Det hade varit skrattretande, om det inte hade varit för att det är en tämligen prestigefylld skola som har detta. Skrattretande, ty de anger så tydligt vad som kallas top-down, dvs en frän, strikt hierarkisk syn, från styrelsen ner, samtidigt som de anger vad som utmärker många skandinaviska företag, den platta organisationen, som om ansvarstagande inte innebär impulser från andra kulturer med andra organisationskulturer, och slutligen könsjämställdhet, varvid man utesluter andra kategorier av jämlikhet, såsom klass, ålder, och ideologisk jämställdhet.
Men en ideologi är sluten, vilket så tydligt framgår i citatet. Den är inte, som den akademiska kunskapen avser och försöker vara, att vara öppen.
Det som utmärker akademisk kunskap är kritisk förmåga, vari ligger kombinationen av förmåga till starkt strukturerat tänkande, samtidigt och kombinerat med stark förmåga till kreativitet. Den som skall kunna se det som finns, måste vara strukturerad och den som skall se förbi det etablerade, måste vara kreativ. Det är sannolikt därför den akademiska kunskapen har blivit så framgångsrik, medan t ex den ideologiskt knutna kunskapen, likt Lysenko och det ovan citerade, inte har lyckats vara en kunskapsform som står mot tidens tand, dvs lyckats vara det som de pratar så mycket om, att vara hållbar.
Om jag hade undervisat i ansvarstagande ledarskap, då hade jag börjar med att fråga, vem har ledaren ansvar för? För att få struktur på svaret kan man utgå från människors drivkrafter, dvs att man har ansvar inför det som är drivkrafter i samhället. Eller så kan man utgå från en maktanalys, att man har ansvar gentemot de som äger makt. Eller något annat. Akademiskt är det att lista alla möjligheter att strukturera svaret. Ideologiskt är att förblinda sig att endast se ett svar.
Om man utgår från ansvar gentemot människans drivkrafter, då kan man vara ansvarig inför sig själv, dvs egoism. Eller inför en grupp man tillhör, t ex företagets anställda. Eller inför nära andra, dvs omsorg om de som påverkas som intressenter. Eller inför det rätta, dvs en plikt att utföra det som man anser är rätt. Akademiskt är att fråga, när man nu pratar om ansvarstagande ledarskap, vad avser man? Ansvar gentemot vad och/eller vem? Ideologiskt är att förblinda sig så att man blott ser en ansvarsgrund.
Ansvarsfull marknadsföring i Köpenhamn omfattar dock inte att precisera vad man menar med ansvarstagande. Som du sett i min definition av ansvarstagande, är människor sannolikt alltid, och har alltid varit ansvarstagande, ty de har alltid agerat utifrån att ta ansvar för sig själv, och/eller för den lilla grupp de tillhör, och/eller för de grupper som påverkas som intressenter, och/eller utifrån de normer som de håller för sanna.
Men till optimeringens helvete hör insikten från Simon, att man i verkligheten får vara satisfierande. Och då faller man tillbaka till det etiska valet, eller kanske det maktbeaktande valet, gentemot vem skall man ta sitt ansvar?
Ansvarstagande ledning, som i citatet ovan, är ett tomt begrepp eftersom den väsentligaste fyllnaden i begreppet, ansvar gentemot vem, inte röjs. Än mindre, hur dessa vem har valts ut. Det tomma begreppet röjer därmed sin hemlighet, viljan att gömma sin substans, sitt innehåll. Och därmed att det är ideologi. Ty ideologi röjer gärna sig själv, och döljer annat. Till skillnad från akademisk kunskap, som handlar om att söka sanning, är ideologi blott och enbart vilja.
Och! För allt vad ni gör: Glöm aldrig Eichmann!
Han utövade en ansvarstagande ledning. Han arbetade hårt och ansvarstagande för att säkerställa att Europa skulle bli ett gott land, vilket innebar att städa Europa från judarna. Ty sådana var hans order. När han genomförde sina fantastiska logistiska operationer, utövade han ett ansvarstagande ledarskap, till gagn för framtida generationers uthålliga samhälle.
Glöm därför aldrig Eichmann.
Öllsjö den 12 april 2018