​”Att starta ett universitet kan verka som en stor satsning. Verkligt djärvt hade varit att lägga ned ett.”  Så skriver Anders Sundell, krönikör på Svenska Dagbladet (https://www.svd.se/vi-behover-battre-universitet-inte-fler/i/senaste/om/ledare). Han vänder sig mot att Mälardalens högskola ges status som universitet, då högskolan inte tycks vara högpresterande.

Han lägger till att det sannolikt inte är fler universitet som behövs, utan färre: ”Flera existerande universitet, som Linnéuniversitet och Mittuniversitet, kom sämre ut än Mälardalen när i en granskning av svenska lärosätens citeringsgenomslag, och hade även de många publiceringar i oseriösa tidskrifter. “

Det fanns en gång en tid då jag hävdade att det inte var något fel på högskolor, ty även de kan prestera bra.

Jag fick rätt. Jag kom till Högskolan Kristianstad och bildade där en grupp av fem personer som presterade mycket bra i undervisning, forskning och samhällsengagemang.

Nästa gång jag kom till Högskolan Kristianstad, försökte jag göra om bedriften, men nu med hela institutionen som grupp.

Jag fick fel. Den politiserande rektorn, docenten Håkan Pihl, och hans underhuggare, avskedade mig. Högkvalitativ forskning och utbildning, med gott samhällsengagemang, var inte viktigt, ty över det stod det viktigaste, att införa FN:s hållbarhetsideologi i undervisningen.

Jag inser, utifrån min erfarenhet av två högskolor och två universitet, varav ett är nytt universitet, att svaga akademiska miljöer, utan akademiskt inriktade ledare, blir lätt utsatta för charlataner som hellre vill använda den akademiska undervisningen till politisk indoktrinering, än skapa och föra ut vetenskaplig kunskap.

Men är verkligen universitet, även de nya, underkastade samma charlataner?

Som Sundell påpekar i citatet ovan, är Mittuniversitetet och Linnéuniversitetet t o m sämre än Mälardalens högskola i vissa kvalitetsdimensioner. Det jag ser i dagarna på Linnéuniversitetet gör mig benägen att hålla med honom. De senaste två professorsutnämningarna på Ekonomihögskolan har gjorts med personer vars akademiska meriter sannolikt inte skulle rendera dem en docentur på mer acceptabla akademiska institutioner. Rektorn för universitetet har tillsatt en dekan på Ekonomihögskolan som är ytterst svag i akademiska kvalifikationer, ja, inte ens docent, men, är min misstanke, har en kvalifikation som passar rektorns jämställdhetsräknande. Rektorn kan nu sätta ett kryss i rutan kvinnlig dekan. Till detta kommer att Linnéuniversitetet anser att hållbarhet är en mycket målsättning för universitet, på bekostnad av kritiskt, självständigt tänkande för att producera mycket god vetenskaplig kunskap.

Det tycks som att universitetsstatus inte vaccinerar en akademisk institution mot skojeri och charlataner. Den gången jag fick rätt, tycks vara en avvikelse, undantaget som bekräftar regeln. Det kunde ske då vårt arbete försiggick i periferin av högskolan. Således, egentligen hade jag fel. Det tycks i stort sett omöjligt att skapa en god akademisk institution av nya universitet och högskolor, ty de rids av charlataner och skojare, som tuggar teser om jämställdhet och hållbarhet, istället för att, om och om igen, upprepa Sapere Aude.  

Däremot går det att skapa fickor av akademisk prestation. På Linnéuniversitetet finns ett sådant exempel, en grupp som forskar kring diskriminering och integration. Nyligen kunde bl a Linnéforskare visa att människor med låg socioekonomisk status har högre dödlighet efter hjärtstopp på sjukhus. (https://academic.oup.com/eurheartj/advance-article/doi/10.1093/eurheartj/ehaa954/6042374).

Men, dessa fickor, blir en sorts potemkinkulisser som charlatanerna använder för att dölja en del av uselheten. De kan inte motivera att man skapar enheter med prestationer som är ohyggligt dyrbara. Det går inte att förbruka så mycket resurser, bara för att några fickor, oftast externfinansierade!, lyckas prestera akademiska prestationer.

Därför, våga stänga de högskolor och universitet som inte håller måttet.

Jag erbjuder mig att ingå i den utvärderingsgrupp som åker land och rike runt, för att hylla de presterande, och lägga ner de underpresterande. För att spara resurser där de förslösas och satsa dem där de skapar värde för forskningen. Men, kanske främst, för att säkerställa att de som gör sin livs investering, studenterna, skall få en god akademisk utbildning, byggd på vetenskaplig kunskap och på vetenskapens grundläggande värdering: Sapere aude

​Den 11 januari 2021
Sven-Olof Collin

​Det sägs att när en man och en kvinna skiljer sig, finner mannen mycket snabbt en ny kvinna att leva med, medan kvinnan dröjer med en ny man i sitt liv. Jag har själv några exempel i min bekantskapskrets, där männen nästan omedelbart kastade sig in i nya relationer, medan kvinnorna dröjde. En kvinna sörjde uppbrottet. En annan kvinna sade att hon skulle vila sig.

