. Skälet var identitetspolitikens outhärdliga rasism. Författaren var vit och poeten var svart. Identitetspolitiken säger att en vit kan inte rätt översätta orden från en svart, då den inte har upplevt detsamma som den svarta. Det finns ingen grundläggande mänsklighet, ty människans hudfärg och plats i samhället färgar henne.

Tänk nu efter, vad detta innebär. Tanken är således att man inte kan överföra ord mellan språk, om man inte har liknande upplevelser i sitt liv som den som skrivit orden.

Ponera att Sven-Olof Yrjö Collin skriver ord på svenska och någon skall översätta dem till engelska. Om förmågan att fånga ordens betydelser finns i en gemensam erfarenhet, då måste översättaren ha liknande erfarenheter som jag. När jag ser mig själv så tror jag att jag kan peka på en del erfarenheter som verkar påtagligt i mitt liv, och därmed skulle finnas laddade i mina ord.

Jag har levt min formande ungdom i mellanskåne, i en liten by, där jag lärde mig solidaritet i ett killgäng och sedan i lumpen. Jag är född i arbetarklassen, levt med socialdemokrater, för att sedan leva med medelklassens ungdomar. Ja, så kan jag gå vidare, för att komma till dagens erfarenheter, där jag har en ständigt värkande fot och en ilska mot totalitära religioner. Allt detta kommer samman i den som är jag. Och som därför borde vara laddat i mitt språk.

Identitetspolitiken säger därför att den som kan översätta min svenska till engelska är … Sven-Olof Yrjö Collin, ty det finns ingen som har överensstämmelse med det som format min själv.  

Därför finns blott en sak att göra, att lägga upp ett stort bullrande skratt åt dumheterna och tokigheterna, där förmåga likställs med karaktärsdrag. Och med det bullrande skrattet framkastar jag den berättigade frågan: Måste därför översättaren av Dostojevskijs ’Brott och Straff’ vara en mördare? Ha, ha, ha. Ack, sådan monumental och pyramidal dumhet.
Och socialisten i mig, som ser klasskampen i allt och inget, (och därmed har skärvor av identitet också) noterar noga att det inte var författarens klassbakgrund som var avgörande, ty identitetspolitiken drivs av medelklassen, som inte ser klassen, men som stirrar sig blind på hudfärgen. Så drivs rasismen idag av den identitetsförhärligande sk ’vänstern’.

​Den 7 april 2021
Sven-Olof Collin

​Forskningsproduktiviteten har under den senare tiden gått ner, speciellt i humaniora och samhällsvetenskap. Enligt en artikel, publicerad i Academic Right Watch, som vanligtvis står upp för den akademiska friheten, kan detta bero på att kvinnliga värden börjat etableras på de svenska institutionerna.

”Medlemmar av ARW har mot bakgrund av sociologisk teoribildning och annan empirisk forskning lanserat hypotesen att detta [kvinnliga värden] kan leda till en omorientering mot en kultur där mjuka värden som utjämnande rättvisa och livskvalitet ersätter traditionella akademiska värden som meritokrati och prestation.”
https://academicrightswatch.se/?p=4528&fbclid=IwAR1QhOthLODhR-UmH1NOhpAWOCiP-MDjR2InhL7OCyd6yYfWuuyWUdE_ws8#more-4528

Det är förvisso en möjlig hypotes, ty några undersökningar har visat att kvinnor är mindre meriterade. Det kan förvisso bero på värderingar, men frågan är vilka värderingar det är.

Jag har inte levt ett statistiskt liv, utan jag och min erfarenhet är en anekdot. Min erfarenhet förkastar förvisso inte hypotesen helt, men tillför en annan.

Jag kan peka ut kvinnor som inte presterat maximalt, beroende på att de haft värderingar som gjort att de prioriterat annat än CV-drivande publiceringar. Jag har träffat män som presterat maximalt inom CV-drivande publikationer, med värderingen att maximera CV-värdet. Det leder till att dessa kvinnor inte sticker ut positivt med sina CV. Men inte heller speciellt negativt.

Men jag har en annan erfarenhet som gjort att jag företrädesvis rekryterar kvinnliga doktorander, ty allt annat lika, förväntar jag mig att de har högre sannolikhet för en god arbetsmoral. Värderingar som ligger i arbetsmoral är en värdering som talar för kvinnorna.

