I reportaget (i länken nedan) sägs att kungafamiljen arbetar som få. De tar en förkylning och går till jobbet. Kungen sägs hävda att man jobbar och beaktar inte om man är sjuk. Nästan som om kungafamiljen skulle vara unik i sin arbetsetik.
https://www.expressen.se/tv/nyheter/kungligt/kungafamiljen-2-februari---en-intensiv-vecka/
Inte ofta jag känner mig kunglig. Men jag är uppenbarligen kunglig. Ty vad jag minns, och detta skulle jag minnas, har jag aldrig ställt in någon föreläsning. Jag har arbetat med föreläsningar sedan ca 1985, således minst 33 år. Antalet föreläsningar som skulle kunna riskerats att bli inställda vet jag inte. Men vad jag minns, har ingen blivit inställd.
Jag vet inte var jag lärt mig normen, men jag har normen: Föreläsning ställs inte in. Den hålls. Och den hålls av den läraren som skall hålla den.
En lärare i finansiering i Lund förklarade för mig hur det gick ihop med försäkringssystemet. Oaktat sjukdom håller du din föreläsning. Sedan sjukskriver du dig motsvarande tid, oaktat sjukdom. Men bara om det inte påverkar kursen. Ty kursen är helig. Den skall hållas.
Jag minns en gång i Lund, där man lyckades få in en annan föreläsare på måndagen klockan tio. Den ordinarie föreläsaren dog knall och fall på söndagen. Oväntat, plötsligt och tragiskt. Men normen är att ingen föreläsning ställs in. Så universitetets lagmoral gav en föreläsare på måndagen. Ingen föreläsning ställs in. Den som höll föreläsningen var en kollega till den döde, och bar således en chock i sin själ. Men föreläsningen skulle ges.
Min far låg döende på Lunds lasarett, efter ett hjärtslag några dagar innan. Jag åkte till Halmstad för att hålla en tre-timmars föreläsning, innan jag åkte till Lund. Själen var uppfylld av insikten att min far var döende, medan munnen pratade om förutsättningar för budgetering. Det var en sällsam upplevelse, som jag gärna avstår från.
Jag erfar att mina närmsta kollegor har samma norm. En föreläsning ställs inte in. Vi är således alla kungliga.
Idag pratas om generationsskillnader, där den yngre generationen har ett arbete för att leva, och inte ett liv för att arbeta. Det skulle hota normen att en föreläsning aldrig ställs in. Det skulle göra mina yngre generationen mindre kungliga.
Mina yngre kollegor uppvisar emellertid ett kungligt beteende. Även de anfäktas av normen att en föreläsning inte ställs in. Tre Alvedon en timme innan, sedan kan man klara en 2-timmars föreläsning.
Det kan ses som en lojalitetsyttring, att inte svika. Men det är inte en lojalitetsyttring till organisationen, till universitetet. Det är inte att inte svika universitetet och dess utbildningsuppdrag som drar den sjuke läraren till föreläsningssalen. Kanske delvis en lojalitet till andra lärare, som inte tvingas in i en föreläsningssituation de inte är förberedda för. Men framför allt vill läraren inte svika sina studenter. Ja, sina studenter, ty en lärare av akademisk kaliber föreläser inte för studenter, utan föreläser för sina studenter. Och detta ’sina’, är den förpliktelse som får läraren att lämna sjukbädden och ta sig till salen.
Kungen, med sitt land, och läraren med sina studenter, ger kunglig arbetsetik.
Öllsjö den 23 februari
https://www.expressen.se/tv/nyheter/kungligt/kungafamiljen-2-februari---en-intensiv-vecka/
Inte ofta jag känner mig kunglig. Men jag är uppenbarligen kunglig. Ty vad jag minns, och detta skulle jag minnas, har jag aldrig ställt in någon föreläsning. Jag har arbetat med föreläsningar sedan ca 1985, således minst 33 år. Antalet föreläsningar som skulle kunna riskerats att bli inställda vet jag inte. Men vad jag minns, har ingen blivit inställd.
Jag vet inte var jag lärt mig normen, men jag har normen: Föreläsning ställs inte in. Den hålls. Och den hålls av den läraren som skall hålla den.
En lärare i finansiering i Lund förklarade för mig hur det gick ihop med försäkringssystemet. Oaktat sjukdom håller du din föreläsning. Sedan sjukskriver du dig motsvarande tid, oaktat sjukdom. Men bara om det inte påverkar kursen. Ty kursen är helig. Den skall hållas.
Jag minns en gång i Lund, där man lyckades få in en annan föreläsare på måndagen klockan tio. Den ordinarie föreläsaren dog knall och fall på söndagen. Oväntat, plötsligt och tragiskt. Men normen är att ingen föreläsning ställs in. Så universitetets lagmoral gav en föreläsare på måndagen. Ingen föreläsning ställs in. Den som höll föreläsningen var en kollega till den döde, och bar således en chock i sin själ. Men föreläsningen skulle ges.
Min far låg döende på Lunds lasarett, efter ett hjärtslag några dagar innan. Jag åkte till Halmstad för att hålla en tre-timmars föreläsning, innan jag åkte till Lund. Själen var uppfylld av insikten att min far var döende, medan munnen pratade om förutsättningar för budgetering. Det var en sällsam upplevelse, som jag gärna avstår från.
Jag erfar att mina närmsta kollegor har samma norm. En föreläsning ställs inte in. Vi är således alla kungliga.
Idag pratas om generationsskillnader, där den yngre generationen har ett arbete för att leva, och inte ett liv för att arbeta. Det skulle hota normen att en föreläsning aldrig ställs in. Det skulle göra mina yngre generationen mindre kungliga.
Mina yngre kollegor uppvisar emellertid ett kungligt beteende. Även de anfäktas av normen att en föreläsning inte ställs in. Tre Alvedon en timme innan, sedan kan man klara en 2-timmars föreläsning.
Det kan ses som en lojalitetsyttring, att inte svika. Men det är inte en lojalitetsyttring till organisationen, till universitetet. Det är inte att inte svika universitetet och dess utbildningsuppdrag som drar den sjuke läraren till föreläsningssalen. Kanske delvis en lojalitet till andra lärare, som inte tvingas in i en föreläsningssituation de inte är förberedda för. Men framför allt vill läraren inte svika sina studenter. Ja, sina studenter, ty en lärare av akademisk kaliber föreläser inte för studenter, utan föreläser för sina studenter. Och detta ’sina’, är den förpliktelse som får läraren att lämna sjukbädden och ta sig till salen.
Kungen, med sitt land, och läraren med sina studenter, ger kunglig arbetsetik.
Öllsjö den 23 februari
RSS-flöde
