Bli är ett lustigt ord. När man säger ’Jag vill bli’, finns en önskan och en vilja om framtiden. Att ’vill bli’ antyder också en aktivitet. Mot det står ’Jag har blivit’. Det är ett stillsamt konstaterande, utan värdering, utan att peka på om en dröm har blivit förverkligad. Det ger ett passivt intryck.
Jag har blivit doktor, docent och professor. Jag har gjort den titelmässiga karriär man kan göra i akademin. Jag nådde fram till den sista titeln. Ingen mer finns.
Men jag kan inte påminna mig att jag har velat bli doktor, docent eller professor. Jag har blivit, men har inte velat bli.
Jag följde forskarutbildningen. Jag fick betalt av staten för att gå på utbildningen. Den avslutas med att man presenterar en avhandling och blir doktor. För mig är det inget du kan vilja bli. Det är något du måste göra. Det är din plikt. Du har fått betalt. Dags att leverera. Du levererar, inte för att du vill bli, utan för att du skall. Plikten är motivationen. Inte att bli.
Därefter gjorde jag min undervisning, debatterade i tidningar och gjorde min forskning. Därför blev jag docent. Jag kan inte påminna mig att jag ville bli docent. Jag lämnade in min ansökan för docenturen, mest för att andra tjatade på mig och pekade på mitt CV, att jag hade så mycket producerat relativt vad som krävdes för att bli docent. Jag minns inte varför jag föll till föga. Men jag gjorde det. Och blev docent.
Liknande var det med professor. Men här minns jag att jag ville lämna in ansökan om befordran, trots att ett av mina föredömen i den akademiska världen, Mats Alvesson, fnyste med förakt mot befordransprofessorer. Jag arbetade då på Högskolan Kristianstad och hade tron att det var bra för institutionen att ha en professor. Därför lämnade jag in en ansökan om att bli befordrad till professor. Så jag blev professor.
Det förefaller för mig idag som att jag aldrig haft något mål. Jag har aldrig velat bli. Men jag har blivit. Jag har befunnit mig i ett sammanhang, där jag uttolkat vad som skall göras. Det har jag försökt att göra. Jag har haft värderingen att man skall undervisa och forska och föra låda i debatter utifrån min vunna kunskap. Det är min uppgift. Det har jag betalt för. Mycket av det har roat mig. Men framför allt är det det som jag har levererat.
Med de leveranserna har det blivit. Utan att vilja bli.
Idag kan jag höra mig säga till studenter och doktorander att de måste anstränga sig för att bli. Hycklande antyder jag till dem att målet motiverar ansträngningen. Som om inte sammanhanget de befinner sig i motiverar ansträngningen. Som om sammanhanget blott är ett medel för det som skall bli. Som om sammanhanget inte ger skyldigheten att anstränga sig.
Jag är ett levande bevis för att man kan bli något utan att vilja bli något. Varför i herrans namn säger jag inte det till mina studenter och doktorander?
Som ekonom predikar jag ekonomens ideologi, rationalitetens ideologi. Du sätter upp ett mål, det du vill bli. Sedan skapar du alternativ och väljer det alternativ som för dig till målet på ett för dig fördelaktigt sätt. Vägen till målet, att bli, är blott ett medel. Ett medel för att bli. Intet annat. Allt handlar om att bli.
Kanske jag istället skulle lära ut hedonistens och pliktetikerns lära. Du befinner dig i ett sammanhang. Där gör du vad som är roligt, men framför allt, vad som skall göras. Efteråt finner du att du har blivit. Det är resan som motiverar resan. När du nått fram, till det du inte sökte med din resa, kan du, med viss överraskning, konstatera att du blivit. Men du kan inte säga att du nått resan mål, ty målet var resan.
Den 22 januari 2021
Sven-Olof Collin