Om detta är sant, att kvinnan tar längre tid i att finna en ny partner relativt mannen, vad beror det på?

Man kan tänka sig att agerandet har en evolutionär bakgrund. Mannen och hans gener behöver inte en lång relation, ty han vinner på promiskuös fortplantning, och vandrar därför från kvinna till kvinna. Kvinnan blir utsatt vid fortplantning, och söker därför en fast relation, vilket kräver en större investering, vilken tar sin tid. Hon är därför mer försiktig med sin relation.

Det finns också ett socialt stöd för det evolutionära agerandet, då många samhällen har normer som inte fördömer en man som går från säng till säng, medan en kvinna med likartat beteende nedlåtande kallas antingen hora eller manslukerska.

Men det evolutionära agerandet borde erodera i det moderna samhället, där staten har övertagit skyddet av kvinnan genom t ex daghem, och möjliggjort för henne att kunna skaffa sig annat skydd genom att ha egen inkomst via eget arbete i samhället. Denna förändring borde då också ha förändrat den sociala normen och befriat kvinnan från att vara återhållsam i antalet relationer. 

Kvinnan har också, även i det moderna samhället, fått en ökad belastning. Tanken att mannen rör sig i samhället, genom lönearbetet, medan kvinnan rör sig i hemmet, har gett vika för att även kvinnan rör sig i samhället. Samtidigt visar undersökningar att kvinnan fortfarande har huvudansvaret i hemmet, vilket ökat hennes belastning. Min bekant, som sade att hon ville vila sig, var just ett uttryck för att hon ville minska arbetsbelastningen i hemmet genom att inte omedelbart ta in en man.

Men den sociala konventionen har också eroderat, med nya normer av att mannen ökar sin insats i hemmet. Om det tar längre tid för kvinnan att etablera en ny relation, kan det bero på att det tar längre tid att hitta en modern man, dvs en som genom ett trovärdigt agerande tar mer ansvar i hemmet.

Särbo-relationen lär ha ökat i dagens moderna samhälle. Kanske det möjliggör för kvinnan att snabbare etablera en relation, eftersom det innebär mindre arbetsbelastning för kvinnan.

På så sätt kan vi se hur evolutionärt beteende påverkas av statens agerande, och understöds av normers förändring. Det tycks som om vi är vandrade gener i ett samhälle.

​Den 10 januari 2021
Sven-Olof Collin 

​I slutet av 70-talet hade vi som studenter, ett gemensamt omklädningsrum och gemensam dusch när vi spelade volleyboll. Det var inte alldeles lätt för mig som är blyg mot kvinnor, men ambitionen var god, att människokroppen ibland är bärare av en människa och ibland är ett sexuellt objekt och subjekt, och att vi alla, i ett värdigt samhälle, kan skilja på de tillfällena.

Idag klär sig kvinnor i schal, för att uttrycka solidaritet med kvinnor som kommer från samhälle som utifrån mina 1970-talsnormer befinner sig på 1800-talet, ja, än längre bak. Den gemensamma duschen gick upp i rök. Vår vandring till det förlovade samhället blev inställd och istället får vi idag kämpa mot värderingar som är 1800-talsmässiga, ja, om de någonsin funnits i Sverige. De som vi sedan länge hade kämpat ner, är återigen tillbaka.

När folk pratar om flyktinginvandringen på 2010-talet, har en del sagt att vi har råd med det. Det har de rätt i, om man ser på landets bruttonationalprodukt. Den har inte kollapsat. Förvisso har en del icke-önskade kostnader tillkommit, som kriminaliteten, minskat förtroende i samhället gentemot varandra och ökad rädsla att vistas utomhus. Det är en försämring av människors livskvalitet.

Livskvalitet var en faktor som vi, de radikala, gärna pratade om i början på 80-talet. Vi var trötta på allt prat om tillväxt i termer av inkomst och bruttonationalprodukt. Livskvalitet var värdet som skulle mätas. Idag finns inte det begreppet. Upplevelser av ökade hot förringas genom att hitta statistisk som visar på att något speciell brottstyp har sjunkit och stämplas som att fiska i grumligt vatten.

Men vi ekonomer undervisar inte bara i kostnader, utan också i det viktiga begreppet alternativkostnad. Med det avses vad en alternativ användning av en resurs hade gett. Det man hade fått vid en alternativ användning, är en kostnad för det som man använt resurserna till. Genom att välja A, avstår du alternativet B, varför du måste addera till A:s kostnad, det du avstår genom att inte göra B.

Russin är torkade vindruvor. Kostnaden för russin är kostnaden för att odla vindruvorna och torka dem till russin. Plus kostnaden för att avstå från det vin vindruvorna hade kunnat bli.    

Alternativkostnaden för flyktingarna är det samhälle vi hade kunnat ha haft, utan flyktingmottagningen. Kanske ett sämre, då invandrarna står för mycket enkla arbeten som svenskar nu kan rata. Kanske ett bättre, då de progressiva krafterna som fanns på 70-talet hade kunnat blomma ut istället för att bli till förtryckande understöd till en fornmedeltida kulturs yttringar.

