Martin Luther King sade: ”Den största tragedin idag är inte förtrycket och grymheten hos de onda människorna utan tystnaden över detta hos de goda människorna.”
Varför tiger människan still, trots att den moraliskt kan uppfatta något som orättfärdigt?
Varför agerar inte människor, när de ser oförrätter utspela sig, i samhället, i organisationerna där de arbetar? Varför accepterar de, och därmed legitimerar och godkänner, oförrätter? Hur kan de stå ut med att passivt åse oförrätter?
Härskaren kan härska med sin ondska så länge folket accepterar deras härskande. Hade de rest sig upp, hade de lämnat kontorsstolen och gått ut för att protestera tillsammans mot en orättfärdighet, då hade härskarna förlorat sin makt. Eller fått använda sin makt än mer repressivt.
När feodalherrarna i Italien kring 1900 vräkte upproriska lantarbetare, samlade sig lantarbetarna i Bertoluccis ’1900’ för att protestera. Vi är väl många som minns kraften i demonstrationen när kvinnorna tog initiativet, började sjunga Bandiera Rossa, satte sig ner (vid 3:00) och hindrade därmed soldaternas utfall mot männen.
https://www.youtube.com/watch?v=9fweiUYaB9M
I denna film gestaltas solidaritet. De accepterar inte härskandet. De samlar sig och demonstrerar. Trots att makten har hårda maktmedel.
Motsatsen finns idag gestaltat i filmen: ’Vår nya fröken’. Där lyckas en ny fröken utbilda ett skräckvälde, där föräldrarna hjälper henne med allt, städning, att handla, att skicka kakor till Moskva. De ser att om de hjälper läraren, får de veta vilka frågor deras barn får dagen efter, vilket ger deras barn goda betyg. De föräldrar som vägrar hjälpa till, bestraffas genom att deras barn får dåliga betyg och bryts sakta ner. I en tät scen, på ett föräldramöte, diskuteras deras agerande. De föräldrar som lyder läraren och hjälper henne, tycker det är bra att man hjälper varandra, medan de fåtal som opponerar, tycker det är korruption. Majoriteten av föräldrarna underkastar sig lärarens korrupta regim. Inte ens när de får veta att deras barn inte lär sig lika bra som barn i andra klasser, viker de från åsikten att de vill hjälpa läraren. Kanske för att de tror att det inte är kunskapen, utan barnens betyg som tar dem fram i livet.
https://www.youtube.com/watch?v=rhNdJeY0620
Föräldrarna kryper för läraren och hennes terror. De accepterar terrorn. Filmen utspelar sig i ett kommunistiskt Östeuropa, men människornas agerande är sannerligen inte ett uttryck för en totalitär regims makt. Det som sker i filmen skulle kunna ske överallt. Och det sker överallt.
Man kryper för makten. Man tar inte besväret. Man tar inte risken. Man kanske sitter på ett kafé och mumlar i protest. Man knyter näven. Väl dold i fickan. Men det blir lugnare om man inte tar striden. Och man slipper att riskera att bli utsatt för härskarnas repression. Det enda man riskerar är sin egen heder.
Man börjar inte sjunga. Man sätter sig inte ner, i tydlig protest. Man låter det ske. I tystnad låter man det ske.
Inför denna insikt, kom aldrig mer och undra över hur det kunde ske, det som skedde i Nazityskland.
Tystnadens människor finns i alla samhällen.
Härskarna bygger sin makt på tystnaden. De står på tystnaden. De faller om man stämmer upp till sång.
Men mestadels sjunger inte människorna.
Tystnadens människor.
Ondskans förutsättning.
Öllsjö den 30 april 2018
Varför tiger människan still, trots att den moraliskt kan uppfatta något som orättfärdigt?
Varför agerar inte människor, när de ser oförrätter utspela sig, i samhället, i organisationerna där de arbetar? Varför accepterar de, och därmed legitimerar och godkänner, oförrätter? Hur kan de stå ut med att passivt åse oförrätter?
Härskaren kan härska med sin ondska så länge folket accepterar deras härskande. Hade de rest sig upp, hade de lämnat kontorsstolen och gått ut för att protestera tillsammans mot en orättfärdighet, då hade härskarna förlorat sin makt. Eller fått använda sin makt än mer repressivt.
När feodalherrarna i Italien kring 1900 vräkte upproriska lantarbetare, samlade sig lantarbetarna i Bertoluccis ’1900’ för att protestera. Vi är väl många som minns kraften i demonstrationen när kvinnorna tog initiativet, började sjunga Bandiera Rossa, satte sig ner (vid 3:00) och hindrade därmed soldaternas utfall mot männen.
https://www.youtube.com/watch?v=9fweiUYaB9M
I denna film gestaltas solidaritet. De accepterar inte härskandet. De samlar sig och demonstrerar. Trots att makten har hårda maktmedel.
Motsatsen finns idag gestaltat i filmen: ’Vår nya fröken’. Där lyckas en ny fröken utbilda ett skräckvälde, där föräldrarna hjälper henne med allt, städning, att handla, att skicka kakor till Moskva. De ser att om de hjälper läraren, får de veta vilka frågor deras barn får dagen efter, vilket ger deras barn goda betyg. De föräldrar som vägrar hjälpa till, bestraffas genom att deras barn får dåliga betyg och bryts sakta ner. I en tät scen, på ett föräldramöte, diskuteras deras agerande. De föräldrar som lyder läraren och hjälper henne, tycker det är bra att man hjälper varandra, medan de fåtal som opponerar, tycker det är korruption. Majoriteten av föräldrarna underkastar sig lärarens korrupta regim. Inte ens när de får veta att deras barn inte lär sig lika bra som barn i andra klasser, viker de från åsikten att de vill hjälpa läraren. Kanske för att de tror att det inte är kunskapen, utan barnens betyg som tar dem fram i livet.
https://www.youtube.com/watch?v=rhNdJeY0620
Föräldrarna kryper för läraren och hennes terror. De accepterar terrorn. Filmen utspelar sig i ett kommunistiskt Östeuropa, men människornas agerande är sannerligen inte ett uttryck för en totalitär regims makt. Det som sker i filmen skulle kunna ske överallt. Och det sker överallt.
Man kryper för makten. Man tar inte besväret. Man tar inte risken. Man kanske sitter på ett kafé och mumlar i protest. Man knyter näven. Väl dold i fickan. Men det blir lugnare om man inte tar striden. Och man slipper att riskera att bli utsatt för härskarnas repression. Det enda man riskerar är sin egen heder.
Man börjar inte sjunga. Man sätter sig inte ner, i tydlig protest. Man låter det ske. I tystnad låter man det ske.
Inför denna insikt, kom aldrig mer och undra över hur det kunde ske, det som skedde i Nazityskland.
Tystnadens människor finns i alla samhällen.
Härskarna bygger sin makt på tystnaden. De står på tystnaden. De faller om man stämmer upp till sång.
Men mestadels sjunger inte människorna.
Tystnadens människor.
Ondskans förutsättning.
Öllsjö den 30 april 2018
RSS-flöde
