En akademiker, dvs en person som är anställd som lärare och forskare vid ett lärosäte, är en arbetare. Lärosätet har avsikter med akademikern. Den skall realisera målsättningen med lärosätet. Organisationen, ledd av dagens företagsekonomi, tror sig kunna påverka arbetaren, så att den realiserar organisationens målsättning. Organisationen försöker välja ut och anställa de personer som kan realisera målsättningen. Därefter skapar organisationen ett styrsystem, där arbetaren stimuleras och styrs att utföra de korrekta arbetsuppgifterna. Organisationen kan ge rena arbetsorder, och den kan ha ett belöningssystem som stimulerar arbetaren.
I en debattartikel i Svenska Dagbladet, gnyr en akademiker över att det finns uppgifter som arbetaren skall utföra, men som inte belönas, dvs stimuleras av organisationen. Han menar att det är ett oerhört hyckleri att begära att arbetaren skall fullgöra samhällstjänsten, det som kallas akademikerns tredje uppgift, när man inte belönar det arbetet.
https://www.svd.se/hyckleri-fran-akademin-om-den-tredje-uppgiften
På Linnéuniversitetet införde man bonus för publiceringar. Den som publicerade en artikel av viss valör fick ett bonus, en summa pengar som kunde användas till kringaktiviteter. Så stimulerade organisationen arbetaren till att fullgöra det som organisationen önskade.
Arbetaren reagerar på belöningar och på sanktioner, och böjer sig därmed för organisationens målsättningar. Organisationen sträcker fram en matbit och den Pavlovska hunden dräglar och utför ett arbete för att få matbiten.
Detta är inget annat än ett tecken på avprofessionalisering. Det är ett förakt mot professionen. Det visar att professionen, den som finns kvar, inte går i takt med den organisationen som skall hysa professionen. Akademikerna och lärosätet borde vara i samklang, ty lärosätet är professionens organisation.
Eller hur?
Knappast. Dagens organisationer leds av personer som kan ha samröre med professionen, men som oftast har tappat kontakten med professionen. Samtidigt har organisationen blivit urvattnad på professionen då den inte räcker till för alla arbetsuppgifter som skall utföras. Det syns tydligast på de akademiskt svagaste organisationerna, högskolorna.
Jag har mitt favoritcitat, för att åskådliggöra avprofessionaliseringen, där en sk chef, utan kvalificerad akademisk forskarutbildning eller doktorsexamen, leker hierarkiskt företag i en organisation som borde vara akademisk, och utdelar en order om tystnad. Tystnad! ...på en arbetsplats som borde karakteriseras av de akademiska normerna:"På agendan till anonymiserat av mig-mötet imorgon, onsdag finns en punkt om omröstning bland lärarna i gruppen om deras inställning till anonymiserat av mig samt huruvida ni ska arbeta enligt detta eller inte. Vi vill uppmärksamma dig på att detta inte är något som anonymiserat av mig‐inriktningen kan ta beslut om. Du har inte heller rätt att avkräva några ställningstaganden från enskilda medarbetare. Därmed ska programpunkten strykas." Debatt, kritik, ifrågasättande förbjuds. I en organisation som borde karakteriseras av akademiska normer. Vari ingår ...debatt, kritik, ifrågasättande. Detta skedde, vill jag betona, inte på ett universitet, utan på en högskola.
En professionell leds vare sig av auktoritära order eller finansiella incitament. Den känner inte av en organisations sanktioner. Den lyder ingen sk chefs order. Den är professionell och leds av professionens normer. Det är den ledningen, professionens ledning, som har ett annat uttryck, den akademiska friheten, att den professionella akademikern har rätt och skyldighet att fullgöra sitt akademiska kall, utan inblandning från någon annan.
När en akademiker börjar prata om belöningssystem för att styra akademikern, har den gett upp sin professionalism och reducerat sig till en arbetare som skall styras av en organisation. Samtidigt gäller att när organisationen börjar styra med incitament och order, då har den visat att den slutat rekrytera och hysa professionella akademiker.
Enligt min uppfattning om den professionella akademikern, har den att undervisa, forska och påverka samhället. Olika mycket, under olika period av sitt liv. Men hela tiden med värderingarna som säger att den har att utföra dessa aktiviteterna. Sedan finns det de som inte kan utföra samtliga uppgifter, varför den är svagare som akademiker. Vilket rimligen bör påverka lönekuvertet. Men i den ordningen. Först arbete, sedan lön. Och lönen är inte drivkraften. Motivet är helt och enbart det professionella.
Vi har idag akademiska arbetare som varierar i professionalism. Vi har organisationer som är i olika grad anpassade till professionen och styrda av professionen. Det finns lyckliga kombinationer. En professionell i en professionellt dominerad organisation. En svag professionell arbetare i en svag professionellt ledd organisation. Då fungerar relationen. Men det skär sig totalt och skapar stora konflikter när den professionelle möter den oprofessionella organisationen, eller tvärtom. Då blir det lugnare om professorerna och docenterna lämnar, genom att bli avskilda från sina tjänster, genom att säga upp sig, eller genom att märkbart minska sin insats. Ovanstående citat härrör från en organisation som förlorat en professor och två docenter under en termin.