Men jag har också en erfarenhet av stigande motstånd mot en värdering av akademiskt arbete som ett kall, som en livsstil. Ett hävdande av akademiskt arbete som ett 9-5 jobb, där man på torsdags eftermiddag med längtan i rösten säger: ’snart är det fredag’, och på måndag morgon säger ’Måndagarna är de värsta’.

Mina försök till att skämtsamt framställa akademiska värderingar med uttrycken ’akademisk frihet är friheten att förlägga veckans 60 arbetstimmar när som helst på dygnet’, och ’en akademiker har semester när den inte arbetar’, utlöser inga skratt utan fördömande över en tyrannisk inställning och tenderar ge kommentaren: ’Stackars dina doktorander’.

Det utgör en avprofessionalisering av det akademiska yrket, från ett kall, från att vara ett sätt att leva, till att reduceras till ett lönearbete, med reglerad arbetstid. Mitt ideal är att en professor är likt en präst, som alltid är en professor, som alltid företräder de akademiska idealen. Det är inte något som startar klockan 9 på måndag morgon, och avslutas klockan 5 på eftermiddagen. När man ser folklivet på ett italienskt torg är man professorn som studerar och njuter av människors beteende. Professorn bär alltid sitt kall och sitt arbete med sig, ty på halsen sitter alltid huvudet, som ständigt är aktivt.

Det är rimligt att tänka sig, generellt men inte individuellt, att den som ständigt ägnar sig åt det som är arbetet, presterar mer än den som har reglerad arbetstid.  Den lägre produktiviteten kan därför kanske hänföras till att den akademiska aktiviteten övergått från att vara ett liv till att vara ett arbetsliv.

​Den 6 april
Sven-Olof Yrjö Collin

​Judiska ungdomar känner sig förföljda i Malmö, enligt en rapport. Genom att vara noga när man väljer skola, försöker man undkomma känslan av att vara utsatt. Svenska Dagbladets ledarskribent skriver:” Att föräldrarnas aktiva skolval avgör om skoltiden blir bra eller inte. Så kan man också bli påmind om det omistliga värdet av att kunna välja skola.”
https://www.svd.se/malmo-maste-gora-mer-mot-judehatet

Så tydligt har jag aldrig sett den fräna segregationstanken i skolvalet uttryckas. Det som tidigare har varit ett sätt att undkomma underklassens barn och de problem de bär, blir här ett sätt att undkomma förföljelse.

Nu kan förvisso påståendet om förföljelse enkelt kritiseras då undersökningen är mycket svag. De långtgående slutsatserna baseras inte på statistisk kunskap, utan på 14 judiska barns och ungas utsagor. Den baseras sedan på intervjuer av 26 personer som är skolpersonal med speciellt engagemang i frågan och utvalda genom snöbollseffekten, dvs sannolikt inom en sluten krets av personer. Det är rimligt att data blir snedfördelat, till förmån för det engagemang som den specifika personalen har. Undersökningen är således outhärdligt oambitiös och skulle inte kunna förväntas skapa en annan slutsats är den som de påskiner sig ha funnit. Det är synd att ett så angeläget problem behandlas så miserabelt.

Men utifrån min fördom och tro, skulle sannolikt en vetenskaplig undersökning kommit fram till en liknande slutsats. Intermezzon i staden antyder det. Det ohyggligt hemska faktumet att synagogan har en vakt vid sin port, visar rasismen i sin hemska konkretion. En kyrka som har en vakt vid sin port! Läs det igen. En kyrka har en vakt vid sin port! Som om tusen år av förföljelse inte räcker. Som om förföljelsen aldrig skall upphöra.

Vem är då jag, att på vackra grunder av jämlikhet, förneka de judiska barnen att via ett segregerat skolval få bli segregerade bort från förföljelse? Att de får möjlighet att välja bort förödmjukelse och hot i klassrummet?

Barnens väl och ve, deras rätt till lustfylld lek, är en princip överordnad alla principer.
Det ser ut som om jag, för barnens skull, får överge min jämlikhetstanke.

Men exakt samtidigt så innebär detta att man ger upp, att man erkänner sig besegrad. Att islams antisemitism har segrat. Att den accepteras genom att antisemiterna väljer sin skola och judarna väljer sin skola. Separerade från varandra. Medan antisemitismen blir en princip som genom skolvalet blir accepterad praktik i samhället.

