Den ständige sekreteraren i Svenska Akademin har nu lämnat eller fått lämna Akademin. Vi vet inte vad som skett bakom kulisserna. Blott brottstycken av skeenden kommer fram.

Kanske hon, efter att ha varit ledamot under några år, tyckte att det fanns en röta, där speciellt några personer fick bära kostnader som de inte skulle behöva bära, oaktat hur stort och viktigt Kulturen än var.

Kulturprofilen hade skapat en kultursammankomst som ansågs vara mycket värdefull. Så värdefull att somliga kostnader var små relativt Kulturens värde. Sammankomsterna attraherade villig arbetskraft. Unga kvinnor. De fick delta, de fick en plats. Vad som förespeglas i reportage är att deras plats delvis var en funktion av deras kön. Inte så att de såg det eller att de utnyttjade sitt kön. Utan att den som gav dem plats, gjorde det delvis utifrån deras kön.

Vi minns alla flickans engagemang för den stora Konsten, och hur hon förödmjukades av den store Konstnären. (titta speciellt kring 2:33, när hon står vid dörren, vänder sig om med en oerhörd förhoppning som hennes ansikte utstrålar, medan vi som ser henne, förstår och inser det hon omedelbart får erfara, och hennes ansikte blir en nästan blödande ruin av total förlust)
https://www.youtube.com/watch?v=CZ3di_hTrAY

En vidrig exploatering av ett ungt, vackert hjärta, som blott sökte Konsten och kärleken.

Som förblindad av Konsten, inte såg att hon utnyttjades, inte för den själ hon var, utan för den kropp hon var och för den kärlek hon gav så villigt och så stort.

Somt är emellertid större än Kulturen. Somt är en värdering som blott Plikten kan bära och utföra. Och Plikten ser inte till konsekvenserna. Och den får inte se till konsekvenserna. Även om Akademins varumärke står på spel. Även om Kulturen står på spel, den i källaren.
En människas längtan, en mans eller en kvinnas längtan, får inte utnyttjas, får inte exploateras, även om det står Nobelpris på spel. Ty över alla priser står den mänskliga värdigheten. Ingen sak är större än den mänskliga värdigheten.

Kanske sekreteraren ansåg att kulturprofilens agerande innebar en kränkning av de unga personerna. Som var kvinnor. Att hans agerande innebar att människans värdighet kränktes.

Inför kränkningar agerar man. Kanske hon lät omröstningen ske, för att visa på att människas värdighet står över Kulturen.

Det handlade kanske inte alls om patriarkat eller herrklubbar. Som Kristina Lugn sade, Jag är kvinna.

Det handlade kanske om hur man agerar med människans värdighet som sin maxim, som en Plikt man har valt att utföra. Då agerar man, blind för konsekvenserna, helt enligt Pliktens bud, mot ovärdigt agerande och mot kränkningar av en eller flera människors värdighet.

Om detta kan vi inte veta. Om detta kan vi bara spekulera. Att över patriarkatet, att över Kulturen, står människans värdighet.

​Öllsjö den 18 april 2018 

Svenska Akademins varumärke är kantstött. Akademin går sönder inför öppen ridå. Den ständige sekreteraren försökte lösa upp en knut som fanns. Hon såg knuten. Andra hade sett den tidigare. Hon valde att agera. Andra, som hade sett knuten tidigare, hade tidigare valt att inte agera. Konflikt uppstår.

Vi kommer kanske aldrig att få veta varför de gick till omröstning. Den ständige sekreteraren skulle ha sett till att det inte gick till omröstning. Kanske hon försökte hindra omröstningen, kanske inte. Jag hävdar att hennes uppgift bestod i att hindra en omröstning som kunde leda till sammanbrott i Akademin.

Men samtliga ledamöter har ansvar att värna Akademins varumärke. De som valde att gå in i omröstningen gjorde fel. De som har valt att lämna, har brustit i omsorgen om varumärket och i omsorg om Akademins heder.

Men när ledamöter valde att gå ut i offentligheten om konflikten, sprack Akademin. När de valde att deras syn skulle trumpetas ut i offentligheten, valde de den öppna konflikten. Och varumärket tog skada.