Öllsjö den 20 februari 2019
I en debattartikel i Svenska Dagbladet, gnyr en akademiker över att det finns uppgifter som arbetaren skall utföra, men som inte belönas, dvs stimuleras av organisationen. Han menar att det är ett oerhört hyckleri att begära att arbetaren skall fullgöra samhällstjänsten, det som kallas akademikerns tredje uppgift, när man inte belönar det arbetet.
https://www.svd.se/hyckleri-fran-akademin-om-den-tredje-uppgiften
På Linnéuniversitetet införde man bonus för publiceringar. Den som publicerade en artikel av viss valör fick ett bonus, en summa pengar som kunde användas till kringaktiviteter. Så stimulerade organisationen arbetaren till att fullgöra det som organisationen önskade.
Arbetaren reagerar på belöningar och på sanktioner, och böjer sig därmed för organisationens målsättningar. Organisationen sträcker fram en matbit och den Pavlovska hunden dräglar och utför ett arbete för att få matbiten.
Detta är inget annat än ett tecken på avprofessionalisering. Det är ett förakt mot professionen. Det visar att professionen, den som finns kvar, inte går i takt med den organisationen som skall hysa professionen. Akademikerna och lärosätet borde vara i samklang, ty lärosätet är professionens organisation.
Eller hur?
Knappast. Dagens organisationer leds av personer som kan ha samröre med professionen, men som oftast har tappat kontakten med professionen. Samtidigt har organisationen blivit urvattnad på professionen då den inte räcker till för alla arbetsuppgifter som skall utföras. Det syns tydligast på de akademiskt svagaste organisationerna, högskolorna.
Jag har mitt favoritcitat, för att åskådliggöra avprofessionaliseringen, där en sk chef, utan kvalificerad akademisk forskarutbildning eller doktorsexamen, leker hierarkiskt företag i en organisation som borde vara akademisk, och utdelar en order om tystnad. Tystnad! ...på en arbetsplats som borde karakteriseras av de akademiska normerna:"På agendan till anonymiserat av mig-mötet imorgon, onsdag finns en punkt om omröstning bland lärarna i gruppen om deras inställning till anonymiserat av mig samt huruvida ni ska arbeta enligt detta eller inte. Vi vill uppmärksamma dig på att detta inte är något som anonymiserat av mig‐inriktningen kan ta beslut om. Du har inte heller rätt att avkräva några ställningstaganden från enskilda medarbetare. Därmed ska programpunkten strykas." Debatt, kritik, ifrågasättande förbjuds. I en organisation som borde karakteriseras av akademiska normer. Vari ingår ...debatt, kritik, ifrågasättande. Detta skedde, vill jag betona, inte på ett universitet, utan på en högskola.
En professionell leds vare sig av auktoritära order eller finansiella incitament. Den känner inte av en organisations sanktioner. Den lyder ingen sk chefs order. Den är professionell och leds av professionens normer. Det är den ledningen, professionens ledning, som har ett annat uttryck, den akademiska friheten, att den professionella akademikern har rätt och skyldighet att fullgöra sitt akademiska kall, utan inblandning från någon annan.
När en akademiker börjar prata om belöningssystem för att styra akademikern, har den gett upp sin professionalism och reducerat sig till en arbetare som skall styras av en organisation. Samtidigt gäller att när organisationen börjar styra med incitament och order, då har den visat att den slutat rekrytera och hysa professionella akademiker.
Enligt min uppfattning om den professionella akademikern, har den att undervisa, forska och påverka samhället. Olika mycket, under olika period av sitt liv. Men hela tiden med värderingarna som säger att den har att utföra dessa aktiviteterna. Sedan finns det de som inte kan utföra samtliga uppgifter, varför den är svagare som akademiker. Vilket rimligen bör påverka lönekuvertet. Men i den ordningen. Först arbete, sedan lön. Och lönen är inte drivkraften. Motivet är helt och enbart det professionella.
Vi har idag akademiska arbetare som varierar i professionalism. Vi har organisationer som är i olika grad anpassade till professionen och styrda av professionen. Det finns lyckliga kombinationer. En professionell i en professionellt dominerad organisation. En svag professionell arbetare i en svag professionellt ledd organisation. Då fungerar relationen. Men det skär sig totalt och skapar stora konflikter när den professionelle möter den oprofessionella organisationen, eller tvärtom. Då blir det lugnare om professorerna och docenterna lämnar, genom att bli avskilda från sina tjänster, genom att säga upp sig, eller genom att märkbart minska sin insats. Ovanstående citat härrör från en organisation som förlorat en professor och två docenter under en termin.
Öllsjö den 20 februari 2019
RSS-flöde
