När folket på Krim, i en mer eller mindre godtagbar omröstning, röstade för att lämna Ukraina och ansluta sig till Ryssland, kopplade EU på olika former av repressioner. Mot Ryssland.

När Kataloniens president följde folkomröstningens utfall, då fängslas han av ett EU-land och riskerar 30 års fängelse. För uppvigling.
https://www.svt.se/nyheter/utrikes/kataloniens-ex-president-carles-puidgemont-har-gripits-i-tyskland

Uppenbarligen gäller demokrati för en nationalstat blott de som respekterar nationalstatens gränser. Den som anser att gränserna kan dras på annat sätt, och som inte går till nationalstaten för att få rätt att dra om gränserna, utan som anser gränser dras av befolkningen som det område som gränsen berör, den är kriminell. Mycket kriminell. 30 år i fängelse, ja, det är ett straff som sannolikt är hårdare än om han mördat en människa.

Jag lever i Skåne, ett område som vandrat mellan stormakterna, beroende på stormakternas styrka. Ingen har någonsin frågat befolkningen vilken nationalstat den vill tillhöra. Följer man EU:s och EU:s länders agerande, så är det inte upp till skåningarna att själva ställa frågan, skall vi vara svenskar, danskar, eller kanske självständiga?

Blott nationalstaten äger demokratin. Den ägs inte av den som makten sägs utgå från, folket. Grundlagen säger att all makt utgår från folket. Men skåningarna är inte folket, utan alla i nationalstaten är folket. Alla är underkastade alla. Ingen har rätt att undandra sig alla och allas beslutsmakt.

Men varför har vi alla rätt att välja vilka som skall representera oss, men vi har inte rätt att välja vilken stat som skall representera oss? Folket i grundlagen blir då en förtryckare av minoriteter.

Låt folken göra uppror mot nationalstaten. Låt dem göra en exit, med alla de komplikationer det innebär. Kanske skulle också norrlänningarna vilja göra en exit. Och då uppkommer problemen att avgöra vem som äger t ex alla kraftstationer och järn som upptäckts i Norrland. Vad skall det kosta norrlänningarna att lösa ut vattenkraften? Men, det är blott komplikationer av befolkningens rätt att själva avgöra vem de vill tillhöra.

I brist på bättre argument för nationalstatens makt, så är min ståndpunkt därför: Låt lokalbefolkningen avgöra vilken nationalstat de skall tillhöra, eller om de vill bilda en egen stat.

​Ferrara den 8 april 2018

Förra året, kring 1:a Maj, brann en shia-muslimsk moské i Järfälla. Det blev ett stort rabalder några dagar i tidningarna. Vad jag vet, efter att ha sökt Internet ett tag, finns ingen förklaring till branden, och därför är inte heller någon identifierad som eventuell påtändare.

Det sågs dock som ett misstänkt hatbrott, och skapade en politisk uppslutning. Kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke åkte dit och höll ett tal. Hon sade, enligt en tidning, bl a: "Våra friheter måste värnas i Järfälla, på Drottninggatan i Stockholm eller var helst mörker och hat sprids. Det viktiga är att vi alla, även i de svåraste stunder, inte backar från det vi tror på, inte stänger in oss och inte låter mörkret ta över"
http://www.stockholmdirekt.se/nyheter/efter-moskebranden-vi-vill-visa-att-vi-inte-ar-radda/repqed!1d7gseCV8XAw3OyC3LlOg/

Detta säger en demokratiminister i en lokal som är helgad en totalitär politisk rörelse som inte vill kännas vid demokrati. Shia är en totalitär rörelse, som sätter allah och hans bok, koranen, högre än demokrati och högre än mänskliga rättigheter.

Att en demokratiminister håller tal i en shia-muslimsk moské är lika anmärkningsvärt och motsägelsefullt som om hon skulle hålla ett tal i nazisternas partihögkvarter, och där betona att vi inte skall backa från det vi tror på.