Ledamöterna borde samfällt ha Akademin som överordnat mål, inte deras egna synpunkter.

Men kanske det har funnits ett hart när oändligt antal försök att förmå de stridande grupperna att komma till konsensus. Eller så består Akademin av I, me and myself, av Jag, Jag och Jag, utan känsla för deras gemensamma uppgift.

I brist på information får man spekulera. Kristina Lugn har avfärdat den gängse förklaringen, att det är patriarkatet som härars sönder Akademin. Hon hävdar bestämt att hon är kvinna.

Men det kan finnas en annan vinkling, med feministiskt och patriarkalt drag, men som egentligen blott baserar sig på människans värdighet.

Om det skaldar jag imorgon. (Med liten förhoppning att mer substansrik information läcker ut)

Öllsjö den 17 april 2018

Sverige har ingen författningsdomstol. Vi har en gammal rättstradition, som uttrycks genom Hägerström, där rätten är mänskliga intressen förföriskt dolda av en mantel av rätt. Politiken står över rätten. Det finns ingen naturrätt, blott konventioner som existerar så länge de är konventioner, dvs accepterade i samhället. Socialdemokratin har länge burit denna rättspositivistiska syn.

Men frågan är om de inte, när de är i sällskap med Miljöpartiet, har blivit alltför mycket politik, och alltför lite rätt.

Vägledda av Miljöpartiet vill de avskaffa asylrätten och införa handläggningstid som asylskäl, och därmed ge en speciell grupp av individer, rättigheter som inte tillkommer andra grupper. Lagrådet, de som skall granska rimligheten i själva lagen som sådan, fann att ”gränsen har nåtts för vad som är acceptabelt i fråga om hur lagstiftning kan utformas” https://www.svd.se/regeringen-gar-vidare-med-lag-om-ensamkommande

Nästa intermezzo är att Miljöpartiet vill lägga straff på kommuner som inte lyckas handlägga byggärende tillräckligt snabbt. Även här säger Lagrådet ifrån: "Förslaget är inte ägnat att läggas till grund för lagstiftning" (https://www.svd.se/forsenat-bygglov-ska-ge-rabatt--men-lagen-sagas )

Man drar sig till minnes Karl XV:s valspråk, hämtad från forna lagskapslagar: Land skall med lag byggas.

Ekonomerna har funnit att stabila institutioner, som är förutsägbara, är delaktiga i att bygga välstånd. Statsvetare har funnit att jämställda samhällen, som ger hög tillit, har en hög levnadsnivå. Kanske det är så att om man kan lita på institutionerna, och om staten inte är korrupt och inte särbehandlar grupper, får man ett förtroende och stabilitet i samhället. Om man börjar ana att politikerna manipulerar lagstiftningen, om de gör det för att befrämja små särintressen, på bekostnad av allmänna principer, då tappar människorna förtroende och tilliten för politiken. Och därmed också för samhället.

Då kan man säga att Miljöpartiets ’utomrättsliga’ agerande, som sannolikt tillkommit för att öka deras valbarhet inför valet, leder till söndring i samhället och kan ha negativa välfärdseffekter.

Därför kan Lagrådet vara en instans att lyssna något mer på, än de rättspositivistiskt berusade Miljöpartisterna gör.

​Öllsjö den 16:e april 2018     

Hur behandlar du din granne? Speciellt om det är en tvär typ? Köper du en aggressiv bulldogg? Fixar du ett gevär? Bygger du ett högt plank?

Eller försöker du prata lite med grannen och så, om inte en gemenskapens matta, så i alla fall ha en grusad gång mellan er så att ni kan ha nytta av varandra när du t ex behöver låna hans stege.

Men om du kommer hem en dag och björken på tomten är fälld och din andra granne säger att han inte såg det, men att det är solklart att det är den andre grannen. Då jäklar tar du till storsläggan. Då sågar du ned häcken, då kastar du in singel på hans gräsmatta, då sätter du grillen så att all rör drar in över hans tomt.

Självfallet inte. Ingen har sett vad som skett, så du får bida din tid och hoppas att den skyldige blir avslöjad.

