Svenska försvaret fick veta om mordet på Statsminister Olof Palme, via försvarsattachén i Washington, som hade fått nyheten från nyheterna i USA.
https://www.svt.se/nyheter/inrikes/okanda-telefonsamtalet-med-forsvarsstaben-visar-kaoset-pa-mordnatten-har-aldrig-horts-tidigare
Det kan förvisso framstå som höjden av ineffektivitet och usel planering. Men det kan också vara ett uttryck för en naivitet och en oskuld. Att Sverige var en fredlig nation, där var och en skötte sitt, möjligen med undantag av några vänsterdemonstrationer där deras grund i fascism kom fram.
Ett annat intermezzo från idag visar en liknande bild.
En person backar ut ur parkeringsfickan och backar in i en annan bil. Personen stannar inte för att gå ut för att inspektera skadorna, utan kör raskt därifrån. En annan person stod en bit ifrån och såg vad som skedde. Han tog upp ett papper och, förmodar jag, antecknade bilnumret. Han gick in i det närliggande caféet, sannolikt utifrån teorin att bilens ägare befann sig där. Det tycktes den inte ha gjort. Personen kom ut, gick fram till den påkörda bilen, skrev lite till på papperslappen, stack ner den i en plastpåse han råkade ha med sig och satte den under vänster vindrutetorkaren, så att föraren skulle uppmärksamma den. Därefter gick han iväg.
Varför han gjorde som han gjorde, vet jag inte. Däremot tror jag att han tyckte att påköraren skulle gett sig till känna, ty åsamkar man skada, skall man stå för det. Eftersom den inte gjorde det, utan smet, begick den ett moraliskt brott, som också kunde innebära ekonomisk skada för ägaren av den påkörda bilen.
Det var en man av heder. En som inte fegt döljer sig bakom anonymitetens behagliga, men omoraliska draperi. En som anser sig ha rätt att ingripa mot det orättfärdiga.
Mot det står anonymitetens försvarare, att påbackningen var blott en sak mellan backaren, den påbackade och polisen, om den påbackade anmälde brottet.
Detta intermezzo skedde i Vä, där Sverigedemokraterna i somliga valkretsar fick mer än 30% vid senaste valet. De bespottade, de rasistiska, de främlingsfientliga, ja, de som t o m benämns som fascistiska.
När jag promenerar i Vä, hälsar alla som promenerar på varandra. Ja, t o m ungdomar hälsar på äldre folk, om de inte är fullt och helt inneslutna i sina öronsnäckor.
Det är det lilla samhället, det som en tysk forskare (Ferdinand Tönnies) kallade Gemeinschaft, där människor är människor av kött och blod, med identiteter, med ansikte inför varandra, där sociala regler etableras. Mot det stod Gesellschaft , ett samhälle karakteriserat av formella lagar och anonymiteter. Ett samhälle där personer sannolikt hade vänt bort ansiktet inför påbackningen.
Det lilla samhället, där man måste se på amerikanska nyheter för att få veta att statsministern är mördad, där man är sedd och därför inte kan smita från sitt ansvar, där alla ingår i en samfällighet, i ett samhälle, var det samhälle där man inte sade att man skull betala skatt till staten. Ty staten är en ansiktslös och formell organisation. Då, på den tiden, under 60-talet, betalade man inte skatt. Man betalade till Sträng, som fick hushålla med pengarna och se till att det gemensamma fick vad det skulle ha. Det var en personlig betalning till Sträng, med sin plånbok med gummisnöre kring. Han som satt i TV-rutan och med en pekpinne berättade hur han använde pengarna han hade fått (https://www.svtstatic.se/image/wide/992/10173199/1473165799?format=auto). Man gav till Sträng och han tog ansvaret, och redovisade tillbaka hur han hade använt pengarna.
Bilden av mitt Sverige, där man gör sitt, för sig och för samhället, kanske lite naivt, men med personligt ansvar och ett personligt liv i ett gemensamt samhälle, är denna bild, där man ser den evige finansministern, mannen från folket, som innan det goda samhället hade etablerats, förföljdes när han arbetade som fackföreningsman, står nu tillsammans med Rikets överhuvud, Kungen, och diskuterar rosorna på Sofiero, Kungens sommarslott. (https://bilderisyd.se/produkt/jb180323004/)
Det är mitt Sverige. Där försvarets misstag kan ursäktas, ty sådant sker i ett mänskligt samhälle.