Men alternativkostnaden kan också bortses från, då man ju säger att man inte skall gråta över spilld mjölk. Och, kanske mjölken var sur? Kanske samhället hade tagit en helt annan riktning, än värre än den vi har idag?

Sedan skall man lägga till den andres alternativkostnad, flyktingens. Hela asylmottagningen bygger på kalkylen att deras alternativkostnad var oändlig, nämligen döden, eller oerhört hög genom fängelsevistelse och annan förföljelse.

Kalkylen slutar därför kanske i ett totalt plus.

Men jag sitter ändock och muttrar. Mitt samhälle betalar med kronor och ören. Men varför skulle vi också betala med våra visioner?

​Den 9 januari
​Sven-Olof Collin

Socialdemokratin ville tidigare omdana samhället i socialistisk riktning. Det utgår från en samhällssyn där kapitalisten med egendomen står mot den egendomslösa arbetaren, där kapitalistens intresse realiseras genom att den har makt genom sin egendom, sitt ägande av produktionsmedlen.

Först reformerade socialdemokratin inom kapitalismens ram genom att hävda att förvisso bidrar kapitalisten genom sitt kapital, men arbetaren bidrar med sitt arbete, och skall därför ha del i makten. Det blev Medbestämmandelagen (MBL).

Sedan fann man att man kunde öka arbetarens makt över produktionsmedlen genom löntagarfonder, att via aktieägande, få inflytande. Det skulle ske genom att företagen fick betala en sorts skatt på det som kallades övervinster, som lades i fonderna, som köpte aktier i bolagen för pengarna. Fonderna skulle styras socialdemokratiskt demokratiskt, genom att fackföreningar inom sig företog val till bolagens styrelser. Det var en styrmodell med en sorts representativ demokrati.

Detta skulle innebära ett kollektiviserande av ägande, dvs ägandet samlas i fonder, som, vilket var Socialdemokraternas förhoppning, skulle medföra att folket fick både inflytande och avkastning av produktionsmedlen.

Borgerskapet hade dock vid denna tid, vi tecknar nu 80-tal, med början på marknadifieringen och finansialiseringen av samhället, blivit så sturska att de organiserade sig och lyckades först reducera löntagarfondernas omfattning, för att sedan avskaffa dem.

Istället kom en annan kollektivisering av ägandet. Nu skedde det genom kapitalfonder, där individer placerade sitt sparkapital i fonder som hanterades och styrdes av banker och andra finansinstitut. Denna kollektivisering var emellertid inte inriktad på inflytande, såsom i Socialdemokraternas förslag, utan blott på avkastning av produktionsmedlen. Inflytandet placerades i fonderna, där fondmedlemmarna inte hade inflytande.

Det blev således en kollektivisering där en annan typ av organisation än fackföreningarna fick inflytandet. Istället för valda representanter genom fackföreningar, blev det de anställda manschettarbetarna i de finansiella organisationerna som fick inflytande över produktionsmedlen.

Historien slutar således med ett gapskratt. Det blev en kollektivisering av ägandet. Men där de egendomslösa manschettarbetarna i fonderna fick makten, medan fondandelsinnehavarna fick avkastningen. En sorts kapitalistisk socialism, där de med ägande, fondandelsinnehavarna, inte fick inflytande, och de egendomslösa manschettarbetarna, fick inflytande men inte ägande.

Så lurade historien både Socialdemokraterna, som inte fick sin socialism, och borgarna, som inte fick sin kapitalism med enskild egendom. Däremot fick samhället en kollektivisering av ägandet och ett inflytande genom organisationers egendomslösa manschettarbetare.

​Den 8 januari 2021
Sven-Olof Collin  

Trump eldade sina anhängare att gå till Capitolium. Där fick de för sig att storma byggnaden. En kvinna sköts till döds. Journalister och tyckare svämmas över av det uppseendeväckande skeendet, och domen är klar, bovens namn anges: Trump. Han som skrev på Twitter att man skulle lyda polisen och strax därefter, att de skulle gå hem. Det oaktat, boven heter Trump.

En verkschef, Eliasson, åkte till Kanarieöarna för att möta sin dotter och sin familj. Journalister och tyckare svämmas över av indignation och förkastelse. Han flyttar/flyttas från sin post som verkschef. Boven heter Eliasson.  

En sjubarnspappa mördas vid en Bankomat. Efter att polisen släppt bilder från brottet, fångas den sannolika mördaren in. Det är en nittonåring, som vanlig media inte namnger, men den sk alternativmedia namnger och ger foto på den misstänkte mördaren. Han hade tidigare rymt från en sluten rättspsykiatrisk klinik dit han kom efter att ha blivit dömd för ett bestialiskt mord 2018. Han rymde genom att slita sig från de två övervakare han hade under en beledsagad promenad.

Det tredje fallet är inte omskrivet. Det förekommer som en artikel eller som notis. Blott i de sk alternativmedia, på Flashback, beskrivs fallet och förekommer indignation. I övrigt tycks få journalister eller tyckare vilja ta upp och driva opinion i denna sak.