​Den 5 april 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

​Idag sker det stora undret. Jesus återuppstår. Kvinnor, inte män, inte lärjungarna, utan kvinnorna kom till graven och fann till sin förfäran att stenen var flyttad och graven var tom En ängel sade till kvinnorna att de skulle gå till en plats. Där mötte de den återuppståndne Jesus. Därefter gick Jesus omkring och visade sig och pratade.

Tre saker väcker förundran.

De kristna säger att Jesus dog för våra synders skull. Men det är väl inte mycket till död och uppoffring, om han återuppstår en dag senare? Var mina synder blott värda en döddag? Inte fler? Ja, nu var det ju inte bara mina synder, utan allas synder, från hans dödsdag, den där fredagen, till världstidens slut. En dag som död nullifierar alla dessa synder? Ja, antingen måtte de kristna värdera denna döddag som oerhört mycket, eller så värderar de kristna inte människornas synder som så mycket. Tänk då på att vi ännu har lyckats synda med att bränna kvinnor, förfölja människor, och bara under en kort tid på 30- och 40-talet, lyckades vi med Holodomor, Förintelsen och ett världskrig. Allt detta bär Jesus genom hans enda döddag?

De kristna säger samtidigt att han besegrade döden. För det första stämmer inte det, ty han dog ju verkligen på korset. Han låg lik i graven. Han var en dag i dödsriket. Att besegra döden vore ju att inte dö överhuvudtaget. Men man kan förvisso se det som att han gick några ronder, likt en boxare, med döden. Första ronden förlorade han. Han dog på korset. Andra ronden, påskafton, förlorade ty han var fortfarande död. Tredje ronden, påskdagen, vann han ronden, ty han återuppstod. Och därefter var han aldrig mer död. Så han har vunnit, vid detta laget, ungefär 760000 ronder. Således står det ungefär 760000 – 2 till Jesus mot Döden.   

Slutligen, kanske det mest intressanta, är att det är kvinnor som har modet att gå till hans grav. Lärjungarna gömde sig. Andra män gick inte dit. Det var kvinnor som upptäckte den tomma graven. Det var kvinnor som först fick träffa Jesus.

Kristendomen är ju en abrahamitisk religion, och därför indränkt i kvinnohat. Några gånger får hon en plats i religionen. Adam hade det trist, varför han fick offra ett revben så att guden kunde ge honom en lekkamrat. Men inte likvärdig honom, ty hon är skapad till mannens förnöjelse, inte tvärtom. Men hon är oregerlig och lurar Adam att begå syndafallet.

Därefter försvinner kvinnan som markant deltagare i historien. Hon återkommer som den som blir våldtagen av den helige ande, så att guden kan manifestera sig som en född människa på jorden. Guden, som tidigare kunde skapa en man utan något material. Som sedan behövde ett revben för att göra nästa människa, en kvinna. Nu behövde guden en hel människa, till råga på allt, inte en del av mannen, utan en hel kvinnas kapacitet för att skapa en människa, för att få till den varelse guden ville ha. Märkligt att guden var beroende av en människa. Och av en kvinna.

Sedan faller kvinnan bort från historien, även om ateister som jag, tycker om när Magdalena dyker upp, ett tecken på att kvinnor också fanns i Jesus sällskap. Men hon skall självfallet vara en fallen kvinna, så att Jesus kan stråla i all sin kärlek.

Kvinnan kommer dock tillbaka, som den som vågar gå till graven, och som först får se honom. Jag vet inte vad poängen med detta är. Kanske för att kvinnorna inte sågs av vakterna som ett hot och därför kände kvinnorna sig trygga och kunde gå till graven. Som om kvinnor skulle vara mähä, utan betydelse. Vilket förvisso stämmer väl med deras plats i de abrahamitiska religionerna. Och som stämmer väl med den plats de fick senare, där de skulle tiga i församlingen, och, trots att Jesus var av kvinna född, kunde inte denna varelse få vara präst i kyrkan förrän 1958, ungefär 1927 år senare. Och fortfarande är hon förvägrad, hon som födde Jesus, hon som på initiativ av den helige ande, skapade vår Frälsare, hon som var den första att träffa den återuppståndne Jesus, från att förkunna ordet av sin son i ortodoxa och katolska kyrkor.