Men inte så med Ryssland. Den feministiska utrikespolitiken, som man kunde tro skulle vara att visa omsorg, inte minst mot de närmsta, innebär att innan bevis framlagts, döma och utverka straff gentemot Ryssland, för en giftattack, där det blott finns en uttalad misstanke. (Framförd av det anhang som en gång tidigare anklagat en nation för giftbruk, invaderat landet och funnit...ingenting)

Så hanterar man inte sina grannar. Man försöker hålla dialog, för att vara värdig, och för att undkomma tråkigheter i trädgården.

Idag lägger Kristianstads kommunala skolor ner franskan som andra-språk. Istället kunde de utvidga till språk som landet har stor nytta av att veta och kunna. Som t ex ryska.

Detsamma med skolan. Där kunde man undervisa speciellt i rysk kultur. Så att många fler kan ryska och den ryska kulturen.

Så behandlar man sina grannar, de man har, som man ju inte valt. 

Inte nödvändigtvis generöst, men med stil, med viss respekt, och framför allt, med kunskap. Ty utan kunskap odlas fördomar. Utan kunskap kan misstag göras. Utan kunskap blir världen farlig.

Så farlig som den idag har blivit.

Öllsjö den 15 april 2018

PS Lite kunskap, eller i alla fall, en annan vinkel, för den som inte vill blunda, finns här: https://www.svd.se/manga-missforstar-rysslands-utrikespolitik )

På den gamla, onda tiden, hade man interna pass i hela Sovjetunionen, inklusive Belarus. De infördes av Stalin 1932, när den stora politiskt motiverade hungersnöden, Holodomor, genomfördes i Ukraina.

Inrikespass innebar att man, precis som med rikets pass, hade rätt att vara i en region, men kunde förbjudas att åka till en annan region. Inrikespass var därför en metod för att hålla borta de som skapade oro. Minsk, huvudstaden, kunde rensas från dessa element som skapade oro.

Man behövde i mindre utsträckning ha fängelser för politiska orosmoment. Istället gav man dem ett pass som innebar att de inte kunde vara där de kunde skapa opinion för sin sak, dvs oro.

Idag finns inrikespass blott i länder som utmärks av en extrem repression, såsom Nordkorea och Kina. Inrikespass är ett sätt att hålla undan orosmomenten från möjligheter till inflytande genom propaganda och samtal. Det tillhör en totalitär stats maktinstrument.

Totalitära stater är kända för sitt enorma behov av Ro. Med inrikespass kan man hindra oron från att spridas av personer i centrala delar av landet, som t ex huvudstaden Minsk. Ro är det som önskas, inte oro. Till priset av en frän repression, med inrikespass.

Det finns andra åtgärder som den totalitära staten tillgriper för att få Ro. I en rapport från Utrikesdepartementet 2005 rapporteras:

”Under året har lagstiftning införts som i princip gör det olagligt för studenter att delta aktivt i politiska organisationer (med undantag för den statliga ungdomsorganisationen BRSM). Syftet sägs vara att skapa studiero för studenterna.”
http://www.manskligarattigheter.se/dm3/file_archive/060202/5149b9f7c4c36a882bf128a88ec1eac7/Vitryssland_05.pdf

Alltid detta behov av Ro. Och att med maktmedel undvika och förhindra oro. De som skapar oro skall förvisas, i extrema fall till fängelserna, i mer milda fall, när de t ex vill hålla sig väl med omvärldens opinion, inte minst dess media, ges ett inrikespass som förbjuder personen att vara där den kan skapa oro.

Kvar finns de som med böljande följsamhet hedrar den totalitära regimen. Det ger Ro.
https://www.youtube.com/watch?v=MrfT3rD5-ik

Medan vi, Kantianer m fl, frihetens kämpar och frihetens utövare, förknippar oro med lärande och utveckling, medan Ro karakteriserar kyrkogårdar.

Öllsjö den 14 april 2018

Muslimerna i Växjö ber om tillstånd att föra ut sina böner via högtalare. Många debattörer vänder sig mot det. Men det finns kristna som stödjer det, under flagg av religionsfrihet. Man kan lika bra se det som att de ser en fördel i att religionen då lämnar moskéerna och kyrkorna och ökar sin penetration av samhället. 