Medan vi noga och mycket frekvent får veta vem som är boven i de två första fallen, får vi inte veta namnet på mördaren i det tredje fallet. Vi får inte veta namnet på de två ledsagarna, som inte fullgjorde sitt jobb utan lät mördaren fly. Vi får inte veta namnet på den som beslutade att den mördaren skulle få beledsagad promenad. Vi får inte veta namnet på den som är ansvarig för kliniken. Än mindre får vi foto på de som är ansvariga för att en mördare gick fri och begick ett mord.   

Ty om Trump hålls ansvarig för stormningen av Capitolium, då är beledsagarna, den som beslutade om promenaden, och den ansvarige för kliniken, också orsaken till mordet på sjubarnspappan. De är ansvariga för att en familj, med alla barnen, förlorade sin pappa. De är ansvariga för en tragedi. Men den ansvarigheten tycker inte journalister och tyckare är värdig deras engagemang.

Hur i all sin dar kan en verkschefs resa till sin dotter, där vi inte vet skälet, vara så oerhört mycket viktigare, än en sjubarnspappas avrättning? Hur värderar journalisterna nyheter och vilket värdesystem har tyckarna?

Journalister skall skriva om det som är av allmänt intresse. Visst är stormningen av Capitolium av allmänt intresse, då symboliken är så stark. Men är inte symboliken stark i en mördad sjubarnspappa, som mördas av en förövare som borde varit inom lås om bom, som försvann, och som först hittades efter att den begått ett nytt mord? En farlig mördare går fri, och polisen hittar den inte förrän en hel familj slagits i spillror och en människa mördats. Det är av litet allmänintresse?

Polisens ohyggliga oförmåga!  Klinikens oerhörda oförmåga! Ge oss namn och foto på de ansvariga. Ge oss en omfattande debatt hur samhällets skall skyddas, från mördare och från polisens och klinikers oförmåga. Men, nej, tid och kraft ägnas åt en förvisso stark symbolhandling, med en människas liv som pris, och en resa till Kanarieöarna.

Jag vågar ifrågasätta journalisters värdering av det som är av allmänt intresse. Man kan tänka sig att den rädsla som numer stiger i samhället, helt oaktat statistikens data om våldet i samhället, att den rädslan späs på när människorna i samhället ser att mördare kan springa från vakter, att sluten vård inte är sluten och att poliser inte snabbt kan hitta dokumenterade mördare som springer fria.

Låt mig formulera två konspiratoriska hypoteser.

Journalister och tyckare har en agenda som innebär att de inte vill uppmärksamma saker som kan riskera att underblåsa rädslan i samhället. Det är en hemsk hypotes då den utgår från att journalisten inte följer sin yrkesetik, dvs konsekvensneutralitet, utan har en agenda av att genom att undanhålla information, ger lugn i samhället.

En annan hypotes är att journalisterna och tyckarna följer sitt värdesystem, dvs bägge är producenter av information och opinion utifrån sitt värdesystem, och uppmärksammar det som deras värdesystem lyfter upp, där angrepp på demokratins institutioner och statens funktionssätt värderas som mycket viktigt. Även det är en hemsk hypotes, speciellt för journalister, som ju skall försöka ge oss en beskrivning av samhället, oaktat egna värderingar.

Det är med sorg jag ser att mittenrikets tyckare och journalister inte gör samma värdering som jag gör, att tilltron till staten och därmed vår allas känsla av frid och frihet, beror på hur våra institutioner skyddar oss. Vi måste få veta om händelser som angriper vår fred och frihet. Vi måste förstå, så att vi kan ingripa och hantera det. Helst med krav på att staten skyddar oss, så att vi inte alla börjar bära kniv för att skydda oss från dem som staten inte klarar av att skydda oss ifrån.

Om vi inte får veta, om vi inte får debattera för att förändra, då närmar vi oss det tillstånd som vi såg igår på Capitolium.

​Den 7 januari 2020
Sven-Olof Collin

​En krönikör i Svenska Dagbladet skriver om generation villebråd. Det är de unga som idag inte vågar gå ut ensamma, och absolut inte med sin fina, dyrbara jacka och mobiltelefon. Det finns en rädsla, hur empiriskt ogrundad den än är, för att bli rånad av ungdomsgäng, och t o m bli förnedrade genom att tvingas agera på ett förödmjukande sätt, och bli filmad i sin förnedran och sedan få se den filmen på publika medier.  
https://www.svd.se/vi-som-har-barn-i-generation-villebrad

Krönikören ställer den viktiga frågan, vilket samhälle håller vi på att skapa, när det uppväxande släktet, de som skall ta över, vänjer sig vid en rädsla för terror i samhället?

Jag växte upp i det svenska 60- och 70-talet. Jag har aldrig varit rädd för att gå ut. Det enda av fara jag känt av och som påverkat mitt agerande i det offentliga rummet, var torgen där raggarbilar fanns. Då gick jag runt torget och inte över torget. Risken att dras in i en konflikt och bli misshandlad var förvisso liten, då raggare enbart slogs mot varandra. Men även den lilla risken innebar att jag försökte undkomma den genom att inte snedda över torget.