Detta är en toleranskollaps av det slag som vi yttrandefrihetsfundamentalister blir anklagade för. Vi tycker ju att det är helt acceptabelt med shia-muslimer som skanderar sitt anti-demokratiska ideologi. Ty vi tror att demokrati är så starkt att den kan stå emot nazism, shia-muslimsk variant av islam och kommunism. Men vi går inte in i dessa totalitära rörelsers lokaler och försöker påskina att de är krafter mot mörkret. De är mörkrets krafter.

I detta monumentala hyckleri, framträder också ett annat hyckleri. Om du ser på bilderna, ser det väl mysigt ut, eller hur? Barn som demonstrerar, ja, det har vi vant oss vid, speciellt från de totalitära rörelserna. De religiösa och nazisterna älskar att knuffa barn framför sig. Jesus och Hitler älskade att lyfta upp barn.  

Tidningens rapportering handlar om besökarnas förtroende för varandra. Och som Sara Ghadban säger i tidningen: ”Det här stället samlar oss alltid för kärlek och gemenskap, och lär oss hur vi ska respektera andra människor.”   

Nu finns det emellertid en annan bild av samma händelse, som jag genom en bekant, fann på en högermans blogg. Gå till följande inlägg och rulla ner till bild nummer 2. http://thoralf.bloggplatsen.se/2018/04/03/11525877-sverige-idag/

Här ser vi shia-muslimernas gemenskap och respekt för andra människor: Könsapartheid. Och barnen skolas i denna apartheid, ty de får blott finnas bland kvinnorna. Barnen får gärna demonstrera, men de får inte sitta bland männen.

Medan deras kultur är hemsk, med deras förakt för kvinnor, så kan man fråga sig vad värdet är av en tidning som inte ser motsättningen mellan kulturministerns tal och moskéns ideologi, och som inte ser motsättningen mellan kvinnans utsaga om gemenskap, och den apartheid, dvs motsatsen till gemenskap, som visas på bilden.

Jag har tidigare tagit upp ett tvivel på att speciellt lokaltidningar lyckas uppnå den objektivitet och intresselöshet som vi förväntar oss av journalister. Detta reportage bekräftar min bild av tveksamma journalistiska gärningar av lokaltidningar.

Notera vad högerbloggaren betonar, hur bilderna är valda. Medan högermannen väljer de två som bekräftar och betonar hans bild, vilket är min också, att shia-muslimer bedriver könsapartheid, så väljer lokaltidningen en uppsättning bilder som betonar, får jag förmoda, den tidningens ambition att gömma den shia-muslimska mörka sidan.

Den enda slutsats som jag vill att vi tar med oss från detta, är att ha många informationskällor, även de högerextrema och de vänsterextrema. Ty du kan inte överlämna informationen till andra än till din egen kritiska blick.

​Ferrara den 7 april 2018

Jag skrev i ett tidigare inlägg att asymmetrisk information är ett gissel, men också ett instrument i Maktens händer. Att informera kan därför vara en revolutionär handling, en handling som ämnar att ge människor möjligheter att vara fria, och som därför möter den hårdaste repression från Makten, genom dess försök till tystnad eller förvanskning.

I staten, i omsorg om statens effektivitet, finns ett skydd mot Maktens härjningar, om än bräckligt, genom att varje arbetare i staten har rättigheten att meddela omvärlden om vad som sker i statens organisation. Frihet till information är ett medel för att upprätthålla effektiviteten i staten så att den inte går under genom nepotism och annat korrupt agerande. Men det är också ett sätt att upprätthålla statens legitimitet, då medborgare skall ha anledning att tro att staten verkar som det var tänkt.

Nu kommer då en fråga som gnager i mig. Borde statens arbetare, som har rättigheten att informera, också ha skyldighet att informera?

I lagen, brottsbalkens 23:6, stadgas: ” Den som underlåter att i tid anmäla eller annars avslöja ett förestående eller pågående brott ska, i de fall det är särskilt föreskrivet, dömas för underlåtenhet att avslöja brottet enligt vad som är föreskrivet för den som medverkat endast i mindre mån till sådant brott. Högre straff än fängelse i två år får dock inte dömas ut. I de fall det är särskilt föreskrivet ska för underlåtenhet att avslöja brott även den dömas som inte haft uppsåt till men borde ha insett att brottet var förestående eller pågick. Den som har ett bestämmande inflytande i en sammanslutning och underlåter att förhindra ett brott inom ramen för sammanslutningen ska, i de fall det är särskilt föreskrivet, dömas för underlåtenhet att förhindra brottet enligt första stycket.”

