Jag minns när jag gick in i lektionssalen och höll en föreläsning om kalkylering. Jag visade filmen ’Arbetets döttrar’, som visar hur kvinnor blir utslitna genom ackordarbete vid en strumpfabrik och en fiskfabrik. Då ställde jag frågan: Varför gör de på detta visset? Idag går en lärare in, sannolikt visar de inte filmen, men skulle de göra det, hade läraren sagt: Så här gör man inte, ty det är inte hållbart. Akademin, så som jag sett dess utveckling, har gått från att försöka förstå och förklara, till att förändra. Den har gått från kritisk vetenskaplig kunskap, till politisk aktivism.
Stofilens minne av demokrati och kritisk kunskap, har idag blivit en fåfäng kamp mot marknad och politiserad utbildning. Jag finner mig själv med testuggande fradga i munnen plädera för demokrati och för akademisk frihet med upplysningens ideal, att våga tänka själv.
De fåtal som ser det jag ser tillhör gammelvänstern och högern. Mina minnen framstår som extremistiska. Den forna hegemonin, det som var självklart, ja, t o m nästan naturligt, demokrati och akademisk frihet, är idag extremt, onormalt. Hegemonin, dvs det självklara, är idag marknad och akademisk utbildning underkastad politiska värden som hållbarhet.
Stofilens minnen bullrar inte. De hörs inte. De framstår som stofiliska, otidsenliga, inte ens värda ett museum. Ty idag är t o m museum instrument för den dagsaktuella politiska kraften.
Stofilen erfar kylan, i sitt lilla drivhus på tomten, där han röker sin cigarr på förmiddagen, som mindre bitande än den kyla som omger honom genom den samhällsförändring som gjort honom obsolet. Som gjort hans värden obsoleta.
Stofilen längtar till sitt hus i Italien, där böckerna av Hegel och Kant finns, där han kan försvinna in i en värld av kritik och kunskap. Den riktiga världen.
Medan den oriktiga världen, den osanna världen fortsätter, utan honom.
Den 16 januari 2021
Sven-Olof Collin