Nu skall det ändras genom att Sverige skall förbjuda allt månggifte i landet, förutom i ömmande fall. Detta med ömmande fall handlar om gifta kvinnor, som vid upplösning av äktenskapet skulle bli ställd på bar backe.
Vi som känner kväljningar när vi hör månggifte, är de som ser det mest primitiva i en arabisk-muslimsk kultur, där föraktet mot kvinnan är ohyggligt och patriarkatet så oändligt stort och mänskligt förödmjukande. Vi ser den primitive, brunstige mannen som, trött på sin åldrande första hustru, skaffar sig ytterligare en hustru, och sedan ytterligare en, och sedan, helt enligt muslimsk sed, ytterligare en.
Men är en groteskt antihuman, sexistisk sedvänja och religion, skäl att förbjuda mångskifte?
Det finns de som hävdar att personer av samma kön skall ha rätt att ingå äktenskap. Ja, så har vi det numer i vårt land, efter att en annan sedvänja och religiös tro gått i graven, att äktenskapet är blott mellan en man och en kvinna. Vi kan numer hävda att det är kärleken och samtycket som är det centrala i äktenskapet. Ingås det med personer, av egen fri vilja och av kärlek, skall det ges äktenskapets status.
Men vad i all sin dar är det som säger att kärlek är parig, att kärlek blott kan finnas mellan två personer? Om tre personer finner det önskvärt och acceptabelt att vara i ett äktenskap, då är det ju en relation mellan personer utifrån deras egen fria vilja, och skall respekteras. Vill dessa tre leva i ett månggifte, varför skall det inte accepteras?
En invändning är att äktenskapet skall vara en ömsesidig kärleksrelation. När det finns tre personer, då skall det finnas ömsesidig kärlek mellan alla tre, dvs alla tre skall älska de andra i relationen.
Men är det riktigt att ha kravet på kärlek i äktenskapet? Och om vi skall ha det kravet, hur utvärderar vi då kärleken? Frågar vi de som vill ingå äktenskap, om de älskar alla de andra?
Nej, det är nog orimligt att staten skall utvärdera graden av kärlek i relationer. Vill några ingå äktenskap, då är det deras ensak vilken känsla det äktenskapet baseras på. Detsamma gäller ju redan idag i ingångna äktenskap. I den mån kärleken inte finns i äktenskapet, är det inte statens sak att utvärdera grad av kärlek, och vid för låg grad, upplösa äktenskapet. Vi har säkert många äktenskap idag, där kärleken lämnat äktenskapet, men äktenskapet består.
Men om vi öppnar för envar att gifta sig med den eller de som den vill gifta sig med, och om de andra i äktenskapet accepterar äktenskapet, var stannar då antalet personer i äktenskapet? En kvinna kan då samla sin gamla by i sitt fattiga afrikanska land och gifta sig med dem (förutom de som är genetiskt nära eller för unga, ty där stoppar lagen). Accepterar vi månggifte på principiella grunder, då kan det inte finnas en antalsmässig begränsning. Muslimerna, enligt vissa sedvänjor och religiös lag, kan ha fyra hustrur. Men varför stanna vid fyra? Och varför stanna vid hustrur? Vi som accepterar äktenskap mellan två kvinnor och två män, måste därför inte bara acceptera månggifte, utan också att månggiftet innebär ett äktenskap mellan t ex tre män och fyra kvinnor.
Det är således svårt att ha principer för äktenskap, ty utfallet blir, minst sagt, säreget. Kanske det innebär att vi istället skall söka en reglering som inte innefattar äktenskap. Med en stark stat får individer rättigheter, genom att vara individer, och inte genom att tillhöra familjer eller klaner. Äktenskapet innebär ju t ex egendomsgemenskap. En sådan kan skapas genom att individerna ingår egna avtal om egendomsgemenskap. Kvar blir barnen, som ges rättigheter genom arvslagarna. Här finns mer att fundera kring, t ex om fyra individer ingått avtal om gemenskap, och sedan adopterar ett barn, där blir det problem med arvsrätten. De som inte är adopterade borde inte vara så stort problem, då de har minst en mor, och kanske också en far (inte om fadern är okänd genom inseminering).
Således, istället för reglering av månggifte kan man överväga att upplösa äktenskapsinstitutionen. Förvisso blir det ett lönande eldorado för advokater, som kommer att skriva dessa avtal, men vi undkommer frågan vad som är ett giltigt äktenskap. Men vi får möjligheter till innovativa gemenskaper.
Den 16 april 2021
Sven-Olof Yrjö Collin