En annan som utger sig för att vara journalist, men som är … kanske lite fräckt att kalla henne propagandist, men låt oss därför kalla henne aktivist: Alexandra Pascalidou.
I detta klipp värderar hon och för till torget sina grundläggande värderingar (https://www.youtube.com/watch?v=IYZhyXszBjk) Det är en mycket bra film, ty den visar hur politikern är obekväm i situationen, men där situationen borde vara välkänd för honom, ty han rör sig bland sina väljare, bland sitt folk. Men journalistens arbete inskränker sig till att försöka visa en verklighet, och ge oss sätt att reflektera kring situationen. Journalisten skall inte komma dragandes med sina värderingar. Den skall inte värdera. Att värdera är politikers arbete. Det är opinionens arbete. Det är inte journalisters arbete.
Dessa två är uttryck för vad som skulle kunna kallas för en Goebbelsk journalistik, en journalistik som försöker påverka värderingar. Men det är inte journalistikens uppgift att påverka värderingar. Detta kan blott kallas aktivism.
Fördelen med deras aktivism är att den förvisso vill gå under flagg av journalistik, men den är så tydlig i sin aktivism, att ingen blir lurad.
Notera dock att jag blott hävdar att de inte är journalister och därför inte skall förekomma i situationer där vi, opinionen, läsarna, publiken, har rätt att förvänta oss journalister. Men att vara aktivist är sannerligen inget fel.
Dock vill jag säga att den förste aktivisten saknar empati. Han kan inte för sitt liv sätta sig in i den andre personen och försöka se livet från hans sida. Hos honom finns inget försök att förstå sin medmänniska.
Alexandra är istället en som blottlägger vad som annars inte skulle kommit fram. Hennes aktivism bidrar till vårt vetande om samhället. https://www.youtube.com/watch?v=jFwVLDd1cVY. Och jag förstår hennes aktivism (https://www.youtube.com/watch?v=WNdclzVwQt0 ). Men hon är fortfarande en aktivist som vill påverka och saluföra sina värderingar. Hon vill inte bara rapportera. Hon vill påverka.
En journalist kan dock inte utgå från värden. Likt forskaren gäller att de bägge skall försöka se och sedan rapportera. Journalisten, och vi forskare skall försöka ha så fria ögon som möjligt.
Därför kallar vi akademiker Högskolelagens värderingsparagraf (§5) för Goebbelsparagrafen. Lagen säger: ”Högskolorna skall i sin verksamhet främja en hållbar utveckling som innebär att nuvarande och kommande generationer tillförsäkras en hälsosam och god miljö, ekonomisk och social välfärd och rättvisa. I högskolornas verksamhet skall jämställdhet mellan kvinnor och män alltid iakttas och främjas. Högskolorna bör vidare i sin verksamhet främja förståelsen för andra länder och för internationella förhållanden.”
Ja, säger akademikern, om ni menar organisationen så kan vi förstå, ty då säger paragrafen att organisationen skall ägna sig åt sopsortering, och att den anställer folk utan att diskriminera på annat än kompetens.
Forskaren säger emellertid ett tydligt och rungande Nej, om lagstiftaren menar att forskningen skall vägledas av hållbarhet och jämställdhet. En forskares forskning skall vägledas av teorier och av de empiriska rön forskaren gör. Inget annat.
Forskningen, det rationella förnuftet, kan inte baseras på värderingar om ’lika värde’ eller hållbarhet, eller annan form av politiska aktivism. Oaktat hur jag vill att äpplet skall falla, om äpplet faller ner, rapporterar jag att äpplet faller ner. Jag kallar det gravitation. Oaktat vilka värderingar som för tillfället råder i samhället.
Öllsjö den 21 februari 2019