En betraktelse över civil olydnad gjordes i Svenska Dagbladet. (https://www.svd.se/darfor-ar-civil-olydnad-inget-att-forakta). I Aftonbladet går en annan krönikör, Oisin Cantwell, igång och pläderar för civil olydnad (https://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/a/Mgy4zM/fler-borde-vara-som-elin-ersson ).
Men dessa krönikörer är antingen aningslösa, till gränsen av att vara obegåvade, eller så är de själva aktivister som vill dölja en specifik politisk inriktning under skenet av att acceptera civil olydnad. Ty civil olydnad är vare sig gott eller ont.
Exempel som anförs som civil olydnad förefaller vara ganska goda exempel. Elin, som stoppade ett flygplan för att hon inte tyckte att en man skulle utvisas till Afghanistan. Greta, som skolstrejkar för klimatet. Tidigare hade vi Scholl-syskonen, som delade ut flygblad, och skapade på så sätt opinion mot Hitler.
Elin fick böter, men många satt fast på flygplanet och blev försenade. Hon skapade kostnader för oskyldiga personer, för staten och för flygbolaget.
Greta är bättre, i mina ögon, ty hon undgår skolan, vilket blott och enbart är en kostnad för henne. Själv kan jag tycka att det är en obegåvad protest, ty om samhället behöver handling för klimatet, så behöver samhället också kunskap om klimatet. Vilket man sannerligen inte får genom en skolstrejk.
Scholl är ännu bättre. De försökte blott påverka genom flygblad. Och de fick bära kostnaden själv. Ett ohyggligt pris. De blev hängda.
Och så har vi Rosa Park, som vägrade följa bussens skylts uppmaning, att sätta sig längre ner i bussen, eftersom de främsta sätena var för vita. Hennes protest slutade med att deras apartheid fick upphöra.
Alla dessa är exempel på civil olydnad. I några fall bär den olydiga alla kostnader själv, i andra fall bär andra kostnaderna, och i ett fall, Elin, var kostnaderna substantiella för de andra.
Men varför får vi bara exempel på civil olydnad, som vi på något sätt kan uppfatta som goda? Civil olydnad är förvisso att vilja göra, inte gott eller ont, utan rätt. Civil olydnad är pliktens diktum, att, oaktat konsekvenserna, göra det som är rätt och som man anser, enligt Kants kategoriska imperativ, skall göras till princip för samhället. ju inte att göra eller vilja gott. Det är att följa sin princip, oaktat lagen, eftersom man anser att lagen är fel.
Civil olydnad är också medborgargarden, ty där staten inte klarar sitt arbete, där klarar medborgargardet det. Att skapa och driva medborgargarde är olagligt. Men gardesmedlemmar anser att det är deras plikt att skapa säkerhet och trygghet, och att lagen är orättfärdig när den förhindrar människorna i samhället att skapa säkerhet. Aftonbladets krönikör, Oisin, måste, om han är intellektuellt hederlig, och arbetar med principer, plädera för medborgargarden som drivs av övertygelsen att det är rätt att skapa ordning.
Civil olydnad är att släppa ut alla minkarna hos minkfarmaren. Minkarna går under och farmaren förlorar en massa pengar. Men det innebär att minkarna får den frihet minkfarmarens aktivitet förnekar dem. Det är en princip aktivisterna följer, men deras agerande är olagligt, och utgör därför civil olydnad. Mer av sådant, pläderar kolumnisterna i tidningarna.
Terroristerna, som mördar folk i namn av allah. Det är civil olydnad. De agerar för en princip. islam. Men det är olagligt enligt vår lag. Således, civil olydnad, ty de följer en princip. I detta fallet är emellertid kostnaden inte i pengar och materiella skador, utan förlust av liv. Kanske kolumnisterna, som pläderar för civil olydnad, har en princip mot principen om det acceptabla med civil olydnad, att kostnader kan accepteras, men inte människoliv. Kanske de kan se att civil olydnad kan begränsas av en princip om icke-våld. I alla fall när det gäller människor. Djur, som t ex minkar, kan få gå åt för den goda sakens skull.