Den kristna kyrkan vill ju numer också vara utanför kyrkobyggnaden, och deltar mer aktivet i samhällslivet. Några kan se det som en reaktion på att medlemmar lämnar kyrkan och att kyrkan är mindre relevant i dag. Medan jag kan se det som en ambition att öka den religiösa penetrationen i samhället.

Denna penetration ser ut att öka med regeringens förslag att göra barnkonventionen till svensk lag. Så här står det i FN:s barnkonvention, paragraf 20 ” Sådan omvårdnad kan bl a innefatta placering i fosterhem, kafalah i islamsk rätt, adoption eller om nödvändigt, placering i lämpliga institutioner för omvårdnad om barn. Då lösningar övervägs ska vederbörlig hänsyn tas till önskvärdheten av kontinuitet i ett barns uppfostran och till barnets etniska, religiösa, kulturella och språkliga bakgrund.” Högern i Sverige har med rätta noterat denna religiösa penetration. (Sedan kan man fråga sig när ett barn börjar att ha en etnisk, religiös bakgrund…, eller om de inte menar föräldrarnas etniska, religiösa m m bakgrund)

Detta går hand i hand med den ökande ideologisering som drar fram över samhället. Det viktiga i samhällsdebatten är mindre vad som är sant, vad som är påvisat, utan mer vem som hävdar saken, och framför allt, att man hävdar en åsikt. Åsikter har man inte bara rätt till, utan de skall tas som likvärdiga kunskap.

Det är känslan och vad du vill, som är det viktiga, som ger dig legitimitet. Inte vad som faktiskt är för handen, inte vad vi vet.

På så sätt drar stormar av åsikter fram över samhället.

Som jag visat tidigare, är denna vind lika kraftig där den överhuvudtaget inte borde finnas, på akademierna, de som skall baseras på vetenskapligt sanningssökande. Föga anade ekologerna att deras förståelse, likt ekonomernas, att system tenderar mot jämvikt, en sorts omedelbar och ständigt ändrande balans, skulle förbytas i ’ekologi’, som ett värdesystem, som därefter byttes ut mot ’hållbarhet’, ett värdesystem, med värderingar, men som jag visat tidigare, där det är oklart för vem det skall vara hållbart.

Om dessa vindar får tag på akademierna, är det svårt att se vem som skall klara av att stå emot dem.

Politiken kan inte stå emot dem. Tvärtemot, så är ju ideologi deras form, varför de snabbt känner av vindar och förstärker dem, för att själva få förlig vind.

Journalisterna borde kunna stå emot. Men som jag visat tidigare, med exempel från vår egen lokaltidning i Kristianstad, står de inte emot, utan tvärtom, deltar med liv och kraft i stormen.

Akademikerna tycks också i ökad grad svika. Som jag visade, en ideologi av gender, hierarki och kapitalistisk ideologi produceras som akademiskt ämne på Handelshögskolan i Köpenhamn.

Den fria debatten har svårt att stå emot, då dagens stora utbud av kanaler, innebär att det lätta, ideologierna, slungas ut med hög frekvens.

Arbetarklassen var en stark motståndare till försöken till nazifiering i Sverige under 30-talet. De stod emot, medan högern, och inte minst, Centerpartiet, inte klarade motståndet. Men idag vägleds många av arbetarklassen av sverigedemokraterna och deras mystiska föreställning om en nationalkaraktär.

Medelklassen, speciellt en bildad sådan, har tidigare framhävts som viktig för demokrati och ett värdigt samhälle. Några av de som jag ser i mitt bostadsområde, är de den främsta motkraften mot ideologiseringen idag?

Överklassen, är de kraften som står emot ideologiseringen?  