Den 31 januari 2021
Sven-Olof Collin
https://www.svt.se/nyheter/inrikes/okanda-telefonsamtalet-med-forsvarsstaben-visar-kaoset-pa-mordnatten-har-aldrig-horts-tidigare
Det kan förvisso framstå som höjden av ineffektivitet och usel planering. Men det kan också vara ett uttryck för en naivitet och en oskuld. Att Sverige var en fredlig nation, där var och en skötte sitt, möjligen med undantag av några vänsterdemonstrationer där deras grund i fascism kom fram.
Ett annat intermezzo från idag visar en liknande bild.
En person backar ut ur parkeringsfickan och backar in i en annan bil. Personen stannar inte för att gå ut för att inspektera skadorna, utan kör raskt därifrån. En annan person stod en bit ifrån och såg vad som skedde. Han tog upp ett papper och, förmodar jag, antecknade bilnumret. Han gick in i det närliggande caféet, sannolikt utifrån teorin att bilens ägare befann sig där. Det tycktes den inte ha gjort. Personen kom ut, gick fram till den påkörda bilen, skrev lite till på papperslappen, stack ner den i en plastpåse han råkade ha med sig och satte den under vänster vindrutetorkaren, så att föraren skulle uppmärksamma den. Därefter gick han iväg.
Varför han gjorde som han gjorde, vet jag inte. Däremot tror jag att han tyckte att påköraren skulle gett sig till känna, ty åsamkar man skada, skall man stå för det. Eftersom den inte gjorde det, utan smet, begick den ett moraliskt brott, som också kunde innebära ekonomisk skada för ägaren av den påkörda bilen.
Det var en man av heder. En som inte fegt döljer sig bakom anonymitetens behagliga, men omoraliska draperi. En som anser sig ha rätt att ingripa mot det orättfärdiga.
Mot det står anonymitetens försvarare, att påbackningen var blott en sak mellan backaren, den påbackade och polisen, om den påbackade anmälde brottet.
Detta intermezzo skedde i Vä, där Sverigedemokraterna i somliga valkretsar fick mer än 30% vid senaste valet. De bespottade, de rasistiska, de främlingsfientliga, ja, de som t o m benämns som fascistiska.
När jag promenerar i Vä, hälsar alla som promenerar på varandra. Ja, t o m ungdomar hälsar på äldre folk, om de inte är fullt och helt inneslutna i sina öronsnäckor.
Det är det lilla samhället, det som en tysk forskare (Ferdinand Tönnies) kallade Gemeinschaft, där människor är människor av kött och blod, med identiteter, med ansikte inför varandra, där sociala regler etableras. Mot det stod Gesellschaft , ett samhälle karakteriserat av formella lagar och anonymiteter. Ett samhälle där personer sannolikt hade vänt bort ansiktet inför påbackningen.
Det lilla samhället, där man måste se på amerikanska nyheter för att få veta att statsministern är mördad, där man är sedd och därför inte kan smita från sitt ansvar, där alla ingår i en samfällighet, i ett samhälle, var det samhälle där man inte sade att man skull betala skatt till staten. Ty staten är en ansiktslös och formell organisation. Då, på den tiden, under 60-talet, betalade man inte skatt. Man betalade till Sträng, som fick hushålla med pengarna och se till att det gemensamma fick vad det skulle ha. Det var en personlig betalning till Sträng, med sin plånbok med gummisnöre kring. Han som satt i TV-rutan och med en pekpinne berättade hur han använde pengarna han hade fått (https://www.svtstatic.se/image/wide/992/10173199/1473165799?format=auto). Man gav till Sträng och han tog ansvaret, och redovisade tillbaka hur han hade använt pengarna.
Bilden av mitt Sverige, där man gör sitt, för sig och för samhället, kanske lite naivt, men med personligt ansvar och ett personligt liv i ett gemensamt samhälle, är denna bild, där man ser den evige finansministern, mannen från folket, som innan det goda samhället hade etablerats, förföljdes när han arbetade som fackföreningsman, står nu tillsammans med Rikets överhuvud, Kungen, och diskuterar rosorna på Sofiero, Kungens sommarslott. (https://bilderisyd.se/produkt/jb180323004/)
Det är mitt Sverige. Där försvarets misstag kan ursäktas, ty sådant sker i ett mänskligt samhälle.
Den 31 januari 2021
Sven-Olof Collin
RSS-flöde
