Den leende framtiden, som började vid murens fall 1989, förbyttes till en framtid med mörka moln när muslimska fascister flög in i de två tornen i New York den 11 september 2001 och USA reagerade med sitt krig mot terrorismen, vilket sedan följdes av det folkrättsvidriga kriget i Irak, utfört av USA, UK och bl a Danmark.
Den muslimska fascismen växte och antog sin terrorstatus, och bemöttes, delvis med terror.
Men i övrigt var det lugnt.
Tills flyktingvågen kom 2015, som prövade Sverige, både resursmässigt och värderingsmässigt. Sverige blev ett uteslutande samhälle, där Sverigedemokraterna ville utesluta flyktingar och flyktingspositiva ville utesluta Sverigedemokrater. Det senare uteslutandet var av en kaliber som senast sågs under 50-talet och 60-talet mot kommunister.
I denna röra kom sedan gängkriminaliteten, som upplevdes som att det var dagliga skjutningar och bombningar varje vecka. Det blev en enfaldig reaktion i opinionen, där förklaringarna till våldet antingen låg i etnicitet eller i socioekonomiska förhållanden, men där förklaringarna, vilka de än var, inte gav effektiva insatser. Idag skjuts det och mördas som aldrig för.
Sedan kom Corona-pandemin, med nedstängning och handtvättning. Samhället blev små bubblor, vari folk rörde sig, men undvek att gå in i en annan bubbla. Stilla fick vi sitta, i våra stolar, och invänta vaccinet. Som kom, och som snart befriade oss. Se där, en lättnad. Kriget mot muslimska fascister fanns kvar och splittringen i det svenska samhället kring flyktingar och invandrare fanns kvar. Men Corona blev, om inte besegrat, så i alla fall under kontroll.
Så kom då kriget. Ryssarnas aggression, deras vägran att inse att deras tid är förbi. Ett stort, segt, kämpande land, blev attackerat. Ett land som hade det enda universitet som ville ha Sven-Olof Yrjö Collin. Mina kopplingar, mina vänskaper, min beundran för Ukraina, gjorde att kriget drabbade mig hårt. Jag hissade Ukrainas flagga och hyste en flykting med sin hund i min källare. Jag hör av mig då och då till mina vänner, för att få veta om de lever och var de lever.
Så kom ekonomiska bekymmer, främst med inflationen och med räntestegringar. Och med elpriser som stundtals varit ofattbara.
Där är vi och kanske mest, där är jag idag.
Den muslimska fascismen är starkare än någonsin, både i världen och i Sverige. Corona finns fortfarande kvar, som en baston i samhällsmusiken. Flykting- och invandringskrisen är fortfarande kvar, främst genom skolproblemen och utanförskapsområdena. Splittringen i samhället, mellan de goda och de onda, är fortfarande kvar och uttrar sig på de mest märkliga sätt. Kriget fortgår, med dess ekonomiska konsekvenser.
Allt detta gör att jag finner världen betydligt, betydligt mörkare idag än år 2000. Men, är verkligen världen mörkare idag än år 2000?
Beror mörkret på mig och på mina upplevelser? Beror det på att jag idag är 65 år och då var 45 år, varför min tålighet mot förändringar och kriser är betydligt mindre? Blir man, med stigande ålder, mer konservativ och därmed mer obenägen att tåla förändringar, vilket innebär att man ser förändringar som betydligt större och mer drabbande än om man hade upplevt dem som yngre? För att göra det tydligt med ett abstrakt, principiellt exempel: En förändring på, i verkliga tal 0,5, sågs av mig som 0,25 när jag var 40 år, medan jag ser det som 0,75 idag. Således, det har egentligen inte skett något anmärkningsvärt, annat än att jag blivit mindre flexibel. Världen är fortfarande grå, men tidigare såg jag mer det ljusa i det grå, medan jag idag ser mer av det svarta.
Eller beror alla dessa mörka moln på massmedia? Återigen, med mitt abstrakta exempel, en händelse på 0,5 hade tidigare beskrivits som 0,6, dvs lätt överdrivet, men i dagens massmediaklimat beskrivs det som 0,9, dvs kraftigt uppblåst och överdrivet. Idag finns så mycket mer media än tidigare, främst genom internet och dess enkelheten att sprida budskap. För att nå fram i bruset är det inte den intelligenta analysen och det värdiga berättandet som är konkurrensmedel, utan KATASTROFEN, SKANDALEN, DET OERHÖRDA, som krävs för att nå ut. Således, det har egentligen inte skett något anmärkningsvärt, det är fortfarande grått som tidigare, men det är presentationen av det som sker blivit så mycket mer dramatiskt, som blivit så mycket mörkare.
Eller beror det på att världen har blivit mörkare, helt oaktat min ålder och beskrivningarna av världen?
Inför det mörka, måste man som människa, där hoppet är en livsbetingelse, försöka tända ett ljus. Jag säker information på internet om barnadödligheten. Ett barn som dör är en ohygglighet, ofta, ofta som resultat av människans oförmåga att ordna ett värdigt samhälle. Barnadödlighet är därför ett bra mått på ljuset i vår värld. Ju lägre, desto ljusare.
Och se! Enligt UNICEF (https://data.unicef.org/topic/child-survival/under-five-mortality/) dog 9% av barnen år 1990 innan de blev fem år, medan knappt 4% dog år 2020. Barnadödligheten har halverats under de år som jag ovan beskrev som mörkrets tid. Fler tända små ljus brinner vidare efter sin femårsdag. Se där, ljuset i världen!
Jag beslutar mig för att bli prenumerant på ett nyhetsbrev som ges ut av https://www.warpnews.se/ . Om jag genom ålder är mer benägen att se mörker, om media är mer benägen att sprida mörker, då måste jag göra vad jag kan för att vara en god människa, att söka ljuset, det som kan förmå mig att behålla hoppet, det som definierar mig som människa.
Den 12 november 2022
Sven-Olof Yrjö Collin