Jag har inga lån. Det jag gör med pengar jag har, gör jag med egen risk. Jag riskerar ingen annans pengar. Som Ordförande Persson sade: Den som är satt i skuld, är icke fri.
Men samtidigt är den fattigare, ty profiten i att riskera andras pengar, kan vara stor.
Norweigan är, eller kanske ganska snart, kommer att ha varit ett norskt flygbolag. Det var framgångsrikt och expanderade mycket. Men till dess aggressiva strategi hörde en hög belåning. Ägarna ville gärna expandera, men de var inte lika villiga att använda sina egna pengar. Bättre då med andras pengar.
Redan innan Corona, var de i kris. Med Corona blev krisen så stor att den nu hotar bolaget. Man har gjort finansiella omstruktureringar, där de tidigare långivarna har fått acceptera att deras skulder överförs till ägarkapital.
Man lär barn att de skall ta ansvar för sina handlingar. Det gäller inte i låneekonomin, där man riskerar andras pengar och drar med andra i fallet.
I företagsekonomins finanskurs lärs hävstångsformeln ut. Den säger att räntabiliteten på det egna kapitalet, dvs vinsten i procent av vad man som ägare stoppat in i bolaget, är en summa av det totala kapitalets räntabilitet, plus, och nu kommer det, skillnaden mellan räntabiliteten på det totala kapitalet och räntan på skulderna, och multiplicerats med hur stor andel skulder man har relativt ägarkapital. Det är det senare som är hävstången, ty den säger att om du kan låna pengar till lägre ränta än vad du kan förränta kapitalet i din verksamhet, då ligger du ju på plus, och detta plus ökar, dvs häver sig upp, med hur stor andel skulder du har. Således lär vi företagsekonomer ut, att ju större skillnad mellan hur du kan förränta din verksamhet och räntan på dina lån, desto bättre, och, vilket är det dramatiska, ju högre andel skulder du har, ju mer tjänar du. Vi utbildar således ekonomer i att skulder är bra för vinsten, inte verksamhetens vinst, utan din vinst, ägarens vinst. Statsminister Perssons lag, att den som är satt i skuld, är icke fri, nämns inte. Istället ser studenterna alla vinstpengar som kommer in.
Men därefter närmar man sig Ordförande Perssons lag, ty då nämner lärarna att skuldsättning kallas finansiell risk. Det låter ju rysligt. Men i nästa andetag påminner läraren om betydelse i risk. Risk är INTE sannolikheten att förlora sina pengar, så som risk används ute bland folket. Nej! Ty bland finansmänniskor definieras begreppet risk som ’variansen i avkastningen’, dvs hur mycket avkastningen kan öka och minska. Om en verksamhet har en vinst som varierar mellan 10 miljoner och 100 miljoner, då har den högre risk än en verksamhet som alltid har 100000 kr i förlust. Ty verksamheten med förlust har ingen varians i sin avkastning, den har ingen risk, ty den har en stabil negativ vinst, dvs en stabil förlust.
Det krävs mer studier i finansiering innan man kommer till det som vi idag erfar. Då kallas det t ex Value at risk, och liknande, och är tekniker för att se sannolikheter för värdeminskningar, dvs ett riskbegrepp som mer överensstämmer med den folkliga betydelsen av risk, dvs sannolikhet för förlust.
Kanske företagsekonomin, p g a Corona, blir bättre på att utbilda sina studenter i krishantering och krisers betydelse för verksamheten. Ja, kanske t o m lär dem hantera kriser. Det blir mindre av en planerande ekonomi, och mer av en parerande ekonomi.
Den 13 januari 2021
Sven-Olof Collin
Men samtidigt är den fattigare, ty profiten i att riskera andras pengar, kan vara stor.
Norweigan är, eller kanske ganska snart, kommer att ha varit ett norskt flygbolag. Det var framgångsrikt och expanderade mycket. Men till dess aggressiva strategi hörde en hög belåning. Ägarna ville gärna expandera, men de var inte lika villiga att använda sina egna pengar. Bättre då med andras pengar.
Redan innan Corona, var de i kris. Med Corona blev krisen så stor att den nu hotar bolaget. Man har gjort finansiella omstruktureringar, där de tidigare långivarna har fått acceptera att deras skulder överförs till ägarkapital.
Man lär barn att de skall ta ansvar för sina handlingar. Det gäller inte i låneekonomin, där man riskerar andras pengar och drar med andra i fallet.
I företagsekonomins finanskurs lärs hävstångsformeln ut. Den säger att räntabiliteten på det egna kapitalet, dvs vinsten i procent av vad man som ägare stoppat in i bolaget, är en summa av det totala kapitalets räntabilitet, plus, och nu kommer det, skillnaden mellan räntabiliteten på det totala kapitalet och räntan på skulderna, och multiplicerats med hur stor andel skulder man har relativt ägarkapital. Det är det senare som är hävstången, ty den säger att om du kan låna pengar till lägre ränta än vad du kan förränta kapitalet i din verksamhet, då ligger du ju på plus, och detta plus ökar, dvs häver sig upp, med hur stor andel skulder du har. Således lär vi företagsekonomer ut, att ju större skillnad mellan hur du kan förränta din verksamhet och räntan på dina lån, desto bättre, och, vilket är det dramatiska, ju högre andel skulder du har, ju mer tjänar du. Vi utbildar således ekonomer i att skulder är bra för vinsten, inte verksamhetens vinst, utan din vinst, ägarens vinst. Statsminister Perssons lag, att den som är satt i skuld, är icke fri, nämns inte. Istället ser studenterna alla vinstpengar som kommer in.
Men därefter närmar man sig Ordförande Perssons lag, ty då nämner lärarna att skuldsättning kallas finansiell risk. Det låter ju rysligt. Men i nästa andetag påminner läraren om betydelse i risk. Risk är INTE sannolikheten att förlora sina pengar, så som risk används ute bland folket. Nej! Ty bland finansmänniskor definieras begreppet risk som ’variansen i avkastningen’, dvs hur mycket avkastningen kan öka och minska. Om en verksamhet har en vinst som varierar mellan 10 miljoner och 100 miljoner, då har den högre risk än en verksamhet som alltid har 100000 kr i förlust. Ty verksamheten med förlust har ingen varians i sin avkastning, den har ingen risk, ty den har en stabil negativ vinst, dvs en stabil förlust.
Det krävs mer studier i finansiering innan man kommer till det som vi idag erfar. Då kallas det t ex Value at risk, och liknande, och är tekniker för att se sannolikheter för värdeminskningar, dvs ett riskbegrepp som mer överensstämmer med den folkliga betydelsen av risk, dvs sannolikhet för förlust.
Kanske företagsekonomin, p g a Corona, blir bättre på att utbilda sina studenter i krishantering och krisers betydelse för verksamheten. Ja, kanske t o m lär dem hantera kriser. Det blir mindre av en planerande ekonomi, och mer av en parerande ekonomi.
Den 13 januari 2021
Sven-Olof Collin
RSS-flöde