Jag befinner mig, eller snarare, jag har befunnit mig i ett tämligen skyddat offentligt rum.
Men det har ändrats. Likt mången annan har jag skrämts av nyhetsrapportering, så att jag är mer försiktig idag. Ja, jag har t o m funderat att bryta mot knivförbudet och bära med mig en kniv. Om faran skulle dyka upp. Den man läser om. Trots att polisen och opinionstyckarna pekar på statistik som de hävdar säger att det är mindre våldsbrott idag än tidigare. Jag tror som så mången nannan, att statistik inte är ett uttryck för kunskap utan för vilja.

Hur kommer generation Villebråd agera när de blir stora? Vilka lagar och vilket samhälle kommer vi att få, när de som är vana vid sin rädsla, vana vid att klä sig enkelt när de skall gå ut, de som ser till att gå i stora grupper för att skydda sig i det offentliga rummet, eller kanske t o m inte gå ut, sitter i lagförsamlingen? De jagade skall stifta lagarna och utforma samhället. Hur ser ett samhälle ut, där hararna stiftar lagar?

Förvisso är det sant att villebråden har funnits tidigare. En kvinna har väl alltid dragit sig för att gå hem ensam? Men, undrar jag, upplevde vi inte under 60- och 70-talet att samhällsandan ändrades så att fler kvinnor vågade gå ensamma? Opinionstyckarna får gå tillbaka långt i tiden för att komma till tillfällen där kvinnor i allmänhet kände sig som jagade villebråd.

Idag tycks vi ha kommit tillbaka till villebrådstiderna, med skillnaden att idag drabbas alla unga av att vara villebråd.

Det publika, det offentliga, torget och gatan, det som är samhälle, är farligt. Där är man villebråd. Likt Facebook och Instagram och alla dessa publika medier, där man kan riskera att bli förödmjukat villebråd.

Det privata, bakom den låsta dörren, är skyddet. Hemmet är min borg, blir mottot. Det mest samhälleliga man vågar företa sig är att åka i bil, som låses automatiskt när man startar den, till ett köpcentrum, som har tillräckligt med vakter och reglerad entré.

Ändpunkten är det som kanske skall uppföras i Staffanstorp, gathered community, stängslade bostadsområde, där entré till området går via en bevakad grind där en boende får visa sitt medlemskort, och besökare släpps in, först efter att en stängslad invånare gett sitt samtycke. Där hugade spekulanter till en bostad inom området omsorgsfullt granskas. Spekulanten får uppvisa sitt utdrag från Brottsregistret och alla publika källor granskas. Man får lämna en sorts samhällelig meritförteckning till föreningen, som visar att man har en lång framgångsrik karriär som acceptabel invånare.

Blott i ett slutet, väl avgränsat, stängslat samhälle, där individen är kontrollerad och funnen värdig att vara på platsen, kan villebrådsgenerationen andas ut.

​Den 5 januari 2021
Sven-Olof Collin   

​Kåra, stormens valkyria, lyfte den fallne från slagfältet. Övermakten hade varit för stor för honom. I slutet av striden hade han släppt sitt svärd och höll endast hårt i flaggan. Svärdet kunde han förlora. Livet kunde han förlora. Men aldrig flaggan. Även om han förlorade och dog på slagfältet, måste flaggan hållas upp, ty utan den hade allt kämpande varit utan mening. 

Kåra bar honom med styrka och intensitet, upp till de himmelska salarna. Hon förde honom inför Freja, som hon gjorde med alla kämpar. Bakom Freja såg han hennes väldiga Folkvång. Därinne, i Sätesrymmer, kunde han skymta Hegel, som svingade sitt dialektiska svärd i envig mot Marx, som försvarade sig med en väldig hammare i höger hand och en skära i vänster hand.

Freja sade till honom:

• Jag välkomnar dig till Sätesrymmer. Här får du ett säte där du kan utkämpa dina akademiska strider med kraft och med glädje. Den glädje som kommer genom att andra kommer att kämpa mot dig, i en god och munter envig. Mången befruktning kommer att ske. Därför väljer jag dig till att ta plats i min boning.  

Kåra släppte taget om honom, och den forne slagne kunde nu stå. Han kände hur hans forna kraft var tillbaka. Han kände sig väl rustad att gå in i Sätesrymmer och börja envigen som skall fortgå till Ragnarök.

Freja var emellertid inte färdig i sitt tal, utan fortsatte:

• Jag vet varför du föll. Du var dåligt rustad för den strid som står idag. Du bar det rationella argumentets sköld och förnuftets svärd. De vapnen skapades av Upplysningen och har vunnit många strider. Men idag härjar Viljans Triumf, där upplevelsen av kulisserna och massans lydnad och underkastelse, ja, det som en av de som dräpte dig kallade lojalitet, är de främsta stridsvapnen. På ditt baner, som du för med dig till min sal, som där kommer att pryda sin plats vid ditt säte, står ’Sapere aude, dicere aude’, Våga tänka själv och våga tala, medan baneret som dina banemän och banekvinnor bar, har texten ’Skall lyda’.

Han dristade sig en fråga till Freja:

• Är då allt förlorat?

