Tidigare skrev jag om att hälsan delvis är en funktion av vår genetik, av våra fria val, men också av vår sociala miljö. Den dominerande förklaringen till hälsa, sann eller delvis sann, är onekligen att hälsan bestäms av den sociala miljön.
Det finns idag en intressant studie på detta förhållande, som hävdar sig ha funnit, i Sydkoreanskt datamaterial, att människor vid livets höst som drabbas av partnerförlust, får ett ökat kognitivt förfall.
Vi vet alla och inser att med stigande ålder, minskar den kognitiva förmågan. Snabbheten i tanken ner, intelligensen minskar och minnet försvagas.
Vad studien tycks visa är att detta kognitiva förfall ökar när ens livspartner dör. Det är ju tragiskt på ett sätt, men också oerhört romantiskt, att vi förlorar en bit av oss själva när partner dör.
Men studien visade också att detta kognitiva förfall mildras av om man har syskon, om man har barn och om man har hög utbildning. Däremot står det inget om vänners betydelse. Eller ovänners betydelse.
https://www.reuters.com/article/us-health-widowhood/losing-a-spouse-late-in-life-linked-to-cognitive-decline-idUSKBN1HR27E
Kan det vara så att vi kognitiv kraft genom vår tjänande natur, att andra finns till för mig och att jag finns till för andra? Att jag använder min kognitiva kraft, och därmed upprätthåller den, i min omsorg och omtanke om andra. Och att jag upprätthåller min kapacitet för att kunna möta mina nära, syskon och barn.
Själv är jag överraskad över att nära vänner inte finns som medel för att upprätthålla den kognitiva förmågan. Jag erfar just nu en prövande situation, där jag inser hur oerhört svagare och mer sårbar jag hade varit utan några nära vänners starka stöd.
Som akademiker, med jobb att hela tiden hålla huvudet igång – något som jag förvisso inte behöver som jobb ty huvudet tycks alltid hålla på – är det förtröstansfullt att hög utbildning kan mildra det kognitiva förfallet. Hjärnan kanske är som vilken muskel som helst, håller man den igång behåller den sin styrka, eller tappar i alla fall inte så mycket, som den skulle om den varit i vila.
Att vänner inte kunde minska det kognitiva förfallet är förvisso överraskande. Men kan inte också ovänner vara kognitivt livsgivande? I den situation jag befinner mig just nu, där ovänner avtecknar sig tydligt och märkbart, erfar jag att mitt intellekt ständigt jobbar, dag och natt, och söker förklaringar till ovänskapen och söker strategier för att hantera ovännerna och deras agerande.
Kanske de sydkoreanska forskarna inte undersökte alla faktorer som kan mildra det kognitiva förfallet?
Låt mig därför avsluta med två hypoteser om kognitivt förfall:
1. Kognitivt förfall mildras av livaktig intellektuell miljö genom hög utbildning
2. Kognitivt förfall mildras av livaktig social miljö genom syskon, barn, vänner och ovänner.
Öllsjö den 28 april 2018
Det finns idag en intressant studie på detta förhållande, som hävdar sig ha funnit, i Sydkoreanskt datamaterial, att människor vid livets höst som drabbas av partnerförlust, får ett ökat kognitivt förfall.
Vi vet alla och inser att med stigande ålder, minskar den kognitiva förmågan. Snabbheten i tanken ner, intelligensen minskar och minnet försvagas.
Vad studien tycks visa är att detta kognitiva förfall ökar när ens livspartner dör. Det är ju tragiskt på ett sätt, men också oerhört romantiskt, att vi förlorar en bit av oss själva när partner dör.
Men studien visade också att detta kognitiva förfall mildras av om man har syskon, om man har barn och om man har hög utbildning. Däremot står det inget om vänners betydelse. Eller ovänners betydelse.
https://www.reuters.com/article/us-health-widowhood/losing-a-spouse-late-in-life-linked-to-cognitive-decline-idUSKBN1HR27E
Kan det vara så att vi kognitiv kraft genom vår tjänande natur, att andra finns till för mig och att jag finns till för andra? Att jag använder min kognitiva kraft, och därmed upprätthåller den, i min omsorg och omtanke om andra. Och att jag upprätthåller min kapacitet för att kunna möta mina nära, syskon och barn.
Själv är jag överraskad över att nära vänner inte finns som medel för att upprätthålla den kognitiva förmågan. Jag erfar just nu en prövande situation, där jag inser hur oerhört svagare och mer sårbar jag hade varit utan några nära vänners starka stöd.
Som akademiker, med jobb att hela tiden hålla huvudet igång – något som jag förvisso inte behöver som jobb ty huvudet tycks alltid hålla på – är det förtröstansfullt att hög utbildning kan mildra det kognitiva förfallet. Hjärnan kanske är som vilken muskel som helst, håller man den igång behåller den sin styrka, eller tappar i alla fall inte så mycket, som den skulle om den varit i vila.
Att vänner inte kunde minska det kognitiva förfallet är förvisso överraskande. Men kan inte också ovänner vara kognitivt livsgivande? I den situation jag befinner mig just nu, där ovänner avtecknar sig tydligt och märkbart, erfar jag att mitt intellekt ständigt jobbar, dag och natt, och söker förklaringar till ovänskapen och söker strategier för att hantera ovännerna och deras agerande.
Kanske de sydkoreanska forskarna inte undersökte alla faktorer som kan mildra det kognitiva förfallet?
Låt mig därför avsluta med två hypoteser om kognitivt förfall:
1. Kognitivt förfall mildras av livaktig intellektuell miljö genom hög utbildning
2. Kognitivt förfall mildras av livaktig social miljö genom syskon, barn, vänner och ovänner.
Öllsjö den 28 april 2018
RSS-flöde
