Som akademisk lärare har man plikter. En av dessa är att rekrytera doktorander. Man rekryterar doktorander för att reproducera den akademiska lärarkåren. Men än mer rekryterar man doktorander för att utveckla lärarkåren.
Reproduktionen av lärarkåren är den enkla uppgiften. Då gäller det för mig, Sven-Olof Yrjö Collin, att hitta personer som liknar mig. Då blickar jag ut i havet av studenter, och letar efter en Sven-Olof Yrjö Collin Junior. Jag lär den vad jag kan, dvs reproducerar mig. En ny Sven-Olof Yrjö Collin kommer till och verkar i akademin.
Men reproduktion är egentligen att svika sin plikt, ty akademins anda är sannerligen inte reproduktion, att återskapa det som är. Den främsta akademiska plikten är inte att skapa ett hack i skivan, så att samma melodislinga upprepas, om och om igen.
Den mer framträdande plikten är att utveckla akademin. Det innebär att plikten att rekrytera doktorander innebär att man försöker hitta någon som kan göra mer och framför allt, bättre än vad man själv förmått. Man skall inte hitta en reproduktion av sig själv, utan en som är bättre.
Kravet på förbättring gör att handledaren till doktoranden befinner sig i ett underläge. Onekligen kan det se ut som ett överläge, att vara professor gentemot en doktorand. Man skall vara mästaren som lär lärjungen vad man kan. Det kan man vara utifrån den erfarenheten man har. Man är ju trots allt äldre och har arbetat med detta under en längre tid, och har därför erfarenheten.
Men vad jag erfar är att jag har varit lyckosam i en hel del rekryteringar, där lyckosamheten bland annat bestått i att rekrytera doktorander med högre intellektuell kapaciteten. Nu kan en skämtare säga att, givet min intellektuella kapacitet, är det en enkel sak att lyckas med. Men oaktat skämtets eventuella sanningshalt, måste jag finna mig i att omges av yngre personer med högre förmåga än mig själv.
Akademin har en hel del av tävling och konkurrens i sig. För att komma fram måste man ha en del av den nerven i sig. Men den får absolut inte förekomma i handledarrelationen. Där skall istället handledaren finna sig i att vara underlägsen. Ja, paradoxalt nog, t o m finna en glädje i sin underlägsenhet.
Den glädjen är dock inte svår att erfara. Den är t o m ett incitament för rekrytering. Ty det innebär att handledaren lär sig, samtidigt som den lär ut. Det blir en positiv ömsesidighet i handledarrelationen.
Det magiska i en god handledarrelation är således det ömsesidiga lärandet.
Det gestaltas så bra i den svenska schlagervinnaren, Euphoria, där sångerskan klättrar upp på dansarens, i mina ögon handledarens axlar och med dennes hjälp, tar ett språng. https://www.youtube.com/watch?v=Pfo-8z86x80
Den 28 januari 2021
Sven-Olof Collin
Reproduktionen av lärarkåren är den enkla uppgiften. Då gäller det för mig, Sven-Olof Yrjö Collin, att hitta personer som liknar mig. Då blickar jag ut i havet av studenter, och letar efter en Sven-Olof Yrjö Collin Junior. Jag lär den vad jag kan, dvs reproducerar mig. En ny Sven-Olof Yrjö Collin kommer till och verkar i akademin.
Men reproduktion är egentligen att svika sin plikt, ty akademins anda är sannerligen inte reproduktion, att återskapa det som är. Den främsta akademiska plikten är inte att skapa ett hack i skivan, så att samma melodislinga upprepas, om och om igen.
Den mer framträdande plikten är att utveckla akademin. Det innebär att plikten att rekrytera doktorander innebär att man försöker hitta någon som kan göra mer och framför allt, bättre än vad man själv förmått. Man skall inte hitta en reproduktion av sig själv, utan en som är bättre.
Kravet på förbättring gör att handledaren till doktoranden befinner sig i ett underläge. Onekligen kan det se ut som ett överläge, att vara professor gentemot en doktorand. Man skall vara mästaren som lär lärjungen vad man kan. Det kan man vara utifrån den erfarenheten man har. Man är ju trots allt äldre och har arbetat med detta under en längre tid, och har därför erfarenheten.
Men vad jag erfar är att jag har varit lyckosam i en hel del rekryteringar, där lyckosamheten bland annat bestått i att rekrytera doktorander med högre intellektuell kapaciteten. Nu kan en skämtare säga att, givet min intellektuella kapacitet, är det en enkel sak att lyckas med. Men oaktat skämtets eventuella sanningshalt, måste jag finna mig i att omges av yngre personer med högre förmåga än mig själv.
Akademin har en hel del av tävling och konkurrens i sig. För att komma fram måste man ha en del av den nerven i sig. Men den får absolut inte förekomma i handledarrelationen. Där skall istället handledaren finna sig i att vara underlägsen. Ja, paradoxalt nog, t o m finna en glädje i sin underlägsenhet.
Den glädjen är dock inte svår att erfara. Den är t o m ett incitament för rekrytering. Ty det innebär att handledaren lär sig, samtidigt som den lär ut. Det blir en positiv ömsesidighet i handledarrelationen.
Det magiska i en god handledarrelation är således det ömsesidiga lärandet.
Det gestaltas så bra i den svenska schlagervinnaren, Euphoria, där sångerskan klättrar upp på dansarens, i mina ögon handledarens axlar och med dennes hjälp, tar ett språng. https://www.youtube.com/watch?v=Pfo-8z86x80
Den 28 januari 2021
Sven-Olof Collin
RSS-flöde