 Öllsjö den  13 april 2018  

Ansvarstagande ledarskap är en modefluga idag. T ex på Köpenhamns Handelshögskola har man ett program med titeln Responsible Management, där man sägs bli lärd följande :”You will discover how corporate responsibility is pursued as a core strategy from the board level down, how flat organisational structures and leadership gender equality can foster company cultures built on trust and respect, and how public policies support sustainability initiatives from startups to mature organisations.” (https://www.cbs.dk/en/executive-degrees/mba/the-copenhagen-full-time-mba/your-mba-experience/responsible-management)

Det hade varit skrattretande, om det inte hade varit för att det är en tämligen prestigefylld skola som har detta. Skrattretande, ty de anger så tydligt vad som kallas top-down, dvs en frän, strikt hierarkisk syn, från styrelsen ner, samtidigt som de anger vad som utmärker många skandinaviska företag, den platta organisationen, som om ansvarstagande inte innebär impulser från andra kulturer med andra organisationskulturer, och slutligen könsjämställdhet, varvid man utesluter andra kategorier av jämlikhet, såsom klass, ålder, och ideologisk jämställdhet.

Men en ideologi är sluten, vilket så tydligt framgår i citatet. Den är inte, som den akademiska kunskapen avser och försöker vara, att vara öppen.

Det som utmärker akademisk kunskap är kritisk förmåga, vari ligger kombinationen av förmåga till starkt strukturerat tänkande, samtidigt och kombinerat med stark förmåga till kreativitet. Den som skall kunna se det som finns, måste vara strukturerad och den som skall se förbi det etablerade, måste vara kreativ. Det är sannolikt därför den akademiska kunskapen har blivit så framgångsrik, medan t ex den ideologiskt knutna kunskapen, likt Lysenko och det ovan citerade, inte har lyckats vara en kunskapsform som står mot tidens tand, dvs lyckats vara det som de pratar så mycket om, att vara hållbar.

Om jag hade undervisat i ansvarstagande ledarskap, då hade jag börjar med att fråga, vem har ledaren ansvar för? För att få struktur på svaret kan man utgå från människors drivkrafter, dvs att man har ansvar inför det som är drivkrafter i samhället. Eller så kan man utgå från en maktanalys, att man har ansvar gentemot de som äger makt. Eller något annat. Akademiskt är det att lista alla möjligheter att strukturera svaret. Ideologiskt är att förblinda sig att endast se ett svar.

Om man utgår från ansvar gentemot människans drivkrafter, då kan man vara ansvarig inför sig själv, dvs egoism. Eller inför en grupp man tillhör, t ex företagets anställda. Eller inför nära andra, dvs omsorg om de som påverkas som intressenter. Eller inför det rätta, dvs en plikt att utföra det som man anser är rätt. Akademiskt är att fråga, när man nu pratar om ansvarstagande ledarskap, vad avser man? Ansvar gentemot vad och/eller vem? Ideologiskt är att förblinda sig så att man blott ser en ansvarsgrund.  

Ansvarsfull marknadsföring i Köpenhamn omfattar dock inte att precisera vad man menar med ansvarstagande. Som du sett i min definition av ansvarstagande, är människor sannolikt alltid, och har alltid varit ansvarstagande, ty de har alltid agerat utifrån att ta ansvar för sig själv, och/eller för den lilla grupp de tillhör, och/eller för de grupper som påverkas som intressenter, och/eller utifrån de normer som de håller för sanna.

Men till optimeringens helvete hör insikten från Simon, att man i verkligheten får vara satisfierande. Och då faller man tillbaka till det etiska valet, eller kanske det maktbeaktande valet, gentemot vem skall man ta sitt ansvar?

Ansvarstagande ledning, som i citatet ovan, är ett tomt begrepp eftersom den väsentligaste fyllnaden i begreppet, ansvar gentemot vem, inte röjs. Än mindre, hur dessa vem har valts ut. Det tomma begreppet röjer därmed sin hemlighet, viljan att gömma sin substans, sitt innehåll. Och därmed att det är ideologi. Ty ideologi röjer gärna sig själv, och döljer annat.  Till skillnad från akademisk kunskap, som handlar om att söka sanning, är ideologi blott och enbart vilja. 

Och! För allt vad ni gör: Glöm aldrig Eichmann!