Det finns således i lagen en grundläggande tanke att man inte bara har en rättighet att rapportera, utan i många fall (undantag finns) också har en skyldighet. Och en skyldighet som är så stor, som i den sista meningen, att det kan leda till dom och fängelse i två år.

Men vi vet alla som arbetar i staten, att det finns agerande som borde ha granskats av en domstol, men som får passera. Oförstånd och misstag kan ligga bakom det misstänka brottet, varför man ser mellan fingrarna.

Men också den egna bekvämligheten kan vara skäl för underlåtenhet. Det tar tid att rapportera.

Men än väsentligare är sannolikt att vi alla vet att det i 95% av fallen är den som rapporterar som råkar illa ut. Speciellt om det man rapportera rör resursstarka individer, de som har en ansvarsposition eller som har stort och starkt socialt kapital, eller kontrollerar en resurs. Då kan en rapport, som är berättigad objektivt sett, slå hårt tillbaka, ty det är inte rätt, utan makt som råder i de flesta fall.

Man behöver förvisso inte läsa lagen för att anse att statens medarbetare har en skyldighet att informera. Vi kan ju prata om moral.

Underlåtenhetssynd är ett moraliskt brott, där straffet är att du blir illa sedd i din sociala grupp, men kanske framför allt, att din spegel vägrar återge ditt ansikte när du står inför livets spegel. Det finns människor som varit i min omgivning, som förlorat min respekt p g a begången underlåtenhetssynd. Den som tiger, men som har skyldigheten, så som jag uppfattar den, att tala, att agera, och som inte har starkt besvärande skäl för att tiga, den faller i min respekt.

Sedan har jag lärt mig att förstå ’tala’ på olika sätt. Man kan informera utan att prata högt och ljudligt på torget. Alla är inte som jag, som sedan 19-års ålder, tränats att hålla i fanan och prata på torget. Det finns ett sätt att tala som kan vara väl så effektivt, då det sprider information, men inte genom det talande ordet. I min omgivning finns personer som ytterst sällan ställer sig på torget och pratar. Men som genom sitt agerande producerar information, och som kanske t o m är mer hotfull gentemot Makten, än vad två skränfockar på torget är.

Jag tror att Makten i staten hade sett annorlunda ut och statens orättfärdiga agerande hade varit mindre, om alla statens arbetare hade skyldighet att informera. Förvisso finns det risker med sådana skyldighetslag, ty då hade alla sett på varandra som möjliga ’Uppdrag Granskning’-journalister. Alla hade sett Josefsson i sin kollega och risken hade varit att det hade blivit en sorts Stasi-kultur.

Men finns det inte en Stasi-kultur idag i staten? Men idag kommer Stasi uppifrån, medan mitt förslag om skyldighet att informera skulle vända upp och ner på Stasi-kulturen, att den kom nerifrån?

Min slutsats av allt detta blir beklagligtvis en mörk slutsats. Det kommer inte att komma en skyldighet att informera. Makten har all anledning att förhindra det. För Makten är rätten till information, dvs meddelarskyddet, tillräckligt besvärande. Men kan hanteras genom diverse instrument, frivilliga eller repressiva. Att öka besväret genom att lägga till skyldigheten, att göra underlåtenhetssynden till ett underlåtenhetsbrott, gör Maktens arbete oerhört mycket svårare.

​Ferrara den 6 april 2018

Molotov-Ribbentrop-pakten var officiellt en icke-angreppspakt mellan Nazityskland och kommunistiska Sovjetunionen. Men det viktiga med den pakten var inte vad man kunde läsa, utan vad man inte kunde läsa. Det hemliga protokoll där de två diktaturerna delade upp Öst-Europa i två intressesfärer. Något som t ex Karelen i Finland fick betala dyrt för.
Att agera i det fördolda, att inte informera, att tiga, att gå bakom ryggen, att verka i mörker, i informationens frånvaro, det är Maktens uttryck. 