Till skillnad från Jesus återuppstod jag inte, i alla fall inte helt, utan blott partiellt. Efter avskedet åkte jag runt lite och förkunnade min lära och min bildning. Efter en ohygglig upplevelse i norr, bestämde jag mig för att aldrig återvända till livet som anställd professor. Men jag träffade mina lärjungar och studenter. Jag predikade en aning i offentligheten. Idag erfar jag att varken dödsriket eller himmelriket eller det jordiska livet som akademiker passar mig. Snarare är det så att det akademiska livet passar mig, men inte på jorden, inte så som jorden är idag.  

Men två saker finns att nämna innan denna påskhistoria avslutas.

Jesus hade sin nattvard innan domen och korsfästelsen. Jag fick min nattvard efter domen och korsfästelsen, dvs avskedet. Jag fick min nattvard den 18 juni 2018. Då kidnappade mina förtrogna från Högskolan Kristianstad mig och tog mig till ett chokladcafé, en kanotfärd på Immeln och en avslutande grillfest. Det är den finaste present jag fått i mitt yrkesliv. Ingen tupp hördes. Trots att kidnapparna säkert kunde ha riskerat efterföljder. I mitt sällskap fanns ingen Petrus. Tuppen fick loma iväg, arbetslös.

Efter Jesus himlafärd lämnade lärjungarna Jerusalem och byggde den kristna kyrkan. En del av mina förtrogna lämnade Högskolan Kristianstad och byggde akademiska miljöer på två andra universitet. Delvis utifrån de normer vi tillsammans utvecklat när vi gick tillsammans.

Ingen människa är betydelselös. Alla lämnar spår efter sig. Jesus mer än de flesta. Även en liten, betydelselös människa, lämnar spår. Inte som den skulle önska. Men även Jesus är nog irriterad över hur kyrkan, i hans namn, har utvecklats.

Själv ser jag att ideologiseringen av akademin fortsätter och att den akademiska kvaliteten inte omhuldas. Men den finns. Även i fundamentalistiska, hierarkiska miljöer, där överstepräster styr som diktatorer. Bakom deras ryggar, sker akademisk verksamhet.

Precis som Jesus ser spår av sin förkunnelse, ser jag spår. Kanske, i det stora hela, betydelselösa spår. Men ändock spår. Lätta spår. Spår som gör att man känner att man finns. För att alla ni finns. Ni som vet att jag menar er. För att man finns.
https://www.youtube.com/watch?v=guiomcQzS7U

​Påskdagen den 4 april 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

Påskafton. Idag råder stillhet ty Jesus är i dödsriket och lärjungarna gömmer sig. Därför kan dagen ägnas åt denna betydelselösa reflektion.

​Hon var en betydelselös människa. Hon var född av betydelselösa människor. Hon hade närt en liten dröm. Men en betydelselös människa kan knappt ens drömma. Drömmen upplöstes av hennes tårar när hon förstod att den inte ens fick vara kvar som dröm.

Hon födde en son, som både var betydelselös och ville vara betydelselös. Man skall inte sticka ut. Man skall vara betydelselös, lärde han sin son.

Men sonen lyssnade illa. Han blev lite mer betydelsefull. Han syntes i tidningen. Han kom upp på den högsta pinnhålet på stegen i hans profession.

Men när han var där, stöttes han ut, kastades bort. Av en person som han tidigare hade räddat. Som nu ville bli betydelsefull. Genom att flytta en verksamhet så att stadskärnan kunde få liv.

Sonen till han som föddes av en betydelselös kvinna, kastades ut.

Han fick stå i gräset, där hennes tårar hade fallit.

Drömmen fick inte ens vara kvar som en dröm.

Han försvann, i en betydelselöshet. Han var ju lika betydelselös som sin far, som hans mor.

Det betydelselösas släkte.

De betydelselösa.

​Den 3 april 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

Jesus skapar oreda och oroligheter i Jerusalem. Han inser att de bägge starka makterna, den romerska staten och den judiska kyrkan, är oroade och irriterade över hans inflytande och förmåga att skapa oro. Han förstår att hans liv hänger på en skör tråd.

Jesus inser också att han har en i sin grupp som inte är helt i hans våld. Han vet att Judas vill ha himmelriket på jorden och inte senare. Han vet att Judas är besviken på hans predikan att himmelriket på jorden bär man inom sig, men att det riktiga riket kommer senare. Därför kommer inte Judas’ kyss i Getsemane som en överraskning för honom.
Kanske Jesus hade respekt för Judas, ty olikt de andra, som följer Jesus i allt, liknar Judas Jesus genom att våga tänka annorlunda. Förvisso tänker Jesus hyfsat inom ramarna, men ändock annorlunda. Så annorlunda att det blir hans död.

