Den katolska familjen vägrade ta emot dottern. De sade att de aldrig kunde ljuga.
Modern bytte då bort en fin servis mot bröd och flott.
Flickan överlevde och återvände som vuxen till den katolska familjens öde. Hon fick veta att när mannen i den katolska familjen dog, sålde kvinnan servisen för att möjliggöra att han, och hon, när det skulle vara hennes tid för begravning, skulle få en gravsten i marmor.
(Denna historia berättas i Svenska Dagbladets söndagsbilaga den 20 Januari, som jag tyvärr inte kan länka till)
Den katolska familjen bar på en god princip, att tala sanning. Det förhindrade dem att göra många goda gärningar. Ja, i det här fallet innebar deras princip att en flicka inte räddades från en sannolik död.
I det goda samhället ljuger man inte. Det finns ingen anledning till det. I det onda samhället måste man ljuga, för att skapa någon form av godhet. Vill man gott, är lögnen en funktion av samhället. Lögnen i sig har ingen moralisk halt.
Men ett samhälle där lögnen godtas, är ju ett ont samhälle i sig, genom att det godtar lögnen. Bättre då att leva det goda samhället, där man inte ljuger, i det onda samhället. Kanske, kanske fräter ens principbesatthet sönder det onda samhället. Genom att ljuga blott legitimerar man det onda samhället. Med alla lögner består det onda samhället.
Men, vi kan inte med absolut säkerhet ta bort den onda misstanken att den katolska familjen var egoistisk eller bara feg. De insåg att om de hade tagit flickan till sig, skulle de löpa risken att själva få åka till koncentrationsläger eller till förintelseläger. För att värna sitt eget skinn, tog de inte emot flickan, och som alla människor ville de framstå som goda, varvid de drog fram den legitimerande principen om sanningen.
Jag ser den katolska familjen omkring mig. Men inte i Polens nazistiska dåtid. Utan idag. Människor som inte agerar. Som inser att de borde agera. Som hade kunnat agera. Och agera, kanske med viss risk, men sannerligen inte med de risker som den katolska familjen stod inför.
Kanske av egoism. Kanske av feghet. Underlåtenhetssynd kallas det. Att behålla friden, att inte riskera någonting, av feghet eller för att det gagnar en.
Jag bara undrar, hur levde den katolska familjen sitt liv, med vetskapen att deras passivitet kanske bidrog till att en flicka dog? Är det möjligt att legitimera en underlåtenhetssynd med en annan, högtstående moralisk princip? Och, än värre, är det möjligt utan att man någon gång i livet inser att principen inte var principiell, utan blott ett medel för sin egen egoism eller feghet?
Vad sker när man ser bakom förlåten, när kulissen av principer faller ner till marken och blottlägger den svaga, egenkära människan?
Öllsjö den 6 februari 2019