I Ferrantes mäktiga romansvit ’Neapelkvartetten’, får vi ta del av två kvinnors liv, Elena och Lila, som börjar sina liv i ett fattigkvarter i Neapel. Elena blir en framstående författare. Lila, som kanske var den mest begåvade av de två, lever ett oroligare liv i fattigkvarteren, men utbildar sig själv till programmerare.
Den framstående författarinnan Elena har under sin skolgång haft tre lärare, som understött henne. I de första skolåren, då Elena och Lila gick i samma klass, fanns en lärare, Oliviero, som befrämjade bägge flickornas utveckling. Hon gav dem böcker och tryckte på deras föräldrar för att flickornas skulle läsa vidare. Elenas föräldrar gav med sig, Lilas gjorde det inte.
I detta klipp försöker läraren övertyga Lila’s mor att Lila är märkvärdig och att hon skall få läsa vidare. Men modern förklarar att det inte går. Hennes man kommer att vara mot det. Och hur skulle det se ut om hennes dotter, som är kvinna, går till herrarnas skolor, medan hennes bröder går och arbetar?
https://www.youtube.com/watch?v=kLG9ICIzqdo
I nästa filmklipp, när Lila blivit mor och gift, säger läraren till Lila att hon är märkvärdig och att hon var ämnat för stora saker. Lila, alltid obstinat, men sannolikt med insikt att läraren har rätt, förnekar läraren.
https://www.youtube.com/watch?v=pzg4bqoBiGo
Klassamhället, buret av Lilas föräldrar, med sitt materiella tvång och sina kulturella normer, förnekar Lila möjligheten att utveckla den kraft och förmåga som naturen gett henne. Elenas föräldrar ger däremot efter för lärarens påtryckningar, och låter henne fortsätta i skolan.
Ingen bär skuld och ingen bär ansvar för de förmågor som naturen ger en individ. Men hur förmågorna förvaltas, där finns skuld och ansvar. De finns hos individen som fått dem. Hos föräldrarna som föder barnet. Det finns hos samhället. Och då, inte minst, utan kanske mest av allt, hos skolan.
Läraren Oliviero hade kunnat sitta i sitt klassrum och dela ut betyg. Men hon bär en samhällelig uppgift, att försöka se till att individer kan realisera de ’stora saker’ naturen gett dem möjligheter till. Hon gör vad hon kan, med diskussioner med föräldrarna, med eleverna, med att låna ut böcker till dem.
Klassamhällets ok lyftes av den unga flickans axlar, genom lärarnas kraft, genom flickans kraft, och genom föräldrarnas kraft. Berättelsen visar att lärarens kraft inte är tillräcklig, men den är nödvändig.
Därför borde Ferrantes böcker vara kurslitteratur på lärarutbildningen, och historien om Oliviero utgöra föredöme för envar lärare.
Den 21 januari 2021
Sven-Olof Collin
Den framstående författarinnan Elena har under sin skolgång haft tre lärare, som understött henne. I de första skolåren, då Elena och Lila gick i samma klass, fanns en lärare, Oliviero, som befrämjade bägge flickornas utveckling. Hon gav dem böcker och tryckte på deras föräldrar för att flickornas skulle läsa vidare. Elenas föräldrar gav med sig, Lilas gjorde det inte.
I detta klipp försöker läraren övertyga Lila’s mor att Lila är märkvärdig och att hon skall få läsa vidare. Men modern förklarar att det inte går. Hennes man kommer att vara mot det. Och hur skulle det se ut om hennes dotter, som är kvinna, går till herrarnas skolor, medan hennes bröder går och arbetar?
https://www.youtube.com/watch?v=kLG9ICIzqdo
I nästa filmklipp, när Lila blivit mor och gift, säger läraren till Lila att hon är märkvärdig och att hon var ämnat för stora saker. Lila, alltid obstinat, men sannolikt med insikt att läraren har rätt, förnekar läraren.
https://www.youtube.com/watch?v=pzg4bqoBiGo
Klassamhället, buret av Lilas föräldrar, med sitt materiella tvång och sina kulturella normer, förnekar Lila möjligheten att utveckla den kraft och förmåga som naturen gett henne. Elenas föräldrar ger däremot efter för lärarens påtryckningar, och låter henne fortsätta i skolan.
Ingen bär skuld och ingen bär ansvar för de förmågor som naturen ger en individ. Men hur förmågorna förvaltas, där finns skuld och ansvar. De finns hos individen som fått dem. Hos föräldrarna som föder barnet. Det finns hos samhället. Och då, inte minst, utan kanske mest av allt, hos skolan.
Läraren Oliviero hade kunnat sitta i sitt klassrum och dela ut betyg. Men hon bär en samhällelig uppgift, att försöka se till att individer kan realisera de ’stora saker’ naturen gett dem möjligheter till. Hon gör vad hon kan, med diskussioner med föräldrarna, med eleverna, med att låna ut böcker till dem.
Klassamhällets ok lyftes av den unga flickans axlar, genom lärarnas kraft, genom flickans kraft, och genom föräldrarnas kraft. Berättelsen visar att lärarens kraft inte är tillräcklig, men den är nödvändig.
Därför borde Ferrantes böcker vara kurslitteratur på lärarutbildningen, och historien om Oliviero utgöra föredöme för envar lärare.
Den 21 januari 2021
Sven-Olof Collin
RSS-flöde
