Om du lämnar in din bil för renovering på en bilfirma, speciellt en auktoriserad, förväntar du dig att reparatören är kunnig. Verkmästaren på bilfirman ser sannolikt till att reparatören är kunnig. Och skulle den inte vara fullt kunnig, övervakas arbetet av en som är kunnig. Firman lämnar inte ut en bil som inte är renoverad.
Så går det inte till på de svenska universiteten. I alla fall inte inom den del som jag känner till, företagsekonomi.
De svenska företagsekonomiska institutionerna som ger ut betyg i företagsekonomi är auktoriserade av svenska statens auktorisationsutgivare, Universitetskanslersämbetet (UKÄ). UKÄ står bakom dem. De är den yttersta garanten.
För vad?
Jag vet flera företagsekonomiska institutioner där lärarna på en kurs inte uppnår de kursmål som studenterna skall uppnå på kursen. Det jag säger är alltså att lärarna själva inte skulle klara en examination på den kurs där de undervisar. Som om jag skulle klara att bättre laga min bil än reparatören. Vilket ohyggligt skojeri.
Men om man nu har okunniga reparatörer, vad gör bilfirman? Jo, de skulle låta en erfaren bilreparatör inspektera den okunniges arbete. Den okunnige skulle intresserat se hur den kunnige inspekterade, så att den skulle lära sig och nästa gång kanske kunna göra det helt själv. Så går det till i en lärande organisation.
Inte så på akademin.
Jag gjorde exakt detta. Jag satte kunniga granskare som fick granska de mindre kunniga handledarnas arbete. Det blev revolt. Jag blev avsatt som kursansvarig. De okunniga hävdade att det var kränkande. Som om den okunnige bilreparatören skulle hävda att det var kränkande när den kunnige inspekterade dennes arbete.
En av de okunniga är nu avdelningschef på institutionen. Som om den okunnige bilreparatören skulle bli verkmästare.
Vad har skett med de som jag satte som kunniga granskare? En har sagt upp sig från organisationen. En håller på att lämna organisationen och påbörjar ett arbete på ett annat universitet. Kunniga bilreparatörer vill inte arbeta på en bilfirma där den okunnige är chef.
Detta är beklagligtvis blott ett exempel. Från min egen erfarenhet har jag inget problem att finna ytterligare exempel, även om de inte är lika groteska som detta. Men det finns andra exempel, där de sk cheferna gärna ser att jag tiger om min insikt om sakernas tillstånd. Det finns kursansvariga som blundar och tiger och inte tar striden för det som borde vara det självklara. Att man i alla fall hade lärare som klarar det som studenten skall klara.
Men de tar inte striden. Vilket kan vara klokt. För den egna plånboken. Men kanske även för att rädda det som räddas kan.
Ty att ta striden kan leda till ett Collin-fall, att under förödmjukande processer slutligen hamna i lokalpressen som en sniken högavlönad misslyckad professor. Man sitter hellre stilla i båten och ser hur bristfälligt reparerade bilar lämnar firman. Man kanske inte heller tar striden eftersom det då blir så uppenbart, att den skola där de arbetar inte klarar att göra vad den skall, att ge en god akademisk utbildning.
Och de slipper skämmas, ty det finns så många verkmästare som förestår inferior utbildning, att de är i, inte gott, men väl mångt sällskap. ’Så går det till’ säger de och skäms inte det minsta.
På toppen av denna skamkultur står UKÄ, som villigt auktoriserar dessa inferiora institutioner.
Skall det bli någon god utbildning i företagsekonomi måste man därför börja från toppen.
Lägg ner UKÄ och skapa en organisation som gör sitt jobb. Då blir det tryck ner i systemet, och de verkmästare som idag inte skäms, kommer inte att ha sitt jobb kvar.
Öllsjö den 28 februari 2019
Så går det inte till på de svenska universiteten. I alla fall inte inom den del som jag känner till, företagsekonomi.
De svenska företagsekonomiska institutionerna som ger ut betyg i företagsekonomi är auktoriserade av svenska statens auktorisationsutgivare, Universitetskanslersämbetet (UKÄ). UKÄ står bakom dem. De är den yttersta garanten.
För vad?
Jag vet flera företagsekonomiska institutioner där lärarna på en kurs inte uppnår de kursmål som studenterna skall uppnå på kursen. Det jag säger är alltså att lärarna själva inte skulle klara en examination på den kurs där de undervisar. Som om jag skulle klara att bättre laga min bil än reparatören. Vilket ohyggligt skojeri.
Men om man nu har okunniga reparatörer, vad gör bilfirman? Jo, de skulle låta en erfaren bilreparatör inspektera den okunniges arbete. Den okunnige skulle intresserat se hur den kunnige inspekterade, så att den skulle lära sig och nästa gång kanske kunna göra det helt själv. Så går det till i en lärande organisation.
Inte så på akademin.
Jag gjorde exakt detta. Jag satte kunniga granskare som fick granska de mindre kunniga handledarnas arbete. Det blev revolt. Jag blev avsatt som kursansvarig. De okunniga hävdade att det var kränkande. Som om den okunnige bilreparatören skulle hävda att det var kränkande när den kunnige inspekterade dennes arbete.
En av de okunniga är nu avdelningschef på institutionen. Som om den okunnige bilreparatören skulle bli verkmästare.
Vad har skett med de som jag satte som kunniga granskare? En har sagt upp sig från organisationen. En håller på att lämna organisationen och påbörjar ett arbete på ett annat universitet. Kunniga bilreparatörer vill inte arbeta på en bilfirma där den okunnige är chef.
Detta är beklagligtvis blott ett exempel. Från min egen erfarenhet har jag inget problem att finna ytterligare exempel, även om de inte är lika groteska som detta. Men det finns andra exempel, där de sk cheferna gärna ser att jag tiger om min insikt om sakernas tillstånd. Det finns kursansvariga som blundar och tiger och inte tar striden för det som borde vara det självklara. Att man i alla fall hade lärare som klarar det som studenten skall klara.
Men de tar inte striden. Vilket kan vara klokt. För den egna plånboken. Men kanske även för att rädda det som räddas kan.
Ty att ta striden kan leda till ett Collin-fall, att under förödmjukande processer slutligen hamna i lokalpressen som en sniken högavlönad misslyckad professor. Man sitter hellre stilla i båten och ser hur bristfälligt reparerade bilar lämnar firman. Man kanske inte heller tar striden eftersom det då blir så uppenbart, att den skola där de arbetar inte klarar att göra vad den skall, att ge en god akademisk utbildning.
Och de slipper skämmas, ty det finns så många verkmästare som förestår inferior utbildning, att de är i, inte gott, men väl mångt sällskap. ’Så går det till’ säger de och skäms inte det minsta.
På toppen av denna skamkultur står UKÄ, som villigt auktoriserar dessa inferiora institutioner.
Skall det bli någon god utbildning i företagsekonomi måste man därför börja från toppen.
Lägg ner UKÄ och skapa en organisation som gör sitt jobb. Då blir det tryck ner i systemet, och de verkmästare som idag inte skäms, kommer inte att ha sitt jobb kvar.
Öllsjö den 28 februari 2019
RSS-flöde