Han utövade en ansvarstagande ledning. Han arbetade hårt och ansvarstagande för att säkerställa att Europa skulle bli ett gott land, vilket innebar att städa Europa från judarna. Ty sådana var hans order. När han genomförde sina fantastiska logistiska operationer, utövade han ett ansvarstagande ledarskap, till gagn för framtida generationers uthålliga samhälle.

Glöm därför aldrig Eichmann.

​Öllsjö den 12 april 2018

Svenska Akademin är i upplösning, förefaller det som. Ledamöter hoppar av. Ledamöter uttalar sig med eller emot. De har haft en omröstning, där utfallet blev sådant att det är två grupper, som är mycket offentliga i sina ståndpunkter.

Man diskuterar uteslutningen av en ledamot. Den diskussionen togs till en utredning, och därefter en omröstning.

Tänk er en bolagsstyrelse där detta agerande finns. Där ledamöter berättar om styrelsemötet, där styrelseledamöter hoppar av.

Vad skulle ha skett i en sådan styrelse?

Att en grupp fungerar och kan agera är en persons ansvar. Blir det konflikter i gruppen är det just denna persons ansvar och mest väsentliga arbetsuppgift att hantera konflikten och försöka se till att personerna i gruppen återgår till ett konstruktivt arbete.

Håller konflikten i sig är den nödvändiga åtgärden mycket enkel. Den är så enkel att än har journalisterna inte funnit ut den i Akademins fall.

Styrelseordföranden, ledaren, vad nu än den positionen heter i Svenska Akademin, slängs ut från sin position. Det är ledarens uppgift att hålla samman gruppen. När den hotas att gå under av inre konflikt, är det ledaren som har tid och betalt för att hantera konflikten. Klarar den inte det, är det inte ledamöterna som skall gå, utan ledaren.

När de tre ledamöterna avgick, skulle den som ansvarar för mötet och som lett omröstningen, ha avgått. Att den sitter kvar, är ett tecken på att den illa förstår sitt ansvar. Och illa förstår att ta konsekvenserna av sitt ansvar. Att hålla ihop gruppen.

De gick till omröstning. Det är en styrelseordförandens plikt och ansvar att se till att, om man går till omröstning, då skall utgången vara både given och önskvärd.

Jag har i min egen lilla verksamhet själv tagit ett liknande ansvar och lett fram en omröstning. Jag tog det steget när jag förstod vad utfallet skulle bli. Jag tog mitt ordförandeansvar. Hade jag varit det minsta osäker på utfallet, då hade ju omröstningen enbart lett till split och dåligt arbete. En ordförandens plikt och ansvar är att se till att gruppen är effektiv.

Den som inte klarar av att hanterar konflikter till gruppens fördel och till organisationens effektivitet, är ingen ledare och skall söka annat jobb. Eller i alla fall bli befriad från sin ordförandepost, eftersom personen inte kan uppfylla den, inte kan fullgöra den.
Svenska Akademin har således i första hand ett ledningsproblem.

​…vilket även tycks vara Horace Engdals ståndpunkt (https://www.expressen.se/kultur/ide/jag-forfaras-over-raheten-i-akademiens-maktkamp/)

​Öllsjö den 11 april 2018

Det läcker från Svenska Akademin. Först läckte det ledamöter, som lämnade Akademin. Sedan läckte information ut om varför de lämnade.

En av vattendelarna tycks ha varit om en ledamot har läckt uppgifter om Nobelpristagare eller ej. En utredning, som en advokatbyrå gjort, hävdar att ledamoten har läckt. Beviset för detta läckage är inte, t ex att en tidning kunnat publicera pristagaren innan den berömda dörren öppnas på Akademin.

Beviset för att ledamoten har läckt består av sju vittnen som berättar att ledamoten läckt.
https://www.svd.se/uppgift-arnault-avslojade-sju-nobelpristagare

Emellertid!

Dessa vittnesmål är anonyma. Vittnena har givits anonymitet. De är inte kända vid namn. Den församling som skall besluta om sanktioner mot ledamoten som påstås ha läckt, agerar på hörsägen, på anonymitet, på ansiktslöshet. De agerar på ryggradslöshet.

