Muslimer tycks ha en annan attityd. De tar på sig huvudduken och med hänvisning till religionsfrihet, kräver de rätten att bära sin huvudduk.
Det framstår som att judarna är ödmjuka, medan de kristna, men kanske än mer, muslimerna har översittaranspråk att andra skall acceptera hur de uttrycker sig. Ja, de är t o m sådana att de kräver att andra skall underkasta sig deras regler. Muslimer får inte rita en bild av mohammed, men därutöver kräver de att andra skall leva efter deras regel, att inte avbilda mohammed.
Som lärare anser jag att det är självklart att jag inte inför mina studenter skall bära en symbol som uttrycker min politiska ideologi. Det är pedagogiskt oriktigt då symbolen kan förta innehållet i min undervisning. Det är akademiskt oriktigt då jag företräder kunskapen och akademin, och inte någon ideologisk strömning.
Därför anser jag det är oprofessionellt och oakademiskt om en lärare bär en symbol som inte är akademisk. En svastiska, en huvudduk, ett märke på kavajslaget som pläderar för Pride eller mot kärnkraft, är alla symboler som inte tillhör det akademiska uppdraget, att skapa och sprida den vetenskapliga kunskapen. Dessa symboler får därför inte bäras på universitetet av en lärare. Däremot må en akademisk lärare bära doktorshatten, eller manteln man bär som professor vid vissa universitet.
Kristna har vant sig vid att deras symbol, avrättningsinstrumentet korset, är så normalt, så accepterat, att de inte lägger märke till att de bär en ideologisk symbol runt halsen. I Sverige ha det hitintills varit så normalt, att det inte har noterats. Men det är likafullt en symbol för en ideologi, och till råga på allt, en irrationell ideologi som under många hundra år bekämpade akademins anda, varför den inte hör hemma i akademin.
Muslimen och den kristne är således lika i att, inte bara bära sin ideologi, utan också i att aningen framfusigt, bära fram den. Min erfarenhet av judar är att de drar sig undan, de ställer sällan till besvär som judar. Möjligen när allt gått över ända, då företar de sig en kippa-vandring i Malmö. Men det gör de, samtidigt som de har ett vaktbolag som vaktar deras synagoga.
Det var längesedan de kristna och muslimerna var förföljda. De har istället ägnat sig åt att förfölja andra. De är bägge aggressiva ideologier med inriktning att andra skall underkasta sig deras ideologi. Blir de störda i underkastelseverksamheten, drar de sig inte för att mörda och elda upp människor.
Så gjorde förvisso judarna, enligt deras egna mycket våldsamma böcker. Men i någotsånär modern tid har judarna varit undflyende, och flyende, förutom i det land som gavs dem en tredje gång, men nu inte av jahve, utan av FN.
Judens ödmjukare hållning kan således komma av att de varit ständigt förföljda. Då gäller det att inte sticka ut. Att vara en anpassling, som helst inte märks. Nu märks de, med sina kläder och sina skruvlockar, men de tycks inte propsa på att få vara med i allt, med sin klädedräkt. I Sverige har religiös klädedräkt inte blivit ett problem förrän muslimerna kom, med sina krav att få uttrycka sin religion.
En annan förklaring kan ligga i judens förhållande till sin gud. Den kristne underkastar sig guden, och blir förlåten när den gör fel, medan muslimens själva essens är underkastelse. Bara man lyder, är guden med dem, starkt och med kraft att böja de andra.
Juden hade förvisso sin gud med sig när de utförde den första mänskliga Förintelsen, när de tågade in och slaktade befolkningen i det givna landet (den första Förintelsen var syndafloden). Men även där röjdes det som sedan dess varit huvudlinjen i judendomen som jag uppfattar det, judens och gudens ständiga gräl med varandra. Inte för inte som guden insåg judens bångstyriga natur och satte det första budet till att juden inte skall ha andra gudar än den.
Kanske den ödmjuke juden kommer från att den aldrig är säker på att ha sin gud med sig (och guden är lika osäker i att ha juden med sig som tillbedjare). Den tredje mänskliga Förintelsen (den andra Förintelsen var kommunisternas Holodomor), den som nazisterna producerade, kan ju vara gudens sätt att, likt när han genomförde den första Förintelsen, syndafloden, var så innerligt trött på dem som borde tillbedja honom, att han med det hämningslösa och hänsynslösa mordet av bortåt 6 miljoner judar, markerade sin irritation.
Den 27 januari 2021
Sven-Olof Collin