Freja skrattade och sade:

• Jag, som är fruktbarhetens gudinna, skulle väl jag tvivla på vår rättmätiga kamp? Jag förstår att du, som idag föll i stridslarmet, känner ett tvivel. Men när vi sitter i våra säten kommer ditt tvivel att försvinna, ty du kommer att se det jag redan har sett. Striden fortsätter. Stridslarmet har inte lagt sig. Det bara ljuder på annat sätt. Du har ju befruktat andra som för striden vidare. Starka sköldmöar som Pernilla, Anna, Elin, Yuliya, Sanna, Nora, Emidia och Karin, för din och vår kamp vidare. Kämpar med väldigt skägg som Tobbe och med väldig intensiv kraft som Timur och Jonas, formerar sig i striden. Du har lärt dem att föra vapnen. Men, om du ursäktar lite kritik. I livet var du en bärsärk, en som med stor kraft, men utan list, rusade argumenterande in i striden. List, det som du saknade, som var din akilleshäl, har dessa sköldmöar och kämpar.
• Säg mig då, Freja, eftersom jag saknar list, vad är då denna list?
• Om det skall jag och andra berätta vid elden i Sätesrymmer. Men jag kan redan idag nämna exempel som sköldmuren, anfall i ryggen och den trojanska hästen. Samtliga är mer listiga sätt att besegra en armé av lydande övermäktiga, istället för att som bärsärk rusa mot fienden.

Freja fortsatte:

• Sköldmuren är att man innesluter sin armé bakom sina sköldar, Valkyrians blomma, som skyddar gruppen av sköldmöar och kämpar. Trots pilar och spjut, kan man ta sig fram, genom att man sammanhållet håller upp sina sköldar. Du har ju själv framhållit sköldmuren, men du kallade den för ’bubblan’, att hålla sig tätt tillsammans. Men den visdomen glömde du på stridsfältet.
• Du har rätt Freja, att jag trodde på bubblan när man var svag, men att man sedan, när man blivit stark, kunde mötas på det öppna fältet. Ja, jag var naiv i min tro att man med öppenhet kunde få över deras folk på vår sida.
• Det andra är anfallet i ryggen. Man lurar fram dem, men har en grupp som går runt och anfaller dem i ryggen. De står med byråkratins vapen riktade mot din grupp. Men deras ryggar är nakna. Det är där vi sätter in kunskapen och det rationella samtalet, och gör ned dem.
• Ja, jag medger att ett anfall i ryggen har jag aldrig använt då jag finner anfall i ryggen som en feghet och uselhet.
• Är det då uselt att vinna ett slag? undrade Freja uppfordrande. Och hon lade till: Våra fiender använder den listen.
• Och den tredje listen, den trojanska hästen, den känner jag från grekernas visor. Att ta sig in i fiendelägret under skepnad av en utsmyckad häst.

Freja sken upp inför hans insikt:

• Att ta sig in i fiendelägret, maskerad som dem, se ut som och agera som dem, till synes agera som dem, det är en mycket framgångsrik taktik. När tillräckligt många av oss, de rättrådiga, är inom fiendens läger, slår vi till och svingar våra svärd och skickar våra pilar mot dem. Det är förvisso en riskabel taktik, men ack så elegant.
• Men, tillade Freja, det är svårt för bärsärkar som du att röra dig i fiendens läger, att gå med svärdet i slidan, och le mot fienden. Sådana som du drar ditt svärd och försöker omedelbart stöta det i fienden.
• En fiende är alltid en fiende, sade den fallne i ett fåfängt försök att motivera sitt kämpande.

Freja strök sin hand över hans huvud i en kärleksfull gest.

• Ack du fallne, du har nu gjort ditt. Andra fortsätter kampen. Du får nu gå in till ditt säte och driva ner din stolta fana vid sätets sida. Andra bär ditt baner vidare.

Han gick in i Sätesrymmer. Besviken över att vara fallen, men glad över att komma till sina likar.

​Den 4 januari 2021
Sven-Olof Collin

​Jag skriver om människor i mina inlägg. När de själva uttalar sig i publika medier, då nämner jag deras namn. Men när jag skriver om händelser i mitt arbetsliv, då tenderar jag att inte nämna deras namn. Är det rätt eller fel?

Låt oss ta fram argument som stödjer de två svaren.

Det är fel: Alla människor gör misstag. Alla kan ryckas med av sina känslor och önskningar, varvid omdömet grumlas, och man gör fel. En förlåtande människa, kan nämna misstaget, till andras vandel, men då ta bort namnet, då det är mänskligt att fela.

Det är rätt: En människa har att stå ansvar för sitt agerande, oaktat vilken grund som fanns för agerandet. Därför skall namn nämnas.

Man kan anföra balansens krav. En individ som agerar i sitt arbete, har att stå ansvar för sitt agerande. Ja, den kanske gärna vill stå ansvar för sitt agerande, om det leder till framgång för personen och/eller organisationen. Då tycks alla acceptera, ja, nästan begära att namn nämns.

Men, när det går illa, eller agerandet med lätthet kan kritiseras, då är de vankelmodiga mindre benägna att begära namns nämnande. När man kan beskriva en människas agerande som sådant, att det är rimligt att personens namn dras i skam och vanära, då önskar den människan inte sitt namn omnämnas. Men vill den ha berömmet, får den, i balansens namn, stå ut med att få sitt namn nämnt som den som gör saker som absolut inte kan berömmas.