Krönikörerna har fel. Civil olydnad är inget gott i sig. Det är inte, som debattartiklarna tycks antyda, ett sorts element i demokratin. Ty civil olydnad kräver blott 1. Minst en villig person, som 2. Har en princip den vill befrämja, som 3. Strider mot lagen i det land där handlingen utförs.
Vänder vi oss då till den första som nämnts här, Elin, så hindrade hon utvisning av en afghansk grov brottsling, där hennes princip var att Afghanistan är ett farligt land att vistas i varför en utvisning sannolikt innebär dödsstraff, vilket Sverige inte accepterar. Därför skulle utvisningen inte ske. Han utvisades senare, med en uppskattad kostnadsökning på 250.000 kronor.
Det var civil olydnad, men i vilken mån det var bra, och i vilken mån demokratin fick sig en vitamininjektion, det kan ses olika, beroende på vilka värderingar man har.
Minns att Hitler och hans anhang, som drivna av principen om antisemitism, sprang på gatorna i München på 20-talet och var civilt olydiga. Nej, Oisian och andra krönikörer, det behövs inte mer av civil olydnad. Den behövs en diskussion om principer för civil olydnad.
Slutsatsen är att civil olydnad är blott civil olydnad. Den har goda och onda sida. Den civilt olydiga anser att sidorna är goda. Andra, som har andra principer, eller som anser att lagen skall följas, t ex om lagen är demokratiskt fattad, anser att den handlingen är ond.
Civil olydnad i sig är inte gott. Eller ont. Dock kan vi fastställa en sak. Civil olydnad är gott för den som utför handlingen, ty den anser att den gör rätt och att dennes agerande skall stå som föredöme i ett samhälle. Därför uppskattar jag andan i civil olydnad. Men jag tar mig friheten att förkasta eller acceptera den olydiges handling, ty den kan, utifrån mina principer, vara rätt eller fel.
Öllsjö den 19 februari 2019
Men dessa krönikörer är antingen aningslösa, till gränsen av att vara obegåvade, eller så är de själva aktivister som vill dölja en specifik politisk inriktning under skenet av att acceptera civil olydnad. Ty civil olydnad är vare sig gott eller ont.
Exempel som anförs som civil olydnad förefaller vara ganska goda exempel. Elin, som stoppade ett flygplan för att hon inte tyckte att en man skulle utvisas till Afghanistan. Greta, som skolstrejkar för klimatet. Tidigare hade vi Scholl-syskonen, som delade ut flygblad, och skapade på så sätt opinion mot Hitler.
Elin fick böter, men många satt fast på flygplanet och blev försenade. Hon skapade kostnader för oskyldiga personer, för staten och för flygbolaget.
Greta är bättre, i mina ögon, ty hon undgår skolan, vilket blott och enbart är en kostnad för henne. Själv kan jag tycka att det är en obegåvad protest, ty om samhället behöver handling för klimatet, så behöver samhället också kunskap om klimatet. Vilket man sannerligen inte får genom en skolstrejk.
Scholl är ännu bättre. De försökte blott påverka genom flygblad. Och de fick bära kostnaden själv. Ett ohyggligt pris. De blev hängda.
Och så har vi Rosa Park, som vägrade följa bussens skylts uppmaning, att sätta sig längre ner i bussen, eftersom de främsta sätena var för vita. Hennes protest slutade med att deras apartheid fick upphöra.
Alla dessa är exempel på civil olydnad. I några fall bär den olydiga alla kostnader själv, i andra fall bär andra kostnaderna, och i ett fall, Elin, var kostnaderna substantiella för de andra.