Information är frihetens grund. Därför är makt dess motsats, att minska, ta bort och förvanska information. Medan transparens, öppenhet, yttrandefrihet är utmärkande för de goda, öppna samhällena och organisationerna, är sluten information, tystnad och repressalier mot det fria ordet maktens uttryck i de onda samhällena och organisationerna.

Friheten räds inte information. Makten räds information. Därför vill den reglera, förhindra och förvanska information.

Asymmetrisk information är ett viktigt begrepp i ekonomivetenskapen. Hayek, den österrikiske ekonomen, såg vilka besvär asymmetrisk information ställde till, inte bara i ekonomin, utan också i politiken, varför han var fundamentalistisk i sin syn på informationsfrihet. Fri information, den fria marknaden, var inte bara ett ekonomiskt mål för honom, utan också ett frihetligt politiskt mål.

I många ekonomiska teorier spelar asymmetrisk information en betydande roll. I mitt ämne, företagsstyrning, ses revisorn som ett instrument för att, inte säkerställa fri information, men i alla fall en hög grad av transparens och riktighet i information. Redovisningsreglering finns till för att minska informationsasymmetrin mellan bolagsledning och aktieägare och samhället. Bolagets styrelse finns till för att hantera den information som av konkurrensskäl inte kan bli offentlig.

I statens liv är information än viktigare. Ja, där är den så viktig att medarbetarna har speciella rättigheter (tyvärr inte skyldigheter) att informera. Meddelarfriheten innebär att information som finns i organisationen, kan spridas till offentligheten, utan att den som sprider får bestraffas eller ens eftersökas.

Makten hotas av den fria informationen. Därför är det ganska enkelt att se Makten. När Makten hotas, syns den tydligast. Så fort du ser att information regleras, förhindras, förvanskas, då kan du sannolikt se Makten. Där den som informerar straffas, där finns Makten. Där tystnaden finns, där finns Makten. Där information misstänkliggörs, där finns Makten. Där information förvanskas, där finns Makten.

Makt, dvs Maktens uttryck, är att tiga, att förfölja och bestraffa informationsgivare, att misstänkliggöra och förvanska information.

Information är mycket farligt för Makten.

Därför är det revolutionärt att hävda: Informera!

Därför är det farligt att Informera.

​Ferrara den 5 april 2018

Igår cyklade jag runt i Ferrara. På stora affischer finns ABBA, ty det är några artister som skall ha en ABBA-kväll här i staden nästa vecka. När jag cyklade förbi ett tivoli i en park, hängde en ensam svensk flagga vid en förlustelse. Tre andra pinnar stack ut. Sannolikt hade de förlorat sina flaggor. Kvar, i ensam majestät, hängde den svenska flaggan. Kanske för att fira att jag fanns i stan. Kanske för att Zlatan gjorde ett magiskt mål i Los Angeles. Kanske för att fira att ABBAs musik skulle spelas i staden. Eller kanske för att fira att den svenska musiken nu kan strömmas via ett nytt börsnoterat, ursprungligen svenskt företag, Spotify.

Igår börsintroducerades Spotify, vars tjänster förmodligen de flesta, i alla fall medelålders och yngre, känner till.

Det introducerades inte i Stockholm, utan på en börs som lättare kan bära ett enormt bolag, New York-börsen. Priset hade prognostiserats till 132 dollar. Handeln började med 165,9 dollar. Priset sjönk snabbt till 155 dollar, för att stängas på priset 149 dollar, vilket motsvarar 220 miljarder kronor.  

Grundarna heter Daniel Ek och Martin Lorentzon. De inordnas nu i kretsen av svenska uppfinnare och företagsgrundare som de Laval (separatorn, Alfa-Laval,), Wenner-Gren, von Platen och Munters (kylskåp, Electrolux), Johansson (rörtången och skiftnyckeln, Bacho), vilka kom före det stora kriget. Därefter har man från den politiska högern hävdat att Socialdemokratin gick i samverkan med stor finansen, dvs de svenska företagsgrupperna, Handelsbanken och Wallenberg, varför nya stor företag, baserat på genialiska uppfinningar, slutade. Men Persson startade en klädesföretag, H&M, som blivit världsmästare på klädesdistribution, och Kamprad startade IKEA som blev världsmästare på möbeldistribution.