Man kan anföra principens krav. Mina inlägg bör vara inriktade på principer och inte att utvärdera individers enskilda agerande, varför individens namn är ointressant, blott det principiellt intressanta i agerandet bör nämnas, inte individens namn.

En person, möjligen två personer, förbjöd mig att diskutera en sak på den institutionen som jag sedan blev avskedad från. “På agendan till B&F-mötet imorgon, onsdag finns en punkt om omröstning bland lärarna i gruppen om deras inställning till PRME samt huruvida ni ska arbeta enligt detta eller inte. Vi vill uppmärksamma dig på att detta inte är något som B&F-inriktningen kan ta beslut om. Du har inte heller rätt att avkräva några ställningstaganden från enskilda medarbetare. Därmed ska programpunkten strykas. “

I detta fall nämnde jag namnet på personen/personerna. I detta fall ansåg jag att namn skulle nämnas. Skälet var att hon/de uttalade sig som chefer, och fullgjorde sin tjänst så som de ansåg att de skulle agera. De agerade i tjänsten. Inte under rus eller tillfällig sinnesförvirring, utan överlagt och med användande av den rätt de ansåg sig ha.

Men det går inte att undgå tanken att jag nämnde deras namn då deras utsaga var den mest oerhörda utsaga som någonsin riktats mot mig och mot akademins själ. Det var ett övergrepp, och jag tog oerhört illa vid mig. Jag bär fortfarande på motviljan och avskyn gentemot deras angrepp. Jag kommer aldrig att förlåta dem. Jag kommer för alltid att bära förhoppningen att aldrig behöva befinna mig i samma rum som dessa, akademins dödgrävare.

Måhända gör jag fel. Men, då är jag av den uppfattningen att man får nämna mitt namn. Ja, jag vill att man skall nämna mitt namn, ty jag vill höra vilka argument man kan ha för att anse att jag gjort ett misstag.   

Berätta gärna för mig och för andra, vilka misstag jag gör och har gjort. Då kan jag försvara mig. Om jag inte nämns, är det svårt för mig att antingen be om förlåtelse för mitt misstag eller plädera för min sak.

Utan namns nämnande blir det som i Kafkas Processen, en individ som vandrar i mörker, utan att kunna försvara sig.

Jag anser därför att man skall nämna namn. Samtidigt nämner jag oftast inte namn, då jag har en, kanske missriktad omtanke om de felande människorna.

För den motsägelsen må jag kritiseras.

Med namn nämnandes.

​Den 3 januari 2021
Sven-Olof Collin

​Fredagen den 18 december fanns två nyheter, Bägge är goda tecken och rör två viktiga saker, yttrandefriheten och kampen mot fascismen.

Nordiska motståndsrörelsen NMR, demonstrerade och bar då en runa, tyrrunan, som är deras logotyp och symbol. De får ju inte använda svastikan, då den anses i sig utgöra hets mot folkgrupp. Som om den muslimska halvmånen i sig utgör hets mot folkgruppen ateister. Åklagaren försökte få detta runbärande att vara hets mot folkgrupp. Både tingsrätt och hovrätt har avslagit det yrkandet.

Det är gott, ty NMR bär runan som ett uttryck för en åsikt, och intet annat. I Sverige har vi rätt att uttrycka oss. Förutom det jag skrev, det absurda att svastikan inte får bäras. Men i de fall jag här anför, försvarar domstolen yttrandefriheten. Vi får uttrycka vad vi vill, blott med reservation från det som kallas hets mot folkgrupp, hur vidriga åsikter vi än har.

Samtidigt dömdes 7 personer för att de deltagit i upploppet i Malmö, då fascistiska muslimer stormade mot egendom och polis, arga över att man tidigare under dagen bränt en koran. Att uttrycka sin opinion med våld ingår inte i yttrandefrihet. Det är att agera fascistiskt. De som sprang på gatorna var fascister, som försökte bekämpa åsikter och uttrycka åsikter med våld. Domstolen har genom sina domar tagit ställning mot fascism, dvs att genom våld uttrycka en åsikt.

Således är tillståndet i Riket rimligt gott, där yttrandefrihet försvaras och fascism bekämpas.  

Men det tillståndet finns i Riket, dvs den delen som styrs av Lagar. I opinionen och bland de opinionsmässigt besuttna, de som får betalt för att tycka, där framförs hot mot yttrandefriheten. Där vill man att Riket skall begränsa yttrandefriheten genom att införa begränsningar på organisationsfriheten.

År 2017 ville en mängd organisationer förbjuda NMR, däribland scouterna, dvs uniformerad ungdom som hälsar kung och flagga, Akademikerförbundet SSR, de som rimligen profiterar på tanke och yttrandefrihet, Konstfrämjandet, som också profiterar på rätten till uttryck, Sveriges interreligiösa råd, som själva rymmer antisemitism och totalitära föreställningar.
https://www.aftonbladet.se/debatt/a/zq8lO/forbjud-nazistgrupper--och-lar-av-historien

Judiska föreningar ansåg i Svenska Dagbladet att nazistiska organisationer skall förbjudas, likt i Finland. En utredning granskar nu möjligheterna att förbjuda sådana organisationer.
Och nyligen skrev Aftonbladet att NMR är hets mot folkgrupp i sig och skall förbjudas.