Men varför får vi bara exempel på civil olydnad, som vi på något sätt kan uppfatta som goda? Civil olydnad är förvisso att vilja göra, inte gott eller ont, utan rätt. Civil olydnad är pliktens diktum, att, oaktat konsekvenserna, göra det som är rätt och som man anser, enligt Kants kategoriska imperativ, skall göras till princip för samhället. ju inte att göra eller vilja gott. Det är att följa sin princip, oaktat lagen, eftersom man anser att lagen är fel.
Civil olydnad är också medborgargarden, ty där staten inte klarar sitt arbete, där klarar medborgargardet det. Att skapa och driva medborgargarde är olagligt. Men gardesmedlemmar anser att det är deras plikt att skapa säkerhet och trygghet, och att lagen är orättfärdig när den förhindrar människorna i samhället att skapa säkerhet. Aftonbladets krönikör, Oisin, måste, om han är intellektuellt hederlig, och arbetar med principer, plädera för medborgargarden som drivs av övertygelsen att det är rätt att skapa ordning.
Civil olydnad är att släppa ut alla minkarna hos minkfarmaren. Minkarna går under och farmaren förlorar en massa pengar. Men det innebär att minkarna får den frihet minkfarmarens aktivitet förnekar dem. Det är en princip aktivisterna följer, men deras agerande är olagligt, och utgör därför civil olydnad. Mer av sådant, pläderar kolumnisterna i tidningarna.
Terroristerna, som mördar folk i namn av allah. Det är civil olydnad. De agerar för en princip. islam. Men det är olagligt enligt vår lag. Således, civil olydnad, ty de följer en princip. I detta fallet är emellertid kostnaden inte i pengar och materiella skador, utan förlust av liv. Kanske kolumnisterna, som pläderar för civil olydnad, har en princip mot principen om det acceptabla med civil olydnad, att kostnader kan accepteras, men inte människoliv. Kanske de kan se att civil olydnad kan begränsas av en princip om icke-våld. I alla fall när det gäller människor. Djur, som t ex minkar, kan få gå åt för den goda sakens skull.
Krönikörerna har fel. Civil olydnad är inget gott i sig. Det är inte, som debattartiklarna tycks antyda, ett sorts element i demokratin. Ty civil olydnad kräver blott 1. Minst en villig person, som 2. Har en princip den vill befrämja, som 3. Strider mot lagen i det land där handlingen utförs.
Vänder vi oss då till den första som nämnts här, Elin, så hindrade hon utvisning av en afghansk grov brottsling, där hennes princip var att Afghanistan är ett farligt land att vistas i varför en utvisning sannolikt innebär dödsstraff, vilket Sverige inte accepterar. Därför skulle utvisningen inte ske. Han utvisades senare, med en uppskattad kostnadsökning på 250.000 kronor.
Det var civil olydnad, men i vilken mån det var bra, och i vilken mån demokratin fick sig en vitamininjektion, det kan ses olika, beroende på vilka värderingar man har.
Minns att Hitler och hans anhang, som drivna av principen om antisemitism, sprang på gatorna i München på 20-talet och var civilt olydiga. Nej, Oisian och andra krönikörer, det behövs inte mer av civil olydnad. Den behövs en diskussion om principer för civil olydnad.
Slutsatsen är att civil olydnad är blott civil olydnad. Den har goda och onda sida. Den civilt olydiga anser att sidorna är goda. Andra, som har andra principer, eller som anser att lagen skall följas, t ex om lagen är demokratiskt fattad, anser att den handlingen är ond.
Civil olydnad i sig är inte gott. Eller ont. Dock kan vi fastställa en sak. Civil olydnad är gott för den som utför handlingen, ty den anser att den gör rätt och att dennes agerande skall stå som föredöme i ett samhälle. Därför uppskattar jag andan i civil olydnad. Men jag tar mig friheten att förkasta eller acceptera den olydiges handling, ty den kan, utifrån mina principer, vara rätt eller fel.
Öllsjö den 19 februari 2019
RSS-flöde