Nu kommer ett nytt gigantbolag, baserat på en genial uppfinning, en affärsmodell med flödande musik. Nu är det inte tunga produkter, som rörtången, som säljs. Nu är det inte förmåga att till låga kostnader producera och distribuera kläder och möbler som är poängen. Nu är det strömmar som bär musik, som är grunden för det nya storföretaget, där utvecklingen i det sladdlösa internet varit en förutsättning.

Spotify är distribution, likt H&M och IKEA, och det använder det sladdlösa internet, där Eriksson är en storspelare. Ändå har Spotify utvecklats helt fritt från de äldre svenska storföretaget (vad jag vet).

Spotify växer starkt, vilket anses vara skälet till att det är ett storförlustföretag. Förra året omsatte bolaget knappt 29 miljarder kronor, och gjorde 5 miljarder i förlust. Med ett börsvärde på 220 miljarder kronor kan vi konstatera att förväntningarna på vinster är höga. Likt den senaste (sista?) IT-bubblan, kan man undra om det finns substans i priset, eller om det är en bubbla av förväntningar?

Det vi däremot vet, är att priset kommer att variera, ty en aktiemarknad består av många aktörer, som gör olika bedömningar och har olika drömmar, varför villigheten att köpa till olika priser kommer att variera. Men följer Spotify den vanliga tendensen, kommer priset att gå ner ytterligare.

Däremot finns det mekanismer i marknaden som kommer att upprätthålla ett initialt köptryck. Idag finns sk indexfonder, som köper och säljer aktier i en ambition att hålla samma steg som ett index. Kommer det då in en ny aktie, av denna storlek, måste de köpa den, för att kunna hålla son korrelation med index. Således finns det en ren mekanik i en del av efterfrågan och utbud på aktien, och därmed en priskonsekvens.

Med tanke på att så många använder Spotify, kanske Spotify-aktien blir likt Nokia-aktien blev i Finland, och H&M-aktien varit för Sverige, en folkaktie, en del av ett försvinnande folkhem, där alla lyssnar på musik och samtidigt grundar sin pension.

Men vi har ett exempel, som blev oerhört lyckats för ägaren, men inte för de som hoppade på folkaktien, Telia, där staten vann stora summor och köparna, folket, förlorade stora summor.

En sak kan vi dock veta. Tiden för stora svenska storföretag är inte ute. Ty de skapas inte, eller hindras inte av skattesystem och allmänna ideologier. De dyker upp, och först efter att de dykt upp, kan man förklara varför de dök upp. Och det beror inte på entreprenöriell förmåga, ty det finns många som har den förmågan, men aldrig lyckas. Det är en förutsättning, men inte tillräckligt. Man måste också ha förmåga att hantera sin uppfinning, sin innovation, dvs en ledaregenskap. Men det är inte tillräckligt. Man måste också ha tur, t ex trådlösa internets utveckling för Spotify, miljonprogrammet för IKEA, den svenska mejerirörelsen för Tetra Pak. Även om en stor del i turen är att kunna utnyttja turen.

Ferrara den 4 april 2018

Som erfaren lärare lär jag till de som vill lyssna att t ex alltid stå framför katedern, aldrig bakom den. Använd händerna för att markera när du säger något som är oerhört viktigt. Låt aldrig armarna vara korsade över ditt bröst. Som lärare skall du vara öppen mot dina elever och studenter, och du skall visa dem rent fysiskt att du har något att lära dem.

I grunden kommer just dessa råd från insikten att vi förvisso är kulturvarelser, men att vi också är djur. Och som djur visar vi vår rädsla genom att gömma oss och genom att krypa ihop. Bakom katedern, med armarna korsade över bröstet, signalerar djuret läraren till djuren eleverna i salen att du är rädd.

Som lärare skall du, och det är din förbannade skyldighet, se till att göra vad du kan för att skapa en inlärningsmöjlighet för studenten. Då skall du använda all den kunskap vi har om inlärning.