Dessa kan inte hålla fascism och yttrandefrihet åtskilda. De klarar inte det principiella resonemanget. islams urkund rymmer hets mot ateister, där det på många ställen står att de skall eldas upp. Ateister är en folkgrupp lika mycket som judar är en folkgrupp. Ateisterna har förvisso inga kyrkor, men de har organisationer och de uttrycker sin gemenskap genom t ex knappar på rockslagen. De har en övertygelse, att det inte finns gudar. De är i somliga fall än mer organiserade, i t ex Humanisterna, där de t o m har egna ritualer.

Samtliga dessa skall eldas upp enligt muslimernas urkund. Det är att gå längre än nazisterna, som pläderar för rasåtskillnad. Det är att plädera för våld mot en folkgrupp, dvs fascism. Förbjuder man den milda rasismen hos nazisterna, rasåtskillnad, då måste man förbjuda islam, som pläderar för våld mot en folkgrupp.

Jag hoppas att Riket står fast mot detta angrepp mot vår frihet att ha hur absurda tankar som helst, men att Riket slår ner hårt och tydligt på dem som använder våld för att föra ut sina tankar.

Bekämpa inte tankar, men bekämpa fascism, dvs tankar som uttrycks med våld.

​Den  2 januari 2021
Sven-Olof Collin

​Skall man följa lagen eller skall man lyda lagen? Det är skillnaden mellan den pragmatiske, som följer lagen genom att uppfatta dess anda, medan farisén tar texten bokstavligt. Den pragmatiske följer medan farisén lyder.  

Dick Harrisson skrev i sin historiekrönika i Svenska Dagbladet den 20 december, om hur folket i gränsbygderna mellan Sverige och Danmark agerande under kriget i början på 1500-talet. Han skrev att folk från olika församlingar möttes utanför Ronneby för att reglera deras mellanhavanden. Kriget innebar elände för dem alla. Medan krigsherrarna krigade och gick på, hade de jordbruk och annat att sköta. De träffades för att skapa regler som de alla skulle förhålla sig till, för att få nödvändigt arbete och handel utfört. Medan staterna förbjöd allt umgänge, skapade befolkningen lokala regler för att säkerställa det nödvändiga umgänget. Det var högförräderi utifrån staternas synvinkel. Det var överlevnad för befolkningen. De pragmatiska löste problem.

Snart stundar en disputation. Många vill givetvis vara med. Men det finns statliga regleringar och universitetsregleringar. En sådan säger maximalt 8 personer i rummet [ja, vi kan ändlöst diskutera om det verkligen är en reglering som drabbar en disputation, men det är delvis det som detta inlägg handlar om].

Somliga är blott intresserade av diskussionen, och nöjer sig med att delta virtuellt, genom en två-dimensionell skärm. Andra vill dock vara med fysiskt, för att ge doktoranden stöd med sin närvaro, som t ex handledarna, och andra vill vara med för att det är ett mycket speciellt tillfälle i deras liv, t ex doktorandens föräldrar och andra släktingar.

Antalet som skall vara med och som vill vara med, kan riskera att överstiga 8 stycken. Därför skall en prioriteringslista skapas, så att man kan ge tillträde till de åtta som får vara på plats.

Men!

Lokalen där disputationen skall äga rum, rymmer cirka 200 personer. Det får således plats till fler än åtta personer, med upprätthållande av gott virusavstånd.

Regleringen, så som den tolkas, säger i texten åtta personer. Farisén och statens representant säger åtta personer. Basta.

Men pragmatikern säger att andan i regleringen är att i skall hålla virusavstånd. Pragmatikern, som följer människorna i gränslandet 1505, tycker att det finns ett problem, som kan lösas pragmatiskt, inom regleringens anda, men inte genom att lyda dess bokstav.

Följa andan i texten eller lyda texten, det är frågan.

I juletider finns svar från en av västerlandet främsta tänkare. Enligt den abrahamistiska lagen skall den syndiga kvinnan stenas. Jesus tog upp stenen och sade att han ger den till den som är utan synd. Han var pragmatisk som såg till andan, inte till textens lydelse.

Jesus berättade om den misshandlade som låg på vägen. Den texttrogne juden kom förbi men tog inte hand om honom då lagtexten förbjöd den handlingen. Samariern tog däremot hand om den misshandlade, ty den följde en anda, att hjälpa de i nöd. Därav kom den helige samarierna till.  

Pragmatikerns omdöme, att följa anda och inte text, är ett risktagande och en ansträngning. Går det fel, drabbas den som agerat efter omdöme, medan den som agerat efter texten, hänvisar till texten och är given absolution. Bönderna hade omdömet att säkerställa att de inte skulle svälta. Trots att det var högförräderi.

Mitt omdöme säger mig att värdet av familjens närvaro är så oändligt större än risken för smittspridning i den stora salen. Ta inte bort möjligheten för en stolt far och mor och man, att få vara med om en händelse som aldrig upprepas för dem.

​Den 1 januari 2021
Sven-Olof Collin