Inför judiska rådet och dess överstepräst Kaifas, satte sig Jesus på höga hästar när han insinuerade att han var guds son. Genom att inte böja sig och göra avbön, beseglades hans öde.

De mäktiga vill ha lugn och ro och lydnad. Ty oro kan skaka deras maktbas, och olydnad kan t o m smula sönder maktbasen.

Själv har jag suttit inför ett ’råd’ av personer, där ’rådets’ Kaifas anmärkte med styrka att jag, professorn, utövat härskarteknik när jag i ett formellt sammanhang kallat en person för det formella… adjunkt. Där och då, rev han ner mig från min höga häst och avskedade mig från min professorstjänst. Medan ’rådet’, med stora observerande ögon och under en ohygglig tystnad, kanske inte utan förnöjelse, betraktade förödmjukelsen av den som red på höga hästar och inbillade sig att han var professor.

Jesus stod ensam inför sitt råd. Det gjorde inte jag. Min sittning inför rådet hade andra bibliska beröringspunkter. Jag hade en jude som bisittare. Som med sitt folks tusenåriga tradition och erfarenhet av förföljelse i ryggen, försökte rädda mig med judens oerhörda och beundransvärda förmåga att försöka finna en överlevande plats i den förföljande maktens rum.

Men varken Jesus eller jag kunde räddas. Jesus sändes till Pontius Pilatus och jag sändes till HR-avdelningen.

Idag, långfredagen, får denna historia några märkliga avsnitt.

Pilatus tvår sina händer. Som om han skulle bli utan skuld därigenom. Men det är en underlåtelsesynd han begår. Han kan hindra avrättningen av Jesus. Men han tvår sina händer. Det är som människan som står vid stranden och vet att den kan rädda personen i vattnet som håller på att drunkna. Men som inte kastar sig i vattnet. Den är därför moraliskt skyldig, så som Pilatus är, till döden. Det inses lätt att historian om Pilatus, som nedtecknades några hundra år senare, kan ha gjorts med baktanken att den växande religionen i det romerska riket, borde behandla romarna väl. Därför tror jag att Pilatius handtvätt är en skröna, ditlagd för att göra romarna att se mer välvilligt på de kristna. Judarna hade man lämnat, så de kunde man kasta skit på. Något som eldat antisemitismen sedan dessa dagar. Ty judarna är ju Kristusmördare. Kanske Pilatus inte tvättade sina händer. Då borde judarna dela sitt öde med romarnas arvingar, italienarna, dessa fördömda Kristusmördare.

Petrus blir tillfrågad om han är en av de som följde Jesus. Jesus hade sagt till Petrus tidigare, att Petrus skulle förneka honom tre gånger innan tuppen gol. Nu stod han där, Petrus, den klippa som Jesus skulle bygga sin kyrka på, och fegt förnekade Jesus tre gånger. Varpå tuppen gol. Inte mycket till kamrater han hade. Judas förrådde honom, medan Petrus förnekade honom. Och jag undrar, varför den starkt engagerade Judas, som drömde om ett himmelrike på jorden och som tyckte Jesus förrått rörelsens sanningen, skall vara den utskämde, medan Petrus, som förnekade Jesus, som vände Jesus ryggen, inte dras i skam och vanära? Som om förnekelse kan accepteras. Som om att se om sitt skinn är viktigare än saken.

Själv hade jag ingen Petrus, som förnekade mig, när jag skulle dömas. Inte ens efter domen, fanns förnekelse. Tvärtom, under förberedelserna till rådets domstol, fanns hela tiden mina närmsta ’lärjungar’ med mig, som tydligt stod upp för mig. Inga tuppar gol. De såg inte om sitt skinn, så som Petrus gjorde. Den store förnekaren.

Men så kommer det sista märkliga avsnittet i denna grandiosa berättelse. Guds son blir avrättad. Den som är son till den allsmäktige, kan inte rädda sig själv. Hans far, den allsmäktige, räddar inte honom. I slutet får t o m sonen tvivel på sin fader och ropar ut: ” Eli, Eli, lema sabachtani?” Min gud, min gud, varför har du övergett mig? Som om han hade förväntat sig något annat. Som om han, likt hjältarna i amerikanska filmer, skulle bli räddad i sista sekunden. Som om han skulle vederkvickas samma frälsning som Abrahams son, när Abraham, i sin ohyggliga fanatism, avbryter mordförsöket på sin egen son när ängeln, inte Arahams moral, ty den säger blott lyd, dvs döda, hindrar honom.