I en uppfriskande debattartikel hävdar ett antal forskarutbildade personer som precis gått igenom pedagogisk utbildning, att lärarutbildningen blott är begränsat evidensbaserad, dvs blott begränsat baserad på idag kända vetenskapliga kunskaper.
https://www.dn.se/debatt/lararutbildningen-forbereder-inte-lararna-for-klassrummet/

Det tycks finnas ett dominerande utbildningsparadigm, där svagt evidensbaserad kunskap lärs ut, medan aktuell forskning, sannolikt p g a att den både är okänd och betraktad som irrelevant, inte lärs ut.

Jag känner igen deras kritik i den kritik jag och några andra modiga vågat ha gentemot sk kvalitativ forskning. Debattörerna hävdar t ex att utbildningen hellre ägnar sig åt filosofiska frågor än praktiska, t ex hur betygsätter man. Liknande kritik riktade jag och de fåtal modiga mot den sk kvalitativa forskningsmetoden under 80-talet (och till idag, ty likt lärarutbildningens oerhört starka paradigm, är också den kvalitativa forskningsmetoden stark). Medan vi satt och idisslade ändlöst om verkligheten finns och hur subjektivitet är en förutsättning för kunskap, undgick det totalt för oss hur man rent praktisk analyserade en utsaga från en intervjuperson, för att genom analysen kunna förstå vad utsagan sade.

Varför är dessa traditioner så starka? En förklaring ges genom mina erfarenheter från Ukraina och Ryssland. Där fanns en stark tradition av marxism och normativ kunskapstradition under Sovjetunionens tid. Medan marxismen rensats ut, finns den normativa traditionen kvar. Och det är ju inte så märkligt eftersom det finns lärare som skapat hela sin status, hela sin samhälleliga position, hela sin intjäningsförmåga på den normativa traditionen.

Även om universitet och skolor borde vara lärande organisationer, där inte bara studenter och elever lär sig, utan inte minst, de professionella i inlärning, lärarna, lär sig, så är ändå min något bittra och mörka erfarenhet, att det finns många läroanstalter som absolut INTE karakteriseras av att vara en lärande organisation.

Det som debattartikeln därför egentligen tar upp, är att utbildningsanstalten inte är en lärande organisation. Vilket onekligen är absurt med tanke på att det är en lärarutbildning det berör.

I den mörka natt tänker jag därför den mörka tanken, att det jag själv erfarit, att det finns högskolor som inte karakteriseras av lärande avseende sina lärare, är inte så märkvärdigt när de som utforskar och utbildar i lärande, själv inte är lärande.

Kan en lärare som inte lär sig, vara en lärare? Kanske, men det är inte en duktig lärare.

​Jag avslutar därför med en bild som SKALL vara föredömet för alla lärande organisationer, t o m för de som finns för och lever för att utbilda.

Ferrara den 3 april 2018

Idag skall inte etnicitet angivas vid olika typer av brott. Den bekräftat fördomsfulle Morgan Johansson, justitieminister (sic!), säger att det redan finns undersökningar vars resultat kan användas. Vi i Sverige behöver därför inte notera etnicitet för att få veta.

Likaledes arbetar journalister med att begränsa fördomsfullheten när de beskriver illgärningar. Kön och ålder är de accepterade fördomskategorierna, medan andra inte accepteras. Om det är någon som begått en våldtäkt, så får vi vanligtvis veta om det är en man och åldern på personen, men inte om personen är lång, vänsterhänt eller smålänning. Det anses som att just de kategorierna, längd, högerhänthet eller etnicitet, inte kan beskriva gärningspersonen på ett relevant sätt.

Men hur tänker då journalister när de skriver som de gör i följande artikel?
https://www.dn.se/nyheter/sverige/kraftig-brand-flyktingboende-i-skane-brann-ned/

Journalisten och ansvarig utgivare tycks finna skäl att speciellt nämna att det är en viss typ av människor som bor i byggnaden, flyktingar. Varför är de boende av intresse vid en husbrand? Är de som bor där, flyktingar, speciellt benägna att tutta fyr på hus, likt män är mer benägna att våldta än den andra typen i kategorin kön, kvinnor? Försöker de säga att flyktingar är mer påtändande än icke-flyktingar?