Antingen är dessa berättelser påhitt, och kan därför lämnas utan beaktande. Eller så är de berättelser av ryggradslösa personer, och skall därför lämnas utan beaktande.

Jag har erfarit denna kultur i min absoluta närhet, där det genomförts sanktioner, med argument att någon, aldrig namngiven person, och som aldrig själv trätt fram, har blivit kränkt eller förödmjukad.

Detta är en Gestapokultur, där sanktioner baseras på lösa vittnesmål, som eventuellt finns, eventuellt inte finns. De kan aldrig bemötas, de kan aldrig förklaras eftersom omständigheterna inte är kända.

Att få en sådan anklagelse riktad mot sig, som Akademiledamoten nu har fått genom advokatbyrån, är värsta Gestapo-hanteringen, där rapportörer tillåts, om de finns, att skapa vendettor och sanktioner mot en stackare, medan de själva, dessa tissel-tassel-personer, går utan börda av sitt vittnesmål. Och som vi alla känner till, slipper man betala, kan man vara hur generös som helst.

Sådant skall avvisas. Kan en människa, i alla fall som i detta fall, där ingen blodtörstig maffia står och väntar om hörnet med sitt syrabad, inte berätta i öppenhet, må den då tiga. Kan den inte vittna, må den tiga.

Att Akademin överhuvudtaget beaktar de anonyma vittnesmålen är katastrofen i Akademin.

​Öllsjö den 10 april 2018

Intelligens minskar inte konflikt. Däremot minskar visdom, definierat som förmåga att se den andre och förstå andra drivkrafter, konflikter mellan människor. Och visdom är relaterat till klass, på så sätt att ju högre upp i klass man kommer, ju mindre visdom.

Detta fann forskare från USA. https://www.sciencemag.org/news/2017/12/lower-your-social-class-wiser-you-are-suggests-new-study

Skälet till detta utfall är att arbetarklassindivider i större utsträckning måste lära sig att dela resurser med andra, eftersom de är resurssvaga. Ju större enskild egendom, ju starkare individuella resurser, ju mindre måste individen ge sig i kast med andra och förhandla med dem och komma överens.

Det låter bestickande, men det finns kanske en hake. När man ser på konfliktnivåer, är sannolikt arbetarklassområdena mer tyngda av konflikter än medelklassområdena. Det borde de inte vara, om forskarna hade rätt.

Men den invändningen är sannolikt inte korrekt. Eftersom arbetarklassen har sådan resursbrist, kommer de ofta i kontakt med varandra, för att gemensamt utnyttja resurser. I dessa kontakter lär de sig att vara smidiga. Givetvis misslyckas smidigheten, varvid konflikt bryter ut. Men medelklassen kommer sällan i kontakt med varandra p g a behov att dela resurser. Bristen på konflikt hos dem beror således inte på deras förmåga att hantera konflikter, utan för att de aldrig kommer i situationer som kan skapa konflikt.

Vi känner alla igen den högt uppsatte, mäktige, framgångsrike, som artigt böjer sitt huvud i en väl utvecklad ödmjukhet och artighet. Det ser så bra ut. Så civiliserat. Så moget. Så vist.

Men ingen kan, så som den framgångsrike, njuta av ödmjukhet. Inget är så lätt som att vara ödmjuk när man är framgångsrik. Den som får slå från underlägsenhet, den som inte räcker upp till bordets kant, utan får smulorna från bordet, den har visst fog för sin ilska. Den har långt till ödmjukheten.

Generositet skall inte mätas i mängden en person ger, utan hur stor andel den ger. Mångmiljonärens 1000-lapp är inte ett dugg generös, relativt den underbetalda städerskans hundralapp.

När vi idag ser den sociala oron i underklassens område, kanske vi skall fråga oss, hur många interaktioner sker, och hur stor andel av dem går till konflikt? Och sedan vända oss till medelklassområdet och fråga oss, hur stor del av interaktionerna resulterar i konflikt. Den här refererade studien säger till oss, att vill vi lära oss om konflikthantering, då skall vi vända oss till de socialt tyngda områdena.   

​Öllsjö den 9 april 2018