Arbetarklassen flyr socialdemokratin. Främst är det männen som attraheras av Sverigedemokraterna, cirka 30%, medan kvinnorna ännu är på blygsamma 19%.
Sverigedemokraterna har också mycket starkt stöd från de arbetslösa och från de med sjuk- och aktivitetsersättning. Det är således de som mest behöver det grundläggande skyddet i välfärden, som röstar på Sverigedemokraterna.
Man skulle också kunna säga att det är en gammal kärngrupp av socialdemokrater som nu lämnat partiet för att söka sig till det partiet som de uppfattar bäst värnar om dem och det samhälle som ger dem stöd.
Men det är inte bara att de överger för att de inte känner att de får stöd av det gamla partiet. Ledande socialdemokrater är tydliga i att gjuta galla och okvädningsord över dem. De blir kallade rasister av företrädare som Palm och Johansson, och kallas av Sahlin som människor utan kultur.
Dessa personer skapar utträngningsmekanismer gentemot dem som borde vara deras folk och de förkastar dem som borde vara deras folk. Varför gör de så?
Är det för att de lämnat folket bakom sig, eller snarare nedanför sig och nu trampar på dem? I alla fall verkar det vara så att folket känner sig nedtrampat.
De har lämnat folket, om de ens varit i närheten av det folket, och sällar sig idag till en abstrakt grupp som gärna pekar på den nya underklassen, invandrarna i no-go-zonerna och de förfallna skolorna, men som de inte kommer från och inte lever med.
Det är en grupp politiker som tagit socialdemokratiska partiet som gisslan, renons på demokratisk socialism som ideologi och renons på förankring i det gamla folket eller i det nya folket. En grupp av ljum medelklass.
Att de får 30% av opinionen framstår då som märkligt. Det är onekligen en politisk succé, med tanke på hur lite de har att erbjuda, av politik och av solidaritet och av gemenskap. Partiet framstår som en Aniara-kapsel som fortfarande hyser något levande, trots att det är på väg mot undergången, eftersom det kommit ur kurs.
Öllsjö den 4 februari 2019