Men någon stund senare har han resignerat och insett att han skulle dö, varpå han säger: ”Fader, i dina händer befaller jag min ande” (Lukas 23:46). Varpå han dör.

Han som föddes av en jungfru och som skulle vara Fridsfursten, han dog. Så snöpligt slut. Som om Jesaja 9:6 skulle vara fel? Som om Jesus inte var guds son, Fridsfursten:” Ty ett barn varder oss fött, en son bliver oss given, och på hans skuldror skall herradömet vila; och hans namn skall vara: Underbar i råd, Väldig Gud, Evig fader, Fridsfurste.”

Likt en Jesus begav jag mig till Högskolan Kristianstad, och med alla goda lärjungar där, skulle vi bygga en fantastisk högskola, som gav studenterna en utbildning i klass med de bästa i Sverige. Men jag satte mig på höga hästar och gjorde uppror mot Rådet och dess Kaifas, ytterst genom att inte underkasta mig högskolans dogmer, FN:s hållbarhetsdogmer. Jesus böjde sig inte utan bar sin sanning. Jag böjde mig inte utan bar min sanning. Han korsfästes. Jag avskedades.

Allt gick åt skogen.

Så såg det i alla fall ut på fredagskvällen. Och den 1:a juni 2018. 

Långfredagen den 2 april 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

I en artikel i dagens 1:a april-tidning, skriver en journalist om prästen Mats Nyholm, och hans insats med 18 madrasser i Klara kyrka, för de hemlösa i Stockholm. Han är präst i Klara kyrka, och, får man anta, ledd av Jesus förkunnelse.
https://www.svd.se/trodde-nog-att-jag-skulle-dra-mer-at-vanster

Prästen säger: ”Jag tror nämligen att en stor del av problemet är att människorna har vänt sig bort från varandra och från Gud. På mer modern svenska kallar vi det för egoism.” Han tror att vi tappat något: ”Jag tror att det delvis är en bortglömd kraft. Att mycket av glädjen, lyckan, ja meningen med våra liv är att satsa på vår nästas bästa.”

Bortglömd kraft? När mindes vi det? Exakt när mindes vi det? Var det levande när dina likar brände kvinnor och förbjöd folk att tänka? När du och dina likar hävdade att kvinnan skulle tiga i församlingen? När kyrka på kyrka byggdes? Var det då som de kristna satsade på andas bästa?

Titta på den bild som finns i denna länk.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Klara_kyrka#/media/Fil:Klara_kyrka_vaults2.jpg

Så magnifikt är taket i prästens kyrka. Sådan rikedom finns i kyrkan. Till det väldiga rum som prästen bjuder de ensamma. Dit han bjuder 18 personer på 18 madrasser! 18 madrasser i detta väldiga rum. Så ser en prästs agerande ut, som inte glömt att satsa på andra.

Journalisten avslutar artikeln med orden:” Ord är viktigt. Men moralen ligger i handlingen. Den enskilda handlingens omätbara betydelse.”

Hon har så rätt, så rätt. I prästens handling ser vi hans hjälpsamhet. Vi ser hur den är bunden till det materiella, till kyrkan. En kyrka, en byggnad, en samling av sten och metall, som han inte ger upp. Som han är bunden till.

Prästen, han om någon, är en materialist, en människa bunden till det materiella. Han representerar så väl, där under de väldiga valven, den onda materialismen, den som binder oss till tingen och gör oss beroende av tingen. Istället för att ha dem som medel.

Prästen är dagens 1:a april-skämt. Han pratar om något som är glömt. När han själv står för den största glömskan.

Ty så säger Jesus, enligt Lukas 18:22”… Gå och sälj allt du äger och ge pengarna åt de fattiga. Då ska du få en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig.”

Den som inte säljer sin rikedom, sin byggnad, sin mark, och ger till de fattiga, t ex genom att köpa ett hus som kan rymma betydligt mer än 18 madrasser, utan som ger en skärv av sin stora rikedom, som blott ger 18 madrasser till hemlösa, den är en skrymtare. Väl värdig en artikel 1:a april.

Den 1 april 2021
Sven-Olof Yrjö Collin