Kharkiv, i Ukraina, är en av Europas största universitetsstäder. Det finns 13 statsuniversitetet och ett stort antal privata universitet i staden. Det universitet som dominerar är N.N Karazin National University, med 12.000 studenter, som öppnade 1805. Det blev snabbt ett universitet för eliten. Den karaktären behöll universitetet efter revolutionen, där det under några år t o m var förbjudet.
På 30-talet, strax efter att Stalin hade svält ut Ukrainas frihetstankar genom att effektivt mörda alla kulaker och andra bönder genom Holodomor, initierades en reform, som vi i Sverige känner igen från vårt 80-tal. Karazin-universitetet var ett elituniversitet. Men de kommunisterna ville att fler skulle få utbildning. De ville sprida akademisk utbildning till folket.
De genomförde då en reform. Man avskilde t ex den ekonomiska utbildningen till ett speciellt universitet. Avsikten var att sprida utbildningen till fler unga människor.
På 80-talet började man bygga upp lokala högskolor i Sverige. Avsikten var densamma som kommunisternas på 30-talet, att sprida den akademiska utbildningen till folket.
Idag är det avskilda universitet ett mycket framgångsrikt universitet. Man lyckades med uppgiften. Man fick fler att läsa ekonomi. Och man lyckades också att skapa ett universitet som var framgångsrikt. Ja, även om Karazin kanske inte tycker om mitt påstående, blev det avskilda universitetet mer framgångsrikt än det som lämnade ut sin ekonomiska fakultet.
I Sverige har det – ännu – inte gått samma väg. Kanske för att Sverige ännu blott haft 40 år på sig. Ty de lokala högskolorna har inte blivit framgångsrika akademier, likt det ukrainska exemplet. De svenska högskolorna är fortfarande inte prestigeuniversitet. Möjligen med ett undantag, Jönköpings högskola.
Jag har i tidigare inlägg tagit upp denna sak, att högskolorna inte blivit framgångsrika akademier. Kommunisterna lyckades inte bara få in folket i salarna, utan lyckades även få de avknoppade universitetet till att bli prestigeuniversitet.
Varför lyckades inte breddningen av utbildningen i Sverige att skapa goda akademier?
Mitt exempel på lyckade strategier för utveckling av akademier är Bocconi i Italien. De har lyckats att med början kring 90-talet till idag, att skapa en utbildningsanstalt som är på absolut toppnivå i Europa.
De hade en rektor och en stab kring rektorn som var tydlig och hängiven en strategi att skapa en stark akademi. Man rekryterade toppkrafter. De lärare som inte höll måttet försökte man göra sig av med, eller så fick de en blygsam tillvaro på universitetet.
Min lilla egen erfarenhet, och intryck, är att svenska högskolor valde Jantelagens likhet, istället för Bocconis elitsatsning. Man rekryterade inte stjärnkrafter och man satsade inte på akademiska ledare med en tydlig ambition att bygga en stark akademi. Istället har det blivit flumstrategier, med pop-ord i dokumenten, och uttalanden som tilltalar politiker och lokalopinion. Men som sannerligen inte skapar goda akademier.
Kanske kommunisterna gjorde en Bocconi-strategi många år innan Bocconi? Men i mellanmjölkens land kan sådana strategier inte genomföras. Försöker engagerade akademiker på högskolorna föra en sådan strategi, leder det till enorma konflikter, som leder till avskiljande, antingen från högskolans sida, eller från akademikernas sida. En professor avskiljs. En docent säger upp sig. En docent begär tjänstledigt.
Det som är möjligt i kommunistiska Ukraina och i centrala Italien, är inte möjligt i Sverige.
Öllsjö den 26 februari 2019
På 30-talet, strax efter att Stalin hade svält ut Ukrainas frihetstankar genom att effektivt mörda alla kulaker och andra bönder genom Holodomor, initierades en reform, som vi i Sverige känner igen från vårt 80-tal. Karazin-universitetet var ett elituniversitet. Men de kommunisterna ville att fler skulle få utbildning. De ville sprida akademisk utbildning till folket.
De genomförde då en reform. Man avskilde t ex den ekonomiska utbildningen till ett speciellt universitet. Avsikten var att sprida utbildningen till fler unga människor.
På 80-talet började man bygga upp lokala högskolor i Sverige. Avsikten var densamma som kommunisternas på 30-talet, att sprida den akademiska utbildningen till folket.
Idag är det avskilda universitet ett mycket framgångsrikt universitet. Man lyckades med uppgiften. Man fick fler att läsa ekonomi. Och man lyckades också att skapa ett universitet som var framgångsrikt. Ja, även om Karazin kanske inte tycker om mitt påstående, blev det avskilda universitetet mer framgångsrikt än det som lämnade ut sin ekonomiska fakultet.
I Sverige har det – ännu – inte gått samma väg. Kanske för att Sverige ännu blott haft 40 år på sig. Ty de lokala högskolorna har inte blivit framgångsrika akademier, likt det ukrainska exemplet. De svenska högskolorna är fortfarande inte prestigeuniversitet. Möjligen med ett undantag, Jönköpings högskola.
Jag har i tidigare inlägg tagit upp denna sak, att högskolorna inte blivit framgångsrika akademier. Kommunisterna lyckades inte bara få in folket i salarna, utan lyckades även få de avknoppade universitetet till att bli prestigeuniversitet.
Varför lyckades inte breddningen av utbildningen i Sverige att skapa goda akademier?
Mitt exempel på lyckade strategier för utveckling av akademier är Bocconi i Italien. De har lyckats att med början kring 90-talet till idag, att skapa en utbildningsanstalt som är på absolut toppnivå i Europa.
De hade en rektor och en stab kring rektorn som var tydlig och hängiven en strategi att skapa en stark akademi. Man rekryterade toppkrafter. De lärare som inte höll måttet försökte man göra sig av med, eller så fick de en blygsam tillvaro på universitetet.
Min lilla egen erfarenhet, och intryck, är att svenska högskolor valde Jantelagens likhet, istället för Bocconis elitsatsning. Man rekryterade inte stjärnkrafter och man satsade inte på akademiska ledare med en tydlig ambition att bygga en stark akademi. Istället har det blivit flumstrategier, med pop-ord i dokumenten, och uttalanden som tilltalar politiker och lokalopinion. Men som sannerligen inte skapar goda akademier.
Kanske kommunisterna gjorde en Bocconi-strategi många år innan Bocconi? Men i mellanmjölkens land kan sådana strategier inte genomföras. Försöker engagerade akademiker på högskolorna föra en sådan strategi, leder det till enorma konflikter, som leder till avskiljande, antingen från högskolans sida, eller från akademikernas sida. En professor avskiljs. En docent säger upp sig. En docent begär tjänstledigt.
Det som är möjligt i kommunistiska Ukraina och i centrala Italien, är inte möjligt i Sverige.
Öllsjö den 26 februari 2019
RSS-flöde