Eller försöker de säga att bränder där det bor flyktingar är mer frekventa än där icke-flyktingar bor p g a att människor som inte bor där är mer benägna att sätta fyr på hus där flyktingar bor, än där icke-flyktingar bor? Man skulle då tänka sig att det brinnande huset är en politisk handling från t ex en högerperson som inte gillar flyktingar.

Oaktat vilken förklaring till detta journalistbeteende, är det en underliggande ton, som inte redovisas, som hjälper till att skapa en atmosfär, att flyktingar är skummisar som tänder på hus, eller att högerfolk tänder på flyktingbostäder. Det är sannolikt denna atmosfär av fördom som får Morgan Johansson och dagens journalister att undvika etnicitet i rapportering av våldsbrott. Men exakt samtidigt havererar de i sin vilja att undvika att skapa en fördomsfull atmosfär genom att rapportera om ett brinnande bostadshus som brand i flyktingboende.

Och då påminner vi oss att den fördomsfulle Morgan Johansson fick sitt epitet fördomsfull, när han dömde en moskébrand som ett politiskt attentat, medan det visade sig vara lekande barn i moskéns kök.

Det är som om en viss fördom, den som riktar sig mot flyktingar, inte får odlas, medan dess motsats, den som riktar sig för flyktingar, får odlas.

Självfallet är det inte så. En sådan tanke är otänkbar, den är oskrivbar, den är absurd, den är så orimlig att jag inte ens kan tro att jag skrivit den, än mindre tänkt den. Den finns inte.

​Ferrara den 2 april 2018

Under min SSU-tid, hävdade vi, förnyarna, självförvaltning som framtidens form för att organisera ekonomisk verksamhet. Vi var tveksamma till löntagarfonder, eftersom det var ett kapitalistiskt sätt att få makten över företagen. Självförvaltning, att arbetarna själva styrde företagen, var mer tilltalande. Därför tyckte några av oss mer om MBL och styrelseplats för de anställda.

Idag är dessa diskussioner utdöda. Trots att debatten borde ha levt hos de som blev mäktiga i socialdemokratiska partiet under 90-talet, blev det inte så. Några av oss mumlar att det beror på att det var politiska broilers som tog sig fram, de utan ideologi, men med makt som intresse. Ty hur kunde självförvaltarna från SSU inte bara missa möjligheten, utan t o m gå med på att låta skolans avreglering ske genom aktiebolag och inte genom föreningar och kooperativ?
Någon sköt Palme, osäkert vem, men de tidigare självförvaltarna från SSU sköt Palmes ideologi, vår ideologi: https://www.youtube.com/watch?v=KUGaFe8U0F0

Men så kommer ett ljus. Högst överraskande. Från ett håll som inte var väntat. Inte från LO-borgen. Inte från Bommersvik. Inte från Tiden, den socialdemokratiska tanketidskriften.

Det kom en upplysande, uppfriskande, som väl kyld Pommac, artikel
https://www.dn.se/debatt/underlatta-for-personal-att-ta-over-nar-agaren-pensioneras/

Det är ytterst uppfriskande eftersom den tar upp socialisternas vision, som en lösning på ett brännande problem idag, alla familjeföretag, där familjen inte står beredd att ta över. Kanske de som ger förslaget ser det begränsat, som en lösning på familjeföretag, så vaknar mina gamla SSU-själ till livs igen, och ser en oberäknelig, men kanske lovande framtid i förslaget.

Vi har idag teori som gör det möjligt att förstå hur arbetarägda företag kan organiseras för att inte fastna i det som tidigare sågs som dess starkaste begränsning, underkapitalisering genom outvecklade kreditorganisationer och genom konflikten mellan arbetarens lön och företagets kapital.

Aktiebolaget, som gett mig mitt forskningsämne under hela mitt yrkesliv, är en fantastisk innovation. Men nu har aktiebolaget tvåhundra år på nacken, och som vi känner det idag, hundra år. Det enda vi vet med grund i vår historia erfarenhet, är att det som finns, inte kommer att finnas. Så låt oss prova andra sätt att finnas.

​Ferrara den 1 